När de flesta har dödförklarat X11 och gått vidare till Wayland dyker ett oväntat projekt upp ur askan. Phoenix är en helt ny X-server, skriven från grunden i det moderna språket Zig, med ambitionen att visa att problemet aldrig var X11-protokollet – utan hur det byggdes. Med fokus på säkerhet, enkelhet och dagens faktiska behov utmanar Phoenix bilden av X som hopplöst föråldrat och väcker frågan: kan gamla idéer få nytt liv i en modern form?
Phoenix – den klassiska X-servern återföds i modern tappning
Under flera år har Wayland seglat upp som den självklara efterträdaren till det åldrande X11-systemet. Många stora Linuxdistributioner och skrivbordsmiljöer har redan lämnat Xorg bakom sig – eller är på god väg att göra det. Ändå fortsätter utvecklare att utforska alternativa vägar för X11. Nu har ett nytt och ovanligt ambitiöst projekt gjort entré: Phoenix.
Ett X11-experiment som börjar från noll
Till skillnad från de flesta andra X-relaterade projekt är Phoenix inte en vidareutveckling eller avknoppning av Xorg. Det är i stället en helt ny implementation av X11-protokollet, skriven från grunden i programmeringsspråket Zig. Utvecklarnas mål är att visa att X11 i sig inte nödvändigtvis är föråldrat – utan att problemen snarare ligger i decennier av tekniskt arv, speciallösningar och kompromisser i dagens implementationer.
Fokus på det som faktiskt används
Phoenix försöker inte stödja hela X11-standarden i detalj. I stället koncentrerar projektet sig på de funktioner som moderna applikationer verkligen behöver. Det innebär att många gamla och sällan använda delar av protokollet helt enkelt utelämnas. Samtidigt ska även äldre program, till exempel GTK2-baserade applikationer, fungera utan modifieringar. Resultatet är ett smalare men mer överskådligt system som är lättare att förstå, underhålla och vidareutveckla.
Säkerhet som grundprincip
En av de vanligaste invändningarna mot Xorg är dess svaga säkerhetsmodell. I klassisk X11-miljö kan program ofta läsa tangenttryckningar, spela in skärmen eller påverka andra program utan begränsningar. Phoenix angriper detta genom att isolera applikationer som standard. Åtkomst till känsliga funktioner, som globala kortkommandon eller skärminspelning, kräver uttryckliga tillstånd. För att inte bryta befintliga program returneras ofarlig låtsasdata vid obehöriga försök i stället för protokollfel.
Inbyggd compositor och modern grafik
Phoenix innehåller en egen compositor som ger flimmerfri rendering som standard. Det finns även stöd för att stänga av compositing för fullskärmsprogram, vilket kan minska latens och förbättra prestanda. Projektet är också designat med moderna skärmlösningar i åtanke, med prioritet på korrekt flerskärmsstöd, olika uppdateringsfrekvenser, variabel uppdateringsfrekvens och framtida HDR-stöd – utan att vara låst till en enda global framebuffer.
Tidigt utvecklingsskede och tydliga begränsningar
I dagsläget är Phoenix fortfarande experimentellt och inte redo för daglig användning. Det kan köra enklare hårdvaruaccelererade applikationer via GLX, EGL eller Vulkan, men endast i en nästlad miljö under en annan X-server. Projektet har heller inga ambitioner att ersätta Xorg rakt av. Stöd för gammal hårdvara, flera X11-skärmar, indirekt GLX och andra historiska specialfall är medvetet bortprioriterat.
Relationen till Wayland
Trots att Phoenix utgår från X11 finns Wayland med i framtidsplanerna. Utvecklarna undersöker möjligheter att köra Wayland-klienter direkt, använda brygglösningar mellan systemen eller till och med köra Phoenix nästlat under Wayland som ett alternativ till Xwayland. Exakt hur detta kommer att se ut är ännu oklart.
Ett nytt liv för gamla idéer
Phoenix är inte ett löfte om att X11 kommer tillbaka som dominerande grafiksystem på Linux. Däremot är det ett intressant experiment som ifrågasätter antagandet att gamla protokoll automatiskt är hopplösa. Genom att bygga från grunden med moderna verktyg och tydliga avgränsningar visar Phoenix att även välkända idéer kan få nytt liv – om de formas för dagens krav och verklighet.
