KDE Plasma är en modern och anpassningsbar skrivbordsmiljö för Linux och Unix-liknande operativsystem. Den erbjuder en elegant och användarvänlig upplevelse som kan anpassas i hög grad för att passa olika användares behov. Plasma är känd för sin flexibilitet, rika funktionsuppsättning, och integration med KDE:s mjukvarusvit, vilket ger användarna en sammanhängande och effektiv arbetsyta. Den innehåller en mängd widgetar, teman och konfigurationsalternativ som gör det möjligt för användare att skräddarsy sitt skrivbord på djupet, samtidigt som den håller sig lätt och snabb. Plasma står för innovation och användarcentrerad design i den öppna källkods-världen.

Plasma 5.27

Plasma 5.27 kommer med spännande nya förbättringar för ditt skrivbord. Det första du kommer märka är vår nya trollkarl drivet av Konqi som guidar dig genom inställningen av skrivbordet. Andra stora nya funktioner inkluderar ett fönsterkakel-system, ett mer stilrent app-tema, renare och mer användbara verktyg, samt widgetar som ger dig mer kontroll över din maskin. Dessutom är Plasma 5.27 en version med långtidsstöd som innehåller massor av stabilitetsarbete och buggfixar, så du kan känna den varma och stabila kärleken från KDE-gemenskapen för evigt… eller åtminstone tills nästa LTS-version dyker upp 2024!

https://kde.org/announcements/plasma/5/5.27.0/

Vad är PPID?

PPID står för Parent Process ID i operativsystem som Linux. Det är ett unikt identifieringsnummer som tilldelas till varje process som körs i systemet. PPID används specifikt för att identifiera föräldraprocessen till en given process. I Unix-liknande operativsystem startar processer vanligtvis andra processer. Den ursprungliga processen kallas föräldraprocessen, och de processer som startas av den kallas barnprocesser.

Varje process i systemet tilldelas ett unikt PID (Process ID) när den startas, och dess föräldraprocess får en PPID. Denna relation gör det möjligt för operativsystemet att hantera processer effektivt, hålla reda på vilka processer som hör ihop, och möjliggör kommunikation och koordinering mellan processer. PPID är användbart för olika systemnivåoperationer, inklusive processhantering och felsökning, eftersom det hjälper till att förstå processernas hierarki och relationer inom systemet.

Så hittar du PPID i Linux

För att hitta PPID (Parent Process ID) i Linux, kan du använda flera kommandon i terminalen. PPID är det unika numret som identifierar en process förälder i operativsystemet. Här är några vanliga metoder:

1. ps-kommandot: Du kan använda ps kommandot för att visa information om aktiva processer, inklusive deras PPID. För att hitta PPID för en specifik process, kan du använda:

   ps -f -p [PID]

Ersätt [PID] med processens ID för den process du är intresserad av. -f flaggan ger en fullständig lista över attribut inklusive PPID.

2. pgrep och pstree: För att hitta en process och dess föräldraprocess i en trädstruktur, kan du använda pgrep för att hitta PID baserat på processnamn och sedan pstree för att visa en trädstruktur av processer. Exempel:

   pstree -p $(pgrep [processnamn])

Ersätt [processnamn] med namnet på den process du söker. Detta kommer att visa processen och dess föräldrar i en trädstruktur med PID.

3. top eller htop: Dessa interaktiva verktyg visar en lista över processer och deras status. PPID kan ses i dessa verktyg genom att anpassa vilka kolumner som visas.
4. grep-kommandot: Du kan också använda grep för att filtrera information om en specifik process genom att använda dess PID, exempel:

   ps -ef | grep [PID]

Detta visar en lista över alla processer med detaljerad information, och du kan söka efter din specifika process och dess PPID med hjälp av grep.

Dessa metoder tillåter dig att hitta PPID för vilken process som helst som körs på ditt Linux-system. Kom ihåg att ersätta [PID] och [processnamn] med den faktiska PID eller namnet på den process du undersöker.

I Feb 24 hade vi en artikel om hur processer fungera i Linux

Så fungera processer i Linux

OpenMediaVault (OMV) är ett fritt och öppen källkod (FOSS) nätverksanslutet lagringssystem (NAS) baserat på Debian Linux. Det är utformat för att erbjuda en enkel att använda och flexibel lösning för att skapa och hantera nätverkslagring, och det kan installeras på en mängd olika hårdvaruplattformar, från äldre hemdatorer till professionella serversystem. Med OpenMediaVault kan användare enkelt sätta upp och administrera lagringsutrymme över ett nätverk för att dela filer, säkerhetskopiera data, skapa en personlig molnlagring, och mer, utan att behöva djupgående kunskaper om nätverk eller lagringssystem.

OMV erbjuder ett webbaserat administrativt gränssnitt, vilket gör det lätt att konfigurera och hantera dess tjänster, inklusive användare, diskar, delningar, och tjänster som SMB/CIFS (Samba), FTP, NFS, rsync, och andra. Det stöder också plugins och tillägg, vilket utökar dess funktionalitet ytterligare för att inkludera applikationer som mediaservrar, webbservrar, och olika tredjepartstjänster.

Eftersom det är baserat på Debian, drar OMV nytta av den robusta och omfattande Debian-paketförvaltningen, vilket gör det möjligt för användare att enkelt installera och underhålla ytterligare programvara. OpenMediaVault är en populär lösning för både hemmabruk och små till medelstora företagsmiljöer på grund av dess flexibilitet, funktionsrikedom och låga kostnad (det är gratis att ladda ner och använda).

OpenMediaVault 7 NAS debuterar med Debian 12-uppgradering

OpenMediaVault 7 (Sandworm), den senaste versionen av den populära open-source nätverksanslutna lagringslösningen (NAS), har officiellt släppts. Markerar en betydande uppdatering jämfört med sina föregångare, den ger en mängd förbättringar och nya funktioner utformade för att förbättra funktionalitet och användarupplevelse.

OpenMediaVault hemsida

Btrfs (B-tree file system, uttalas ofta ”Butter FS”, ”Better FS”, eller ”B-tree FS”) är ett modernt filsystem som utvecklats för att möta de växande behoven inom lagringsadministration och dataskydd. Det introducerades av Oracle Corporation för Linux-system och är öppen källkod. Btrfs erbjuder många avancerade funktioner som inte finns i äldre filsystem som ext4, vilket gör det till ett attraktivt val för både företag och hemmaanvändare. Här är några av dess mest framträdande funktioner:

Avancerad dataskydd och återhämtning

• Copy-on-write (COW): Btrfs lagrar kopior av data när de ändras, vilket gör det möjligt att återställa tidigare versioner av filer och mappar.
• Snapshot-funktionalitet: Möjliggör skapande av snabba, platsbesparande ”ögonblicksbilder” av filsystemet vid specifika tidpunkter, vilket är användbart för säkerhetskopiering och återställning.

Förbättrad prestanda och flexibilitet

• Dynamisk omfördelning av innehåll: Btrfs stöder dynamiska volymer och kan justera storleken på filsystemen på flygande fot, vilket underlättar förvaltningen av lagringsutrymme.
• Effektiv dataorganisation: Använder B-trees för att organisera filsystemets metadata och filer, vilket förbättrar prestandan vid stora volymer och antalet filer.

Förbättrad tillförlitlighet och skalbarhet

• Felfördröjning och självåterställning: Kan automatiskt upptäcka och åtgärda fel på data och metadata, vilket ökar datatillförlitligheten.
• Stöd för stora volymer: Kan hantera filsystem av extremt stor storlek, vilket gör det lämpligt för företagsmiljöer och dataintensiva applikationer.

Multienhetsfunktioner

• RAID-stöd: Inbyggt stöd för RAID 0, RAID 1, RAID 10, RAID 5 och RAID 6, vilket tillåter data att speglas eller stripas över flera enheter för ökad prestanda och redundans.

Övriga funktioner

• Transparent komprimering: Möjliggör att data komprimeras på disken för att spara utrymme, utan att användaren behöver ingripa.
• Deduplicering: Identifierar och tar bort dubbla kopior av data för att effektivisera lagringsanvändningen (även om denna funktion ofta hanteras på användarnivå med tredjepartsverktyg).

Btrfs är under ständig utveckling och anses vara ett filsystem som ligger i framkant när det gäller funktioner för dataskydd, flexibilitet och administrationseffektivitet. Dess rika funktionssätt gör det särskilt lämpligt för användningsfall som kräver hög tillgänglighet, säkerhetskopiering och återställning, samt effektiv hantering av stora datamängder.

Så formatera Ni en hårddisk med Btrfs

Att skapa ett Btrfs-filsystem på en hårddisk innebär några steg och kräver administratörsbehörighet på systemet. Här är en steg-för-steg-guide för att skapa ett Btrfs-filsystem på en Linux-distribution. Observera att alla kommandon bör köras i terminalen och att du bör vara mycket försiktig när du hanterar hårddiskar, eftersom felaktiga kommandon kan leda till datarförlust.

Steg 1: Identifiera Hårddisken

Först måste du identifiera den hårddisk du vill formatera med Btrfs. Detta kan göras med kommandot lsblk eller fdisk.

lsblk

eller

sudo fdisk -l

Dessa kommandon listar alla tillgängliga lagringsenheter. Identifiera den enhet du vill använda (t.ex. /dev/sda eller /dev/sdb).

Steg 2: Radera Befintliga Partitioner (Valfritt)

Om hårddisken redan har partitioner som du vill ta bort, kan du använda fdisk eller gdisk för att radera dem. Var försiktig med detta steg eftersom det kommer att radera data på de befintliga partitionerna.

sudo fdisk /dev/sdx

Byt ut /dev/sdx med din hårddisks enhetsbeteckning. Inuti fdisk, använd d för att radera partitioner och w för att spara ändringarna.

Steg 3: Skapa Btrfs-filsystemet

För att skapa ett Btrfs-filsystem på hela enheten, använd kommandot:

sudo mkfs.btrfs /dev/sdx

Än en gång, ersätt /dev/sdx med din hårddisks enhetsbeteckning. Detta kommando skapar ett Btrfs-filsystem på hela enheten.

Steg 4: Montera Btrfs-filsystemet

Efter att ha skapat filsystemet måste du montera det för att börja använda det. Först, skapa en monteringspunkt om du inte redan har en:

sudo mkdir /mnt/mybtrfs

Montera sedan din Btrfs-hårddisk:

sudo mount /dev/sdx /mnt/mybtrfs

Ersätt /mnt/mybtrfs med önskad monteringspunkt.

Steg 5: Kontrollera Filsystemet

Efter monteringen kan du kontrollera att allt fungerar som det ska med kommandot:

df -hT

Detta visar alla monterade filsystem tillsammans med deras storlekar och filsystemtyper, där du bör kunna se ditt nya Btrfs-filsystem.

Kom ihåg att alltid säkerhetskopiera viktiga data innan du gör ändringar på hårddiskar. Följ dessa steg noggrant för att minimera risken för dataförlust.

Läs mer i vår wiki om Btrfs

Tillhör du den gamla skolan som skriver ifconfig istället för ip addr? Då är det dags att lära gamla hundar att sitta.

Här är 30 tips på hur du kan använda ip-kommandot för att hantera och felsöka nätverkskonfigurationer på Linux-baserade system:

Grundläggande Hantering av Nätverksgränssnitt

1. Visa alla nätverksgränssnitt: ip link show
2. Aktivera ett nätverksgränssnitt: ip link set dev eth0 up
3. Inaktivera ett nätverksgränssnitt: ip link set dev eth0 down
4. Ändra MTU (Maximum Transmission Unit) storlek: ip link set dev eth0 mtu 1500
5. Byta namn på ett nätverksgränssnitt: ip link set dev eth0 name nytt_namn

Hantering av IP-adresser

6. Lägg till en IP-adress till ett gränssnitt: ip addr add 192.168.1.10/24 dev eth0
7. Ta bort en IP-adress från ett gränssnitt: ip addr del 192.168.1.10/24 dev eth0
8. Visa alla IP-adresser: ip addr show
9. Visa IP-adresser för ett specifikt gränssnitt: ip addr show dev eth0

Hantering av Routing

10. Visa routingtabellen: ip route show
11. Lägg till en statisk rutt: ip route add 192.168.2.0/24 via 192.168.1.1
12. Ta bort en statisk rutt: ip route del 192.168.2.0/24
13. Ändra standard gateway: ip route add default via 192.168.1.1
14. Visa specifika rutter för en destination: ip route get 8.8.8.8

Avancerad Konfiguration och Analysering

15. Hantera IP-tunnlar: ip tunnel add
16. Visa multicast-grupper: ip maddr
17. Hantera nätverksnamnrymd: ip netns add ny_namnrymd
18. Använda nätverksnamnrymd för isolering: ip netns exec ny_namnrymd <kommando>
19. Sätt upp en virtuell Ethernet-enhet (veth): ip link add veth0 type veth peer name veth1

Felsökning och Nätverksinformation

20. Visa ARP-tabellen: ip neigh
21. Tvinga ny ARP-uppslagning: ip neigh flush all
22. Visa nätverksstatistik för alla gränssnitt: ip -s link
23. Spåra vägen paket tar till en destination (som traceroute): ip route get till destination
24. Visa alla TCP- och UDP-sockets: ip -s -s neigh

Användning i Skript och Automation

25. Filtrera och bearbeta utdata med grep/awk: ip addr show | grep "inet " | awk '{print $2}'
26. Använd i startskript för att konfigurera nätverk vid uppstart.
27. Automatiskt konfigurera backup-rutter med skript. Mer info finns i vår wiki
28. Använd ip monitor för att övervaka nätverksändringar i realtid.

ip monitor

Detta kommando kommer att visa realtidsinformation om olika nätverkshändelser, inklusive länkstatus, adressändringar, ruttändringar och mer. Du kommer att se utskrifter i terminalen så snart det sker ändringar i nätverkskonfigurationen.

ip monitor address

För att övervaka ändringar i nätverksrutter, kan du använda:

ip monitor route

Du kan också kombinera flera övervakningstyper genom att separera dem med kommatecken:

ip monitor link, address

29. Använda nätverksnamnrymd för att skapa isolerade nätverksmiljöer för applikationer.

Se Network Namespace i vår wiki

29. Konfigurera brandväggsregler baserade på specifika nätverksgränssnitt med hjälp av ip-adresser och ip-rutter som underlag.

Finns mer i vår wiki : Brandväggsregler baserade på specifika nätverksgränssnitt

ip-kommandot är extremt kraftfullt och erbjuder en mängd funktioner för att hantera nästan alla aspekter av nätverkskonfiguration och -underhåll på Linux. Att bli bekväm med ip och dess alternativ kan markant förbättra din förmåga att effektivt hantera nätverksrelaterade uppgifter.

Ibörjan av Feb skrev vi om Libreoffice 24.2 som hade gått över till kalander baserad version. Nu kommer kommer 24.2.1 som innehåller en massa buggfixar.

I LibreOffice 24.2.1 fixar Document Foundation totalt 102 buggar i alla kärnkomponenter i kontorssviten för att ge dem som redan uppgraderat till den senaste LibreOffice 24.2-versionen förbättrad stabilitet och robusthet. Detaljer om dessa buggar finns i RC1 och RC2 ändringsloggarna.

https://www.libreoffice.org/download/download-libreoffice/

Proxmox VE (Virtual Environment) är en öppen källkodsplattform för servervirtualisering som kombinerar funktionerna hos KVM (Kernel-based Virtual Machine) och LXC (Linux Containers) under ett och samma administrationsgränssnitt. Detta ger användarna möjligheten att köra både virtuella maskiner (VM) och lätta containrar på samma system. Proxmox erbjuder ett webbaserat administrationskonsol, vilket gör det enkelt för systemadministratörer att konfigurera, hantera och övervaka virtuella maskiner och containrar.

Proxmox VE är utformat för att vara en effektiv och skalbar lösning för att hantera virtualiserade datacentermiljöer. Den stöder live-migrering, där virtuella maskiner kan flyttas mellan värdservrar utan avbrott, vilket är avgörande för underhåll och belastningsbalansering utan att påverka slutanvändaren.

Plattformen erbjuder också hög tillgänglighet, automatisk failover, samt backup- och återställningsfunktioner, som säkerställer att kritiska system förblir i drift även vid hårdvarufel eller andra typer av störningar. Proxmox VE integreras med flera nätverkslagringslösningar som iSCSI, Fibre Channel och NFS, samt lokala lagringssystem som ZFS, vilket ger flexibla datalagringsalternativ.

Med en integrerad brandvägg och möjligheten att konfigurera nätverksinställningar direkt genom GUI, erbjuder Proxmox VE också robusta säkerhetsfunktioner. Plattformen är populär bland IT-professionella och organisationer som behöver en kostnadseffektiv men kraftfull lösning för att hantera virtualiserade servermiljöer.

Så gott folk, har ni förra speldatorn kvar så kan ni bygga om den till linux proxmox maskin.

Här kommer en howto artikel på Engelska hur man gör :

https://www.howtoforge.com/linux-self-hosted-environment/

Länk till proxmox hemsida

https://www.proxmox.com/en/

Vill du ha det som videokurs istället?

Hela spellista på youtube

Eller besök vår wiki

https://wiki.linux.se/index.php/ProxMox

Att använda ”du” kommandot, eller kommandot ”du” på svenska, kan vara en effektiv metod för att interagera med och utforska filstrukturen och innehållet på en dator. Här är 20 tips om hur du kan använda detta kommando:

1. Visa innehållet i en katalog: Använd ”du” följt av sökvägen till katalogen för att visa storleken på innehållet.

   du /sökväg/till/katalogen

2. Visa storleken på en specifik fil: Ange filens sökväg efter ”du” för att få dess storlek.

   du /sökväg/till/filen

3. Visa storleken på flera kataloger samtidigt: Du kan ange flera katalogsökvägar för att visa storleken på flera kataloger.

   du /sökväg/till/katalog1 /sökväg/till/katalog2

4. Sortera resultatet efter storlek: Lägg till flaggan ”-s” för att sortera resultatet efter storlek i stigande ordning.

   du -s /sökväg/till/katalogen

5. Visa storleken i en mänskligt läsbar form: Använd flaggan ”-h” för att få storleken i en mer läsbar form, t.ex. KB, MB, GB.

   du -h /sökväg/till/katalogen

6. Visa totalstorleken för en katalog: Lägg till flaggan ”-c” för att visa den totala storleken för en katalog och dess underkataloger.

   du -c /sökväg/till/katalogen

7. Visa endast totalstorleken: Använd flaggan ”-s” tillsammans med ”-h” för att visa endast den totala storleken av en katalog.

   du -sh /sökväg/till/katalogen

8. Visa storleken på alla filer i en katalog, inklusive dolda: Använd flaggan ”-a” för att inkludera dolda filer och visa deras storlek.

   du -a /sökväg/till/katalogen

9. Visa storleken på alla filer, men undvik kataloger: Använd flaggan ”–max-depth” för att specificera en maxdjup för att undvika att inkludera kataloger.

   du --max-depth=1 /sökväg/till/katalogen

10. Hitta de största filerna i en katalog: Kombinera ”du” med andra verktyg som ”sort” och ”head” för att lista de största filerna. du /sökväg/till/katalogen | sort -n | tail
11. Hitta de minsta filerna i en katalog: På liknande sätt kan du använda ”head” istället för ”tail” för att lista de minsta filerna. du /sökväg/till/katalogen | sort -n | head
12. Exkludera vissa filer eller kataloger: Använd flaggan ”–exclude” för att exkludera vissa filer eller kataloger från resultatet. du --exclude="mapp1" /sökväg/till/katalogen
13. Hitta och ta bort onödiga stora filer: Använd ”du” tillsammans med ”find” för att hitta stora filer som kan tas bort. du /sökväg/till/katalogen | sort -n | awk '$1 > 1000000' | cut -f2- | tr '\n' '\0' | xargs -0 rm --
14. Visa endast filstorlekar utan sökväg: Använd flaggan ”–summarize” för att endast visa totalstorleken för varje argument utan detaljerad sökväg. du --summarize /sökväg/till/katalogen
15. Utforska filsystemet på en annan enhet: Ange enhetens sökväg för att utforska dess filsystem. du /sökväg/till/enhet
16. Visa storleken på en katalog och dess underkataloger utan att lista filer: Använd flaggan ”–max-depth” för att bara visa storleken på katalogen och dess underkataloger. du --max-depth=1 /sökväg/till/katalogen
17. Visa totalstorleken för flera kataloger och deras innehåll: Ange flera katalogsökvägar för att få totalstorleken för varje katalog och dess innehåll. du -c /sökväg/till/katalog1 /sökväg/till/katalog2
18. Analysera diskutrymmesanvändning över tid: Kombinera ”du” med andra verktyg och schemauppgifter för att periodiskt analysera diskutrymmesanvändningen. du /sökväg/till/katalogen > diskutrymme_rapport_$(date +%Y-%m-%d).txt
19. Visa storleken av alla filer och kataloger rekursivt: Använd flaggan ”-d” för att visa storleken på alla filer och kataloger rekursivt. du -d 1 /sökväg/till/katalogen
20. Visa endast storleken på en katalog, inte dess underkataloger: Använd ”-s” flaggan för att bara visa storleken på den angivna katalogen, inte dess underkataloger.
    du -s /sökväg/till/katalogen

Med dessa tips bör du kunna använda ”du” kommandot på olika sätt för att effektivt utforska och hantera filstrukturen och diskutrymmet på din dator.

I vår wiki finner Ni en manualsidan översatt till Svenska.

https://wiki.linux.se/index.php/Du

#!/bin/bash

# Kontrollera att användaren kör skriptet med root-behörighet
if [[ $EUID -ne 0 ]]; then
   echo "Detta skript måste köras med root-behörighet."
   exit 1
fi

# Kontrollera att en enhet har angivits som argument
if [ -z "$1" ]; then
    echo "Användning: $0 <enhetsväg>"
    exit 1
fi

# Ange enheten som ska skrivas över (t.ex. /dev/sdX)
target_device=$1

# Storleken på hårddisken i bytes
disk_size=$(blockdev --getsize64 "$target_device")

# Skriver över med slumpmässiga och nollställda data 10 gånger
for (( i=0; i<10; i++ )); do
    echo "Skriv över hårddisk $target_device: Runda $((i+1)) av 10"
    dd if=/dev/urandom of="$target_device" bs=1M status=progress
    dd if=/dev/zero of="$target_device" bs=1M status=progress
done

echo "Hårddisken $target_device har skrivits över 10 gånger med slumpmässiga och nollställda data."

I vår artikel En Svensk tiger med hjälp av Linux , visade vi hur man kan radera data på en hårddisk. Här kommer ett bash script som vill ha lite högre nivå på det hela. Scriptet skriver över en hårddisk med zero och random 10 ggr. Spara ner den här texten nedan som en fil och gör den körbar med chnod +x filnamn . Redigera target device. Läs varningtexten i längst ner i den här artikeln.

Datorhjälp meddelar att det har börja saluföra Linux på USB Minne. Perfekt för den som inte ha möjlighet att tanka linux själv , utan bara vill ha det på ett färdig media.

För tillfällen erbjuda detta endast via över diskförsäljning i Datorhjälp butik på Orrspelsvägen 13, Bromma.

find är ett mycket kraftfullt kommando i UNIX- och Linux-baserade system som används för att söka efter filer och kataloger i en katalogstruktur. Det kan anpassas med olika flaggor och argument för att utföra komplexa sökningar. Här är 20 olika sätt att använda find-kommandot på:

1. Hitta filer efter namn:

   find /sökväg/till/katalog -name "filnamn.txt"

2. Hitta filer som inte matchar ett mönster:

   find /sökväg/till/katalog -not -name "*.txt"

3. Hitta kataloger:

   find /sökväg/till/katalog -type d

4. Hitta filer baserat på storlek:

   find /sökväg/till/katalog -size +50M

5. Hitta och ta bort filer:

   find /sökväg/till/katalog -type f -name "*.log" -delete

6. Hitta filer ändrade de senaste n dagarna:

   find /sökväg/till/katalog -mtime -n

7. Hitta filer som ändrades före n dagar sedan:

   find /sökväg/till/katalog -mtime +n

8. Hitta filer med vissa behörigheter:

   find /sökväg/till/katalog -perm 644

9. Hitta filer som ägs av en specifik användare:

   find /sökväg/till/katalog -user användarnamn

10. Hitta filer som tillhör en specifik grupp: find /sökväg/till/katalog -group gruppnamn
11. Kombinera find med andra kommandon via exec: find /sökväg/till/katalog -type f -exec chmod 644 {} \;
12. Hitta filer efter ändringsdatum: find /sökväg/till/katalog -daystart -mtime -1
13. Hitta alla tomma filer och kataloger: find /sökväg/till/katalog -empty
14. Hitta filer baserat på filtyp: find /sökväg/till/katalog -type f -iname "*.jpg"
15. Exkludera en katalog från sökningen: find /sökväg/till/katalog -path /sökväg/till/katalog/att/utesluta -prune -o -print
16. Hitta filer baserat på inodnummer: find /sökväg/till/katalog -inum 12345
17. Hitta filer som är större eller mindre än en viss storlek: find /sökväg/till/katalog -size +10M -size -50M
18. Hitta filer som har ändrats sen sist systemet startades: find /sökväg/till/katalog -cnewer /var/log/boot.log
19. Använd find för att kopiera filer till en annan katalog: find /sökväg/till/källkatalog -type f -name "*.jpg" -exec cp {} /sökväg/till/målkatalog \;
20. Hitta filer och sortera dem efter ändringsdatum:
    find /sökväg/till/katalog -type f -printf '%TY-%Tm-%Td %TT %p\n' | sort

Dessa exempel visar flexibiliteten och kraften hos find-kommandot. Genom att kombinera olika flaggor och argument kan du utföra nästan alla typer av fil- och katalogsökningar.

Den översätta manual sidan för find finns i våran wiki och en artikel i vår wiki Skillnaden mellan BSD och GNU versionen av kommandot find, som beskriver några skillnade mellan BSD versionen ( Den bl a används av Mac OS ) och GNU versionen som används av Linux.

grep är ett kraftfullt kommandoverktyg som används för att söka efter specifika mönster i filer eller dataströmmar. Här är 20 exempel på hur man kan använda grep för att utföra olika typer av sökningar:

1. Söka efter en specifik textsträng i en fil:

   grep "specifik text" filnamn.txt

2. Söka igenom flera filer:

   grep "textsträng" fil1.txt fil2.txt

3. Söka igenom alla filer i en katalog (rekursivt):

   grep -r "textsträng" /sökväg/till/katalog/

4. Ignorera versal- och gemenkänslighet:

   grep -i "TextSträng" filnamn.txt

5. Visa endast filnamnen som innehåller söksträngen:

   grep -l "textsträng" *.txt

6. Visa radnummer för matchande rader:

   grep -n "textsträng" filnamn.txt

7. Söka efter rader som inte innehåller söksträngen:

   grep -v "textsträng" filnamn.txt

8. Söka efter rader som matchar något av flera mönster:

   grep -e "text1" -e "text2" filnamn.txt

9. Använda reguljära uttryck för att söka:

   grep "^[A-Z]" filnamn.txt

10. Räkna antalet rader som matchar söksträngen: grep -c "textsträng" filnamn.txt
11. Visa en viss mängd rader före och efter matchningen: grep -A 3 -B 2 "textsträng" filnamn.txt
12. Söka efter rader som matchar ett helt ord: grep -w "heltOrd" filnamn.txt
13. Söka efter rader som slutar med en specifik sträng: grep "textsträng$" filnamn.txt
14. Söka i alla filer med en viss filändelse: grep "textsträng" *.txt
15. Visa rader som matchar med färgmarkering i terminalen: grep --color=always "textsträng" filnamn.txt
16. Använda grep med pipe för att filtrera utdata från ett annat kommando: cat filnamn.txt | grep "textsträng"
17. Söka efter rader som börjar med en specifik sträng: grep "^textsträng" filnamn.txt
18. Använda grep för att hitta filer utan matchningar: grep -L "textsträng" *.txt
19. Söka efter strängar i filer och visa de omgivande 5 raderna för kontext: grep -C 5 "textsträng" filnamn.txt
20. Kombinera grep med andra kommandon för att filtrera utdata ytterligare:
    grep "textsträng" filnamn.txt | grep -v "oönskad sträng"

Dessa exempel täcker en mängd olika användningsområden för grep, från enkla textsträngssökningar till mer komplexa sökningar som använder reguljära uttryck och kombinerar grep med andra kommandon för att processa textdata.

I våra wiki finns översättningen av manulen till grep kommandot

https://wiki.linux.se/index.php/Grep

Även flera exempler på hur man använder grep.

https://wiki.linux.se/index.php/Exempel_p%C3%A5_hur_man_anv%C3%A4nder_Grep

Klassisk partionering

Att partitionera och formatera en hårddisk i Linux kan göras genom ett flertal verktyg, både grafiska och kommandoradsbaserade. Ett av de mest populära kommandoradsverktygen för detta ändamål är fdisk för partitionering och mkfs för att formatera. Här är en grundläggande guide för att partitionera och formatera en hårddisk:

Steg 1: Identifiera Hårddisken

Först måste du identifiera den hårddisk du vill partitionera. Det kan du göra med kommandot lsblk eller fdisk -l. Det kommer att visa alla tillgängliga lagringsenheter och deras partitioner.

Steg 2: Partitionera Hårddisken

För att partitionera hårddisken använder du fdisk följt av enhetens sökväg. Till exempel, om din hårddisk identifieras som /dev/sda, kör du:

sudo fdisk /dev/sda

Inne i fdisk kan du använda olika kommandon för att skapa och hantera partitionstabeller. Här är några grundläggande fdisk kommandon:

• m för att visa hjälpmenyn.
• n för att skapa en ny partition.
• d för att radera en partition.
• p för att lista partitionerna.
• w för att spara ändringarna och avsluta.

Steg 3: Formatera Partitionen

Efter att ha skapat partitionen måste du formatera den med ett filsystem. För att formatera en partition med ext4-filsystemet, använd mkfs verktyget följt av typen av filsystem och enhetens sökväg. Till exempel, för att formatera den första partitionen på /dev/sda som ext4, kör du:

sudo mkfs.ext4 /dev/sda1

Du kan ersätta ext4 med ett annat filsystem efter behov, som xfs, btrfs, eller ntfs.

Exempel på Kommandon

Här är ett enkelt exempel på hur man skapar en ny partition och formaterar den som ext4:

1. Öppna fdisk för att partitionera /dev/sda:
   bash sudo fdisk /dev/sda
2. Skapa en ny partition med n, välj typ, specifiera storlek och andra parametrar som efterfrågas.
3. Spara och avsluta med w.
4. Formatera den nya partitionen som ext4:
   bash sudo mkfs.ext4 /dev/sda1

Kom ihåg att ersätta /dev/sda och /dev/sda1 med din faktiska hårddisk och partition.

Viktiga Punkter att Notera

• Se till att du väljer rätt hårddisk och partition. Att partitionera eller formatera fel hårddisk kan resultera i förlust av data.
• Det finns andra verktyg och filsystem som du kan använda beroende på dina behov. gparted är ett grafiskt verktyg som kan vara mer användarvänligt för vissa.
• Alltid säkerhetskopiera viktiga data innan du påbörjar processen.

Denna guide ger en översikt av processen med att partitionera och formatera en hårddisk i Linux. För djupare förståelse och avancerade funktioner, rekommenderas det att läsa verktygens man-sidor (man fdisk, man mkfs) eller andra detaljerade guider online.

Att använda LVM (Logical Volume Manager) i Linux är ett kraftfullt sätt att hantera lagringsutrymmet mer flexibelt jämfört med traditionella partitioneringsmetoder. Med LVM kan du enkelt ändra storleken på volymer, skapa snapshots och hantera lagringsenheter över flera fysiska diskar. Här är en grundläggande guide för att komma igång med LVM:

LVM

Steg 1: Installera LVM

Först och främst, se till att LVM är installerat på ditt system. På de flesta Linux-distributioner kan du installera LVM med ditt pakethanteringssystem. Till exempel, på Ubuntu eller Debian-baserade system, kör:

sudo apt update && sudo apt install lvm2

Steg 2: Förbereda Fysiska Volymen

För att använda en disk eller partition med LVM, måste du först konvertera den till en ”fysisk volym” (PV). Anta att du vill använda /dev/sda1 som en del av ditt LVM-system, kör då:

sudo pvcreate /dev/sda1

Du kan kontrollera statusen för dina fysiska volymer med pvdisplay.

Steg 3: Skapa Volymgruppen

En volymgrupp (VG) är en pool av lagringsutrymme som består av en eller flera fysiska volymer. Du kan skapa en volymgrupp med vgcreate kommandot. Till exempel, för att skapa en volymgrupp som heter vg01 med /dev/sda1, kör:

sudo vgcreate vg01 /dev/sda1

Använd vgdisplay för att visa information om dina volymgrupper.

Steg 4: Skapa Logiska Volymen

Inom en volymgrupp kan du skapa en eller flera logiska volymer (LV). Det här är de ”partitioner” som du faktiskt kommer att formatera och montera. För att skapa en logisk volym, använd lvcreate. Till exempel, för att skapa en logisk volym som heter lv01 inom vg01 med en storlek av 10GB, kör:

sudo lvcreate -L 10G -n lv01 vg01

Du kan se dina logiska volymer med lvdisplay.

Steg 5: Formatera och Montera den Logiska Volymen

Nu när du har skapat en logisk volym, kan du formatera den med ett filsystem och sedan montera den. Till exempel, för att formatera lv01 med ext4 och montera den:

sudo mkfs.ext4 /dev/vg01/lv01
sudo mount /dev/vg01/lv01 /mnt/myvolume

Byt ut /mnt/myvolume med den katalog där du vill montera volymen.

Steg 6: Hantera LVM

• Ändra storlek på en logisk volym: Du kan utöka eller minska storleken på en logisk volym med lvextend eller lvreduce.
• Skapa snapshots: LVM tillåter dig att skapa snapshots av dina logiska volymer, vilket kan vara användbart för säkerhetskopior.
• Ta bort volymer: Om du inte längre behöver en logisk volym, kan du ta bort den med lvremove.

LVM är ett kraftfullt verktyg som erbjuder mycket flexibilitet, men det är också komplicerat. Se till att du förstår de kommandon du använder och deras effekter, särskilt när det gäller att ändra storlek på och ta bort volymer, eftersom felaktiga åtgärder kan leda till datarförlust. För djupare förståelse och avancerade funktioner, kolla in man sidorna för de olika LVM-kommandona (man pvcreate, man vgcreate, man lvcreate, etc.).

Läs mer i vår Wiki hur LVM fungera

https://wiki.linux.se/index.php/Kategori:LVM

Mixxx är ett öppen källkods-DJ-program som gör det möjligt för användare att mixa musik live med hjälp av deras dator. Mixxx erbjuder en mängd funktioner som är jämförbara med de som finns i kommersiella DJ-programvaror, inklusive men inte begränsat till realtidskontroll av ljudfiler, stöd för MIDI-kontroller, integrerad musikbibliotekshantering, effekter, samplers, och möjligheten att strömma live ljud över internet.

Nyheterna 2.4

Utöver det lägger Mixxx 2.4 till en spårfärgsväljare, lägger till ett alternativ för att hålla däcket spelat när ett spår laddas, förbättrar kvalitetsindikatorn för vinylkontroll, lägger till brus-, pitchskift- och distorsionseffekter, lägger till bakgrundsfärg för snabb täckning art preview, och lägger till många förbättringar av skins och Auto DJ.

Styrstödet har utökats med nya mappningar för Hercules DJControl MIX, Pioneer DDJ-FLX4, Traktor Kontrol S4 Mk3, Traktor Kontrol Z1 HID och Yaeltex MiniMixxx, samt uppdaterade mappningar och förbättringar för Behringer DDM4000, Hercules DJ Console RMX, Korg2 nano , MAudio Xponent, Novation Twitch, Novation Launchpad, Numark DJ2GO2 Touch, Numark MixTrack Pro 3, Roland DJ-505, Traktor Kontrol S2 MK1/MK2/MK3 och Traktor Kontrol S3.

Fler om nyheterna går att läsa här

https://github.com/mixxxdj/mixxx/blob/2.4.0/CHANGELOG.md

https://mixxx.org/download/

Processer i Linux, liksom i de flesta moderna operativsystem, är instanser av körande program. Varje gång du startar ett program, skapar operativsystemet en ny process som ger programmet de resurser det behöver för att köra. Processhanteringen i Linux är en central del av operativsystemets funktion och innefattar skapande, schemaläggning och avslutning av processer. Här följer en översikt över hur processer fungerar i Linux:

Skapande av Processer

• Föräldra- och Barnprocesser: När en process startar en annan process, blir den ursprungliga processen en föräldraprocess och den nya processen blir en barnprocess. Detta möjliggör en hierarki av processer.
• fork() och exec() Systemanrop: Processer skapas vanligtvis genom ett fork() systemanrop som duplicerar en befintlig process. Den nya processen (barnet) får en unik process-ID (PID) men kör initialt samma kod som föräldern. Barnprocessen kan sedan använda exec() systemanropet för att ladda och köra en ny programkod.

Schemaläggning av Processer

• Process Scheduler: Linux använder en schemaläggare för att bestämma vilken process som ska få använda CPU:n. Schemaläggaren fördelar processorns tid mellan de olika processerna för att säkerställa att systemet kör smidigt och effektivt.
• Prioriteter: Varje process tilldelas en prioritet som påverkar hur ofta och hur länge den får tillgång till CPU:n. Användare kan ibland justera dessa prioriteter med kommandon som nice och renice.

Processstat

• Stat: En process i Linux kan vara i olika tillstånd, såsom ”Running” (körs), ”Sleeping” (sover), ”Stopped” (stoppad), eller ”Zombie” (zombie). Dessa tillstånd ger information om vad processen gör för tillfället.

Hantering av Processer

• Signalhantering: Linux tillåter kommunikation med och mellan processer genom signaler. Exempelvis kan en SIGKILL signal användas för att tvinga en process att avsluta.
• Process-ID (PID) och Parent Process ID (PPID): Varje process tilldelas ett unikt PID, och varje process känner till sitt föräldra-PID (PPID), vilket möjliggör spårning och kontroll av processer.

Avslutning av Processer

• När en process avslutas, antingen genom att den slutför sin körning eller avbryts av en signal, returnerar den en avslutningskod till sitt föräldraprocess, och operativsystemet frigör de resurser som använts av processen.

Linux tillhandahåller ett robust verktyg för att arbeta med och hantera processer, inklusive kommandoradsverktyg som ps, top, htop, kill, och nice, som låter användare se och påverka processer som körs på systemet.

För att Hantera Processer

• ps: Visar information om aktiva processer. Med olika alternativ kan du anpassa vilken information som visas.
• top: Ger en realtidsöversikt över systemet, inklusive en lista över processer som använder mest resurser. Det låter dig även utföra åtgärder på processer.
• htop (om installerad): En mer avancerad version av top med en användarvänlig interaktiv gränssnitt för processövervakning och hantering.
• pgrep: Söker efter processer baserat på deras namn och andra attribut och visar deras process-ID (PID).
• pkill: Skickar signaler till processer, identifierade genom deras namn eller andra attribut, för att exempelvis avsluta dem.
• kill: Skickar en signal till en specifik process, vanligtvis för att avsluta den. Används med processens PID.
• killall: Liknar pkill men avslutar alla processer som matchar namnet som ges som argument.
• nice: Startar en ny process med en angiven prioritet (”niceness”).
• renice: Ändrar prioritet på en redan körande process.
• nohup: Kör ett kommando oberoende av terminalen som kan fortsätta köras i bakgrunden även efter att användaren loggat ut.

För att Styra Jobb

• jobs: Listar jobb som har startats i den aktuella terminalen.
• bg: Återupptar ett stoppat jobb i bakgrunden.
• fg: Flyttar ett jobb från bakgrunden till förgrunden.
• disown: Tar bort ett jobb från skallets jobblista, vilket gör att det inte längre är associerat med terminalen.

För att Övervaka och Debugga Processer

• strace: Spårar systemanrop och signaler från en specifik process. Det är användbart för att felsöka och förstå hur ett program interagerar med kärnan.
• lsof: Listar öppna filer och de processer som har dem öppna. Det kan användas för att hitta ut vilka filer en process använder.
• vmstat, iostat, och mpstat: Används för att övervaka systemets prestanda, inklusive CPU-användning, I/O-operationer, och minnesanvändning.

Exempel på hur man använder ps.

ps

Detta kommando visar processerna som är associerade med den aktuella terminalsessionen.

Visa Specifik Information

ps -e

ps -A

Dessa kommandon listar alla processer på systemet.

Visa alla processer med fullständig information:

ps -ef

ps -aux

Dessa kommandon visar en detaljerad lista över alla processer, inklusive användar-ID, PID, CPU- och minnesanvändning, starttid, kommando som startade processen, och mer. Notera att aux inte är en sammanfogning av flaggor utan snarare en specifik option för ps.

Visa Trädstruktur för Processer

ps -ejH

ps axjf

Dessa kommandon visar processerna i en trädstruktur, vilket hjälper dig att förstå föräldra-barn-relationer mellan processerna.

Sortera Processer efter CPU- eller Minnesanvändning

Sortera processer efter minnesanvändning:

ps aux –sort=-%mem

Sortera processer efter CPU-användning:

ps aux –sort=-%cpu

Dessa kommandon sorterar processerna baserat på hur mycket minne eller CPU de använder, med de mest resurskrävande processerna först.

Genom att kombinera ps med andra kommandon och verktyg (som grep, awk, eller sort), kan du utföra kraftfulla analyser och hantering av processer på ditt system.

Så använder man kill

Kommandot kill används i Linux för att skicka signaler till processer. Vanligtvis används kill för att avsluta processer. Varje signal har ett specifikt syfte, men de mest använda är SIGTERM (signal 15) för att be en process att avsluta och SIGKILL (signal 9) för att tvinga en process att omedelbart avsluta. Här är några exempel på hur man använder kill:

Grundläggande Användning

• Avsluta en process med dess PID:

  kill 1234

Detta kommando skickar signalen SIGTERM till processen med PID (Process ID) 1234, vilket ber den att avsluta sig själv på ett säkert sätt.

Använda Specifika Signaler

• Tvinga avslutning av en process:

  kill -9 1234

eller

  kill -SIGKILL 1234

Dessa kommandon skickar signalen SIGKILL till processen, vilket omedelbart avslutar processen utan att vänta på att den ska städa efter sig. Använd detta alternativ försiktigt eftersom det kan resultera i förlust av data.

• Be en process att avsluta:

  kill -15 1234

eller

  kill -SIGTERM 1234

Det är standardbeteendet för kill och brukar vara föredraget eftersom det ger processen en chans att korrekt stänga ner och frigöra resurser.

Skicka Signaler till Flera Processer

• Avsluta flera processer samtidigt:

  kill 1234 5678 91011

Detta kommando skickar SIGTERM till alla angivna PIDs.

Använda kill med pgrep

• Avsluta alla processer med ett specifikt namn:

  kill $(pgrep processnamn)

Detta kommando använder pgrep för att hitta alla processer som matchar namnet ”processnamn” och skickar sedan SIGTERM till var och en av dem.

Använda pkill

För att göra saker enklare kan du använda pkill, som låter dig skicka signaler till processer baserat på deras namn eller andra attribut, utan att behöva veta deras PID:

• Avsluta processer baserat på namn:

  pkill processnamn

Detta kommando skickar standard signalen SIGTERM till alla processer vars namn matchar ”processnamn”.

Använda killall

killall är ett annat kommando som liknar pkill men med lite olika syntax och alternativ:

• Avsluta alla instanser av en process baserat på dess namn:

  killall processnamn

Detta skickar också SIGTERM till alla processer som matchar namnet ”processnamn”.

Användningen av kill, pkill, och killall ger dig flexibilitet i hur du hanterar processer på ditt system, från att försiktigt be en process att stänga ner till att tvinga en omedelbar avslutning.

Att ge bort / sälja / slänga en dator som man inte längre använder kräver att man förstör den data som finns på datorns hårddisk. Linux.se förespråka att man skall sänka bort gamla datorer till grupper som behöver dem gärna med linux installerat. Men vill man bara ge bort en blank dator ,så är det viktigt att hårddiskens data är förstört på sådant sätt att ingen kan återskapa data.

För att förstöra data på en hårddisk med hjälp av dd från en Linux Live USB-sticka, följer du dessa steg. Denna process är användbar när du vill säkerställa att data på en hårddisk inte kan återställas, till exempel innan du säljer eller skrotar en dator. Kom ihåg att denna process är destruktiv och permanent tar bort all data på hårddisken.

1. Skapa en Linux Live USB-sticka

Först behöver du en bootbar USB-sticka med en Linux-distribution. Det finns många distributioner som Ubuntu, Fedora, eller Debian som kan användas för detta ändamål. Använd ett program som Rufus (för Windows-användare) eller dd (för Linux/Mac-användare) för att skapa din bootbara Live USB-sticka.

2. Starta datorn från USB-stickan

• Sätt in USB-stickan i datorn som du vill radera hårddisken på.
• Starta om eller sätt på datorn och gå in i BIOS/UEFI för att ändra bootordningen så att datorn startar från USB-stickan. Detta kan variera beroende på datorns tillverkare, men ofta nås BIOS/UEFI genom att trycka på en av funktionstangenterna (t.ex., F2, F10, F12) eller Del-tangenten när datorn startar.
• Spara ändringarna och starta om datorn, den bör nu starta upp från din Linux Live USB-sticka.

3. Identifiera hårddisken

När Linux Live-sessionen har startat, öppna en terminal. Du behöver identifiera vilken hårddisk du vill förstöra. Använd lsblk eller fdisk -l kommandot för att lista alla tillgängliga enheter och deras partitioner. Detta hjälper dig att identifiera rätt enhet. Enheten benämns vanligtvis som /dev/sda, /dev/sdb, osv.

4. Förstör data på hårddisken

När du har identifierat vilken enhet du vill förstöra, använd dd kommandot för att skriva över hårddisken. Du kan skriva över med nollor eller slumpmässiga data som tidigare beskrivet. Ett exempel med /dev/sdX som målenhet:

• För att skriva över med nollor:

  sudo dd if=/dev/zero of=/dev/sdX bs=4M status=progress

• För att skriva över med slumpmässiga data:

  sudo dd if=/dev/urandom of=/dev/sdX bs=4M status=progress

Ersätt /dev/sdX med den faktiska enhetsbeteckningen för din hårddisk.

Den Svensk språkiga manunal sidan för dd finns i vår wiki.

5. Vänta tills processen är klar

Att skriva över hårddisken kan ta tid, beroende på dess storlek och den valda metoden (nollor eller slumpmässiga data). status=progress kommer att visa hur mycket data som har skrivits och hur lång tid processen har tagit.

6. Avsluta och starta om

När dd kommandot har slutfört, är data på hårddisken förstörd och inte återställbar med vanliga dataåterställningsverktyg. Du kan nu stänga av systemet, ta bort USB-stickan och använda eller kassera hårddisken som du önskar.

Observera: Var mycket försiktig när du använder dd, eftersom felaktig användning kan leda till att fel enhet raderas, vilket resulterar i förlust av värdefull data. Se alltid till att du har valt rätt enhet (/dev/sdX) innan du kör kommandot.

Knoppix är ett exempel på en bra Live distrubtion

https://wiki.linux.se/index.php/Knoppix

Debian 12.5 släpps med linux-image-6.1.0-15 (6.1.66-1), tillsammans med några andra felrättningar.

Debianprojektet presenterar stolt sin femte uppdatering till dess stabila utgåva Debian 12 (med kodnamnet bookworm). Denna punktutgåva lägger huvudsakligen till rättningar för säkerhetsproblem, tillsammans med ytterligare rättningar för allvarliga problem. Säkerhetsbulletiner har redan publicerats separat och refereras när de finns tillgängliga.

Vänligen notera att punktutgåvan inte innebär en ny version av Debian 12 utan endast uppdaterar några av de inkluderade paketen. Det behövs inte kastas bort gamla media av bookworm. Efter installationen kan paket uppgraderas till de aktuella versionerna genom att använda en uppdaterad Debianspegling..

De som frekvent installerar uppdateringar från security.debian.org kommer inte att behöva uppdatera många paket, och de flesta av sådana uppdateringar finns inkluderade i punktutgåvan.

Nya installationsavbildningar kommer snart att finnas tillgängliga på de vanliga platserna.

En uppgradering av en existerande installation till denna revision kan utföras genom att peka pakethanteringssystemet på en av Debians många HTTP-speglingar. En utförlig lista på speglingar finns på:

https://www.debian.org/mirror/list

I vår wiki finns länkar till att ladda hem Debian 12.5 som ISO filer

https://wiki.linux.se/index.php/Debian

För att göra det lättare skilja olika fedora ”smaker” åt så delar man upp fedora upp flera undermärken som är.

Fedora Silverblue

GNOME-skrivbordsupplevelsen du känner och älskar på ett atomärt sätt.

Varje version uppdateras i cirka 13 månader, och varje uppdatering träder i kraft vid nästa omstart, vilket håller ditt system konsekvent. Du kan till och med fortsätta arbeta medan uppdateringarna tillämpas!

https://fedoraproject.org/atomic-desktops/silverblue/

Fedora Kinoite

KDE Plasma-skrivbordet, på ett atomärt sätt. Surfa på webben, håll kontakten med vänner, hantera filer, njut av musik och video och bli produktiv på jobbet utan att behöva oroa dig för att gå sönder ditt system.

Varje version uppdateras i cirka 13 månader, och varje uppdatering träder i kraft vid nästa omstart, vilket håller ditt system konsekvent. Du kan till och med fortsätta arbeta medan uppdateringarna tillämpas!

https://fedoraproject.org/atomic-desktops/kinoite/

Fedora Sway Atomic

Fedora Sway Atomic tillhandahåller den populära Sway-kakelfönsterhanteraren på ett atomärt sätt. Det gör Sway tillgängligt och tilltalande för både nybörjare och avancerade användare som föredrar att inte använda en mus, pekplatta eller annan pekenhet för att interagera med sin miljö. Med lätta applikationer för webbsurfning, textredigering och mediauppspelning erbjuder Fedora Sway Atomic en komplett upplevelse med ett minimalistiskt användargränssnitt.

https://fedoraproject.org/atomic-desktops/sway/

Fedora Budgie Atomic

Budgie skrivbordsupplevelse på ett atomärt sätt.

https://fedoraproject.org/atomic-desktops/budgie/

Atomic betyder Inom programmering:
I datavetenskap och programmering används termen ”atomic” för att beskriva operationer som genomförs som en odelbar enhet utan möjlighet till avbrott. Detta är särskilt viktigt i sammanhang där flera processer eller trådar åtkommer och modifierar samma data, och det behövs garantera att operationen antingen genomförs fullständigt eller inte alls, för att undvika datakorruption eller andra problem.

För den som vill läsa mer :