I säkerhetsvärlden kan Common Vulnerabilities and Exposures (CVE) säkerhetsbulletiner framstå som något att frukta. För Linux-användare är det dock en naturlig del av vardagen. Under Open Source Summit China i Hong Kong förklarade Greg Kroah-Hartman, underhållare av Linux stabila kärna, att Linux säkerhetsteam i genomsnitt utfärdar runt 60 CVE-säkerhetsbulletiner varje vecka. Detta kan låta skrämmande, men för Linux-användare är det egentligen inget att oroa sig för – så länge du håller ditt system uppdaterat.

Linux och CVE:er: En naturlig del av ekosystemet

Linux är ett operativsystem som driver stora delar av vår moderna värld. Det finns på allt från Android-telefoner till luftkonditioneringsenheter, servrar som driver webben, och till och med superdatorer. Därmed är det inte förvånande att det finns många sårbarheter som måste åtgärdas. CVE-systemet är utformat för att spåra dessa sårbarheter och identifiera de som verkligen utgör en säkerhetsrisk.

När det gäller Linux-CVE:er handlar det om allvarliga problem, som kan påverka systemets funktionalitet på ett fundamentalt sätt. Mindre problem, som förlorad data på grund av en bugg eller en dator som saktas ner, klassificeras inte som CVE:er. Det är de allvarliga sårbarheterna, som kan få en server att krascha, som fångar uppmärksamheten.

Linux tar ansvar för sina sårbarheter

I februari 2024 tog Linux-kärnans utvecklingsteam över ansvaret för att tilldela CVE:er för Linux-kärnan. Denna förändring kom som ett svar på nya lagkrav, särskilt från Europeiska unionen, som kräver att open source-projekt tar större ansvar för kända sårbarheter. Greg Kroah-Hartman förklarade att detta steg togs för att förbättra processen och för att säkerställa att Linux-utvecklarna har kontroll över hur sårbarheter hanteras inom deras ekosystem.

60 CVE:er i veckan – ska vi vara oroliga?

Vid första anblick kan det låta alarmerande att 60 nya CVE:er identifieras varje vecka. Men Kroah-Hartman påpekade att av de 38 miljoner kodrader som Linux-kärnan består av, använder de flesta användare bara en liten del. Till exempel använder en vanlig bärbar dator ungefär 1,5 miljoner kodrader, medan en smartphone kan använda upp till 4 miljoner. Detta innebär att de flesta CVE:er sannolikt inte påverkar just din specifika installation.

Det är också viktigt att förstå att olika system använder olika delar av Linux-kärnan, vilket gör att en sårbarhet kan vara kritisk i ett system men irrelevant i ett annat. Därför arbetar Linux-kärnteamet ständigt med att identifiera, åtgärda och distribuera patchar för de sårbarheter som upptäcks.

Håll ditt Linux-system säkert

Linux-kärnans säkerhetsteam agerar reaktivt på rapporterade sårbarheter. De söker inte aktivt efter buggar, utan svarar på inkommande rapporter, identifierar om ett säkerhetsproblem föreligger, och arbetar sedan med att snabbt åtgärda detta. När en fix är tillgänglig, inkluderas den i de veckovisa stabila kärnsläpparna, som görs tillgängliga för användarna så snart som möjligt.

För att hålla ditt system säkert rekommenderar Kroah-Hartman att alltid använda den senaste stabila eller långtidsstödda kärnan. Detta innebär att du regelbundet bör uppdatera din Linux-kärna, även om det kan kännas besvärligt.

Som Kroah-Hartman påpekade, har stora aktörer som Debian och Android bevisat att det är möjligt att hålla system säkra genom att kontinuerligt uppdatera kärnan. Debian, som driver över 80 % av världens servrar, och Android, som används av miljarder enheter, tar regelbundet in dessa stabila uppdateringar för att skydda sina system mot säkerhetsproblem.

Slutsats

Det stora antalet CVE:er som släpps varje vecka för Linux kan verka överväldigande, men det är inget att få panik över. Så länge du håller din Linux-kärna uppdaterad, är chansen stor att du inte påverkas av majoriteten av dessa sårbarheter. Genom att regelbundet uppdatera din kärna kan du säkerställa att ditt system är skyddat mot de senaste hoten och fortsätter att fungera smidigt i en ständigt föränderlig värld.

https://www.zdnet.com/article/the-linux-security-team-issues-60-cves-a-week-but-dont-stress-do-this-instead

NVIDIA har nyligen lanserat den stabila versionen av sin 560 grafikdrivrutin, en viktig milstolpe för användare av Linux, FreeBSD och Solaris. Denna nya drivrutin markerar en betydande förändring genom att de öppna GPU-kärnmodulerna nu används som standard på system som stöds. Detta inkluderar flera av NVIDIA:s moderna arkitekturer som Turing, Ampere, Ada Lovelace, Blackwell, Grace Hopper och Hopper.

En av de mest framträdande nyheterna i NVIDIA 560-serien är att nvidia-installer nu automatiskt väljer de öppna GPU-kärnmodulerna på kompatibla system. Detta är en stor fördel för användare som vill dra nytta av de senaste förbättringarna inom öppen källkod och grafisk prestanda. De öppna modulerna ger ökad flexibilitet och möjlighet till djupare integration med Linux-ekosystemet, vilket är särskilt viktigt för utvecklare och avancerade användare.

Förutom detta har drivrutinen utökats med flera nya funktioner och förbättringar. Bland annat stöds nu EGL_KHR_platform_x11 och EGL_EXT_platform_xcb-tillägg på Xwayland, vilket gör det möjligt för applikationer att fungera bättre i miljöer som använder Xwayland. NVIDIA har även introducerat en PipeWire-backend för NvFBC, vilket möjliggör skärmdelning på Wayland-kompositörer som stödjer XDG Desktop Portal.

En annan betydande uppdatering är införandet av DRM-KMS explicit synkronisering och VRR-stöd (Variable Refresh Rate) för Wayland, vilket förbättrar grafikupplevelsen på äldre GPU:er samt på bärbara datorer när de öppna GPU-kärnmodulerna används. För de som använder Vulkan är det nu möjligt att se Vulkan-relaterad information direkt i nvidia-settings kontrollpanel.

Den nya drivrutinen har också fokuserat på att lösa en rad buggar och problem som rapporterats av användare. Bland annat har problem med DVI-utgångar som inte fungerade med HDMI-skärmar, frysningar i KDE Plasma under Wayland, och skärmfrysningar vid användning av Wayland direkt scanout på system med flera skärmar, nu blivit åtgärdade. Dessutom har krascher och minnesproblem som drabbade vissa bärbara datorer hanterats.

NVIDIA har även åtgärdat problem som orsakade krascher vid återskapande av NvFBC-fångstsessioner samt buggar som påverkade installationen av drivrutinen på system med alternativa verktyg. Dessa förbättringar gör NVIDIA 560-serien till ett stabilt och kraftfullt val för användare som söker den bästa grafiska prestandan på sina Linux-, FreeBSD- och Solaris-system.

För de som är intresserade finns den nya NVIDIA 560.35.03 drivrutinen nu tillgänglig för nedladdning från den officiella webbplatsen, kompatibel med både 64-bitars och ARM64 (AARch64) Linux-system samt FreeBSD och Solaris.

Manjaro Linux, det populära Arch-baserade operativsystemet, fortsätter att imponera med sitt senaste utbud av uppdateringar. Den senaste versionen, som nyligen släpptes, markerar en viktig milstolpe för distributionen. Bland de mest anmärkningsvärda nyheterna är lanseringen av den efterlängtade COSMIC Desktop-miljön, nu tillgänglig för Manjaro-användare i sin första alfaversion.

En Ny Era med COSMIC Desktop

COSMIC Desktop, nu i version 1.0-alpha, representerar en betydande utveckling för användare som söker en mer anpassningsbar och strömlinjeformad skrivbordsmiljö. Denna nya miljö är utformad för att ge en effektivare användarupplevelse och möjliggör högre grad av personalisering än vad som traditionellt har varit möjligt med GNOME, som tidigare har dominerat Manjaros skrivbordserbjudanden.

För att testa COSMIC Desktop behöver användarna bara öppna Pamac, söka efter ”cosmic” och installera de tillgängliga paketen. Därefter kan de logga ut och välja COSMIC-sessionen från inloggningsskärmen för att utforska den nya miljön.

Omfattande Systemuppdateringar

Förutom introduktionen av COSMIC har Manjaro också genomfört betydande uppdateringar av sina kärnkomponenter. Den nya uppdateringen inkluderar en uppgradering av kärnan från version 4.19 till den experimentella 6.11.0 rc3, vilket ger förbättrad prestanda och stabilitet. Dessutom finns det nya realtidsversioner av kärnan, vilket säkerställer robust prestanda för kritiska applikationer, något som är särskilt viktigt för professionella användare.

Skrivbordsmiljöerna KDE och GNOME har också fått stora uppgraderingar. KDE Frameworks har nått version 6.5.0, vilket ger en ännu mer effektiv och smidig användarupplevelse. GNOME har uppdaterats till version 46.4, och för mobila enheter har Phosh-miljön uppgraderats till version 0.41.0, vilket förbättrar kompatibiliteten och användargränssnittet på mobila plattformar.

Förbättrad Applikationssupport och Ny Hårdvara

Manjaro fortsätter att förbättra sina applikationer med den senaste uppdateringen. Bland de mest framträdande är Mesa 24.1.6, som ger förbättrad grafikprestanda, tillsammans med nya versioner av Firefox (129) och Thunderbird (115.14.0), vilket ger en bättre upplevelse för webbsurfning och e-posthantering. Verktygen OpenGamepadUI och Inputplumber har också uppdaterats, vilket ger förbättrad enhetsinteraktion och kontroll.

Dessutom har Manjaro utökat sitt hårdvaruerbjudande med lanseringen av den nya ”Hero” gaming-laptopen. Denna bärbara dator levereras nu med Manjaro förinstallerat, vilket ger användarna en kraftfull kombination av hårdvara och mjukvara direkt ur lådan. Som en extra förmån för användarna har Manjaro inlett ett samarbete med Surfshark VPN, vilket ger nya användare tre extra månader gratis på deras VPN-tjänst.

Sammanfattning

Manjaros senaste uppdateringar visar på distributionens ständiga strävan att erbjuda sina användare de bästa verktygen och upplevelserna. Med lanseringen av COSMIC Desktop och de omfattande systemförbättringarna står det klart att Manjaro fortsätter att vara ett kraftfullt och flexibelt val för Linux-användare världen över. Oavsett om du är en ny användare eller en erfaren veteran, erbjuder denna senaste version av Manjaro något för alla.

Mer kan läsas här.

https://linuxiac.com/cosmic-desktop-landed-in-manjaro-linux

Efter mer än två års utveckling sedan version 0.4 släpptes, är WirePlumber 0.5 äntligen här, och med denna nya version kommer en rad nya funktioner och förbättringar. Bland dessa nya funktioner hittar vi Event Dispatcher, men i denna artikel kommer vi att fokusera på en annan mycket spännande nyhet: Smart Filter Policy.

WirePlumber är en kraftfull session manager för PipeWire, ett modernt multimedia-ljudsystem som blir alltmer populärt på Linux-system. WirePlumber fungerar som en brygga mellan användare och PipeWire, och hanterar olika uppgifter som automatisk anslutning av ljudenheter, strömhantering och hantering av sessioner. Sedan den första lanseringen har WirePlumber spelat en central roll i att göra PipeWire mer användarvänligt och anpassningsbart för både professionella och vardagliga användare.

Vad är ljudfilter?

Ljudfilter är bearbetningsenheter som omvandlar frekvenserna i en ljudsignal. Dessa filter kan användas i många olika sammanhang, och likt PulseAudio erbjuder PipeWire redan moduler som inkluderar de vanligaste ljudfiltren. Exempel på dessa är:

• Filter-Chain-modulen: Skapar ett ”pipeline”-filter från en kedja av andra filter, inklusive tredjepartsfilter från projekt som LADSPA eller LV2, samt inbyggda PipeWire-filter såsom equalizers och mixers.
• Echo-Cancel-modulen: Tar bort eko från inspelningsenheter genom att övervaka deras respektive uppspelningsenhet.
• Loopback-modulen: Vidarebefordrar ljudsignalen utan att ändra några frekvenser, vilket kan vara användbart för att dölja en specifik enhet.

Hur fungerar ljudfilter i PipeWire?

I PipeWire representeras ljudfilter som ett par av två noder: en virtuell klientnod och en virtuell enhetsnod. Detta upplägg gör att användare kan kontrollera och ändra den verkliga enheten som är kopplad till filterutgången samt den klient som skickar ljud till filteringången. Användarna kan använda verktyg som PulseAudio Volume Control eller WirePlumbers CLI-verktyg, wpctl, för att hantera dessa filter utan att behöva bekymra sig om tekniska detaljer.

Introduktion av Smart Filter Policy i WirePlumber 0.5

I tidigare versioner av WirePlumber behandlades ljudfilternoder som vanliga noder. Detta innebar att användaren manuellt behövde flytta filter när nya ljudenheter anslöts, om dessa enheter inte var standard. Dessutom behövde klientströmmen riktas mot det faktiska filtret istället för den riktiga enheten. Detta kunde bli krångligt, särskilt för filter som Echo-Cancel, som bara är användbart med högtalare och mikrofoner, men inte med ett headset.

För att lösa detta introducerar WirePlumber 0.5 den nya Smart Filter Policy. Denna funktion automatiserar processen att länka filter till specifika enheter, vilket gör att användare slipper manuellt ingripande varje gång de vill använda ett specifikt filter med en viss enhet.

Hur fungerar Smart Filter Policy?

Den smarta filterpolicyn styrs av en uppsättning egenskaper som kan ställas in i den virtuella enhetsnoden för ett ljudfilter. Dessa egenskaper inkluderar:

• filter.smart: Aktiverar den smarta filterpolicyn.
• filter.smart.name: Unikt namnidentifierare för filtret.
• filter.smart.before: Lista över filter som ska kedjas före detta filter.
• filter.smart.after: Lista över filter som ska kedjas efter detta filter.
• filter.smart.target: Egenskaper för det filterets slutmål.

Dessa egenskaper gör det möjligt att automatiskt och transparent kontrollera hur filter kedjas ihop och länkas till enheter. Till exempel, om du har tre utgångsfilter och två utgångsenheter, kan du instruera WirePlumber att kedja två filter och använda dem med en viss enhet, medan ett tredje filter bara används med en annan enhet.

Praktiska tillämpningar

En av de mest uppenbara fördelarna med den smarta filterpolicyn är att den gör det möjligt för spelare och andra användare att konfigurera sina system så att rätt filter (som ekodämpning eller brusreducering) bara aktiveras när de behövs. Spelet eller applikationen behöver inte veta vilken enhet som används eller vilka filter som är aktiverade, allt sker automatiskt och utan att användaren behöver ingripa.

Slutsats

Den smarta filterpolicyn i WirePlumber 0.5 är fortfarande experimentell och kan komma att förbättras ytterligare i framtiden. Men redan nu erbjuder den en smidig lösning för att hantera och automatisera användningen av ljudfilter, vilket gör livet enklare för användare som vill ha en sömlös upplevelse. Genom att automatisera filterkonfigurationer som tidigare krävde manuellt arbete, markerar denna funktion ett betydande steg framåt för WirePlumber och PipeWire.

Om du är nyfiken på att prova, rekommenderas att du leker med inställningarna och ger feedback till utvecklarna för ytterligare förbättringar.

https://www.collabora.com/news-and-blog/blog/2024/06/26/smart-audio-filters-with-wireplumber-0.5

Att skapa en krypterad image-fil och montera den som en hårddisk kan vara en användbar metod för att skydda känsliga data. På system som Ubuntu och Debian kan detta göras relativt enkelt med hjälp av verktyg som dd, losetup, cryptsetup, och mkfs. I denna artikel går vi igenom stegen för att skapa, kryptera och montera en image-fil, samt hur man säkert avmonterar och låser den.

1. Installera Nödvändiga Verktyg

För att komma igång behöver du installera några verktyg som inte alltid är förinstallerade. Öppna terminalen och kör följande kommandon för att uppdatera paketlistan och installera cryptsetup och lvm2:

sudo apt-get update
sudo apt-get install cryptsetup lvm2

Dessa verktyg är viktiga för att kunna skapa och hantera krypterade volymer på ditt system.

2. Skapa en Tom Image-fil

Nästa steg är att skapa en tom image-fil som kommer att fungera som en container för dina krypterade data. Detta görs med hjälp av dd, ett kraftfullt verktyg för att skapa och kopiera filstrukturer. Här skapar vi en 1 GB stor image-fil:

dd if=/dev/zero of=krypterad.img bs=1M count=1024

Detta kommando genererar en fil vid namn krypterad.img som är 1 GB stor, fylld med nollor.

3. Skapa en Loop-enhet

För att kunna hantera image-filen som om det vore en fysisk enhet måste vi koppla den till en loop-enhet. Detta gör vi med losetup:

sudo losetup /dev/loop0 krypterad.img

Nu behandlas image-filen som en loop-enhet (/dev/loop0), vilket gör att vi kan kryptera den med LUKS.

4. Kryptera Image-filen med LUKS

LUKS (Linux Unified Key Setup) är en standard för kryptering av hårddiskar på Linux. För att kryptera din image-fil använder du följande kommando:

sudo cryptsetup luksFormat /dev/loop0

När du kör detta kommando kommer du att bli ombedd att bekräfta krypteringen och ange ett lösenord. Detta lösenord kommer att användas för att låsa upp volymen i framtiden.

5. Lås upp och Öppna den Krypterade Volymen

Efter att ha krypterat volymen behöver du låsa upp den för att kunna använda den. Detta görs med cryptsetup open:

sudo cryptsetup open /dev/loop0 krypterad_volym

Här låser vi upp volymen och mappar den till ett namn (krypterad_volym) som vi kan referera till senare.

6. Skapa ett Filsystem på den Upplåsta Volymen

För att lagra data på volymen behöver vi skapa ett filsystem. I detta exempel använder vi ext4, men du kan välja vilket filsystem som passar dina behov:

sudo mkfs.ext4 /dev/mapper/krypterad_volym

Efter detta steg är din volym redo att användas som en vanlig hårddisk.

7. Montera den Krypterade Volymen

Nu kan du montera volymen till en katalog på ditt filsystem så att du kan börja lagra filer på den. Skapa en monteringspunkt och montera volymen:

sudo mkdir /mnt/krypterad_disk
sudo mount /dev/mapper/krypterad_volym /mnt/krypterad_disk

Volymen är nu monterad och du kan använda den precis som en vanlig hårddisk. All data som skrivs till denna volym kommer att vara krypterad.

8. Avmontera och Lås Volymen när du är Klar

När du är färdig med att använda volymen är det viktigt att du säkert avmonterar den och låser den krypterade imagen. Följ dessa steg:

sudo umount /mnt/krypterad_disk
sudo cryptsetup close krypterad_volym
sudo losetup -d /dev/loop0

Dessa kommandon säkerställer att volymen är avmonterad och att imagen är låst, vilket gör att ingen obehörig kan komma åt dina data utan att först låsa upp den krypterade imagen med rätt lösenord.

Slutsats

Att skapa och använda en krypterad image-fil på Ubuntu och Debian ger ett starkt skydd för känsliga data. Genom att följa stegen ovan kan du enkelt skapa en säker plats för dina filer, som du kan montera och använda vid behov, och som är skyddad från obehörig åtkomst. Det är ett effektivt sätt att hantera känslig information på ett säkert sätt.

Content Management Systems (CMS) är idag en hörnsten för att hantera och publicera innehåll på webbplatser. Genom att använda ett CMS kan användare enkelt uppdatera och underhålla en webbplats utan att behöva djupgående teknisk kunskap. Populära CMS-plattformar som WordPress, Joomla och Drupal har länge dominerat marknaden, men Neos CMS erbjuder ett kraftfullt alternativ med unika fördelar, särskilt för företag och avancerade användare.

I denna artikel guidar vi dig genom installationen av Neos CMS på tre olika Linux-distributioner: Ubuntu, Debian och Fedora. Vi kommer att använda LAMP-stacken (Linux, Apache, MySQL/MariaDB och PHP), Composer och ImageMagick för installationen, och vi säkrar webbplatsen med HTTPS via Certbot och Let’s Encrypt. Artikeln avslutas med en kort översikt över hur man installerar Neos CMS på dessa distributioner.

Vad är ett CMS?

Ett Content Management System (CMS) är en programvara som låter användare skapa, hantera och redigera webbplatsinnehåll utan att behöva kunna programmera. CMS:er används för att bygga allt från enkla bloggar till komplexa företagswebbplatser och erbjuder ofta ett användarvänligt gränssnitt för innehållshantering. Populära CMS inkluderar:

• WordPress: Användarvänligt med ett stort utbud av teman och plugins, idealiskt för både små bloggar och stora webbplatser.
• Joomla: Balans mellan användarvänlighet och komplexitet, bra för mer avancerade webbplatser.
• Drupal: Mycket kraftfullt och flexibelt, men kräver mer teknisk kunskap. Används ofta för komplexa webbplatser och intranät.

Introduktion till Neos CMS

Neos CMS skiljer sig från andra plattformar genom sin moderna och intuitiva redigeringsupplevelse, där innehåll kan redigeras direkt på sidan. Det är också mycket flexibelt för utvecklare, med stöd för anpassade innehållsmodeller och enkel integration med andra system. För företag som behöver en robust och flexibel CMS-lösning är Neos CMS ett utmärkt val.

Installation av Neos CMS på Ubuntu, Debian och Fedora

Nedan följer detaljerade instruktioner för hur du installerar Neos CMS på Ubuntu, Debian och Fedora. Varje distribution har sina egna förutsättningar och kommandon, men grundstegen förblir desamma.

Steg 1: Installera nödvändiga beroenden

För att börja installationen behöver du installera nödvändiga beroenden inklusive Apache, MariaDB/MySQL, PHP, Composer, Git och ImageMagick. Dessa paket är tillgängliga i distributionens förråd.

För Ubuntu och Debian:

Börja med att uppdatera paketlistan:

sudo apt update

Installera sedan alla nödvändiga paket:

sudo apt install apache2 mariadb-server composer git php php-cli php-common php-imap php-redis php-snmp php-xml php-zip php-imagick php-mbstring php-curl libapache2-mod-php php-mysql imagemagick

För Fedora:

Uppdatera systemet och installera nödvändiga paket med dnf:

sudo dnf update

Installera sedan paketen:

sudo dnf install httpd mariadb-server composer git php php-cli php-common php-imap php-redis php-snmp php-xml php-zip php-imagick php-mbstring php-curl php-mysqlnd ImageMagick

Steg 2: Konfigurera PHP och MariaDB/MySQL

Efter installationen måste vi konfigurera PHP och MariaDB (eller MySQL). Redigera PHP-konfigurationsfilen för att ställa in rätt tidszon och öka minnesgränsen.

För Ubuntu och Debian:

sudo nano /etc/php/8.3/apache2/php.ini

För Fedora:

sudo nano /etc/php.ini

Gör följande ändringar i filen:

date.timezone = Europe/Amsterdam
upload_max_filesize = 80M
memory_limit = 512M
max_execution_time = 360

Starta om Apache-webbservern för att tillämpa ändringarna:

För Ubuntu och Debian:

sudo systemctl restart apache2

För Fedora:

sudo systemctl restart httpd

Säkra MariaDB-installationen och skapa en databas och användare för Neos CMS:

sudo mariadb-secure-installation

Logga in på MariaDB och skapa databasen och användaren:

sudo mariadb -u root -p

CREATE DATABASE neosdb;
CREATE USER neos@localhost IDENTIFIED BY 'neospassword';
GRANT ALL PRIVILEGES ON neosdb.* TO neos@localhost;
FLUSH PRIVILEGES;
QUIT;

Steg 3: Ladda ner och installera Neos CMS

Ladda ner Neos CMS källkod från GitHub och installera de nödvändiga PHP-biblioteken med Composer:

git clone https://github.com/neos/neos-base-distribution.git /var/www/neos
cd /var/www/neos
composer install

Ställ sedan in korrekta filbehörigheter:

För Ubuntu och Debian:

sudo ./flow core:setfilepermissions www-data www-data
sudo chown -R www-data:www-data /var/www/neos

För Fedora:

sudo ./flow core:setfilepermissions apache apache
sudo chown -R apache:apache /var/www/neos

Steg 4: Konfigurera Apache (eller httpd) Virtual Host

Skapa en ny Apache Virtual Host för att köra Neos CMS. Börja med att aktivera nödvändiga moduler:

För Ubuntu och Debian:

sudo a2enmod rewrite ssl

För Fedora:

Aktivera modulerna i Apache-konfigurationsfilen om det behövs.

Skapa sedan en ny konfigurationsfil för Neos:

För Ubuntu och Debian:

sudo nano /etc/apache2/sites-available/neos.conf

För Fedora:

sudo nano /etc/httpd/conf.d/neos.conf

Lägg in följande konfiguration i filen och ersätt domännamnet med ditt eget:

<VirtualHost *:80>
    ServerName dittdomannamn.com
    ServerAdmin admin@dittdomannamn.com
    DocumentRoot /var/www/neos/Web
    <Directory /var/www/neos/Web>
        AllowOverride All
    </Directory>
    ErrorLog ${APACHE_LOG_DIR}/dittdomannamn.error.log
    CustomLog ${APACHE_LOG_DIR}/dittdomannamn.access.log combined
</VirtualHost>

Aktivera Virtual Host-konfigurationen och kontrollera att Apache-konfigurationen är korrekt:

För Ubuntu och Debian:

sudo a2ensite neos.conf
sudo apachectl configtest
sudo systemctl restart apache2

För Fedora:

sudo systemctl restart httpd

Säkring av Neos CMS med HTTPS

För att säkra din installation av Neos CMS med HTTPS använder vi Certbot och Let’s Encrypt. Installera först Certbot och dess Apache-plugin.

För Ubuntu och Debian:

sudo apt install certbot python3-certbot-apache

För Fedora:

sudo dnf install certbot python3-certbot-apache

Kör sedan Certbot för att generera SSL-certifikat:

sudo certbot --apache --agree-tos --redirect --hsts --staple-ocsp --email din@epostadress.com -d dittdomannamn.com

SSL-certifikaten kommer att placeras i katalogen /etc/letsencrypt/live/dittdomannamn.com, och din Neos CMS-webbplats kommer nu att vara säkrad med HTTPS.

Slutför installationen av Neos CMS

Med Neos CMS installerat och säkrat kan du nu slutföra installationen via terminalen. Först, konfigurera databasen:

cd /var/www/neos
sudo ./flow setup:database

Välj mysqli som databasdrivrutin och ange din databasinformation. Efter detta ställer du in bildhanteraren:

sudo ./flow setup:imagehandler

Migrera därefter databasen:

sudo ./flow doctrine:migrate

Skapa en administratörsanvändare:

sudo ./flow user:create --roles administrator

Slutligen, importera Neos.Demo-webbplatsen för att komma igång:

sudo flow:cache:flush
sudo ./flow site:import --package-key Neos.Demo

Nu kan du logga in på Neos CMS via din webbläsare genom att besöka https://dittdomannamn.com/login och använda de administratörsupp

gifter du skapade.

Sammanfattning

Du har nu lyckats installera och säkra Neos CMS på en server med Ubuntu, Debian eller Fedora. Med LAMP-stacken och HTTPS via Let’s Encrypt är din webbplats redo för produktion. Neos CMS erbjuder en kraftfull och flexibel plattform för att hantera ditt webbplatsinnehåll, med användarvänliga verktyg och avancerade funktioner som passar både små företag och stora organisationer. Oavsett vilken Linux-distribution du använder, ger Neos CMS dig möjlighet att skapa och hantera en professionell webbplats med full kontroll över innehållet och funktionaliteten.

Bilder och exempel finner ni på

https://www.howtoforge.com/how-to-install-neos-cms-on-ubuntu-24-04-server

I takt med att digitala hot blir alltmer sofistikerade, blir behovet av robusta säkerhetssystem på internetexponerade servrar allt viktigare. Ett effektivt verktyg för detta är Fail2ban, ett program som skyddar din server mot brute-force-attacker genom att analysera loggfiler och tillfälligt blockera IP-adresser som uppvisar misstänkta beteenden. Fail2ban är särskilt användbart på Debian-baserade system, där version 1.0.2 levereras som standard i den senaste utgåvan, Debian 12.

Installation och Grundläggande Användning

Fail2ban är förkonfigurerat på Debian med en aktiv sshd-jail, vilket innebär att SSH-inloggningar är skyddade från start. Detta grundskydd är ofta tillräckligt för många användare, men det är viktigt att verifiera att tjänsten faktiskt är aktiv. Detta görs enkelt genom att skicka kommandot fail2ban-client ping i terminalen; om tjänsten körs, kommer du få ett ”pong” som svar.

Viktiga Konfigurationer

Fail2ban arbetar genom så kallade ”jails” – konfigurationsblock som specificerar vilka loggfiler som ska övervakas, vilka filter som ska användas för att detektera misslyckade inloggningsförsök, och vilka åtgärder som ska vidtas när ett intrångsförsök upptäcks. Ett jail aktiveras inte automatiskt utan måste konfigureras och aktiveras av administratören.

Ett problem som kan uppstå med Debian 12 är att rsyslog-paketet, som hanterar loggning av systemhändelser, är markerat som valfritt. Det betyder att om det inte är installerat, så hanteras loggarna endast av systemd’s journald, vilket kan påverka Fail2ban:s förmåga att läsa dessa loggar. Om du inte använder rsyslog, bör du ange backend = systemd i Fail2ban:s konfigurationsfil för att säkerställa att loggarna kan läsas korrekt.

Aktivering och Anpassning av Jails

För att anpassa och aktivera ytterligare jails, bör du redigera eller skapa en fil med namnet jail.local i /etc/fail2ban/-katalogen. Detta tillvägagångssätt försäkrar att dina anpassningar inte skrivs över vid framtida uppdateringar av Fail2ban. Till exempel, för att aktivera ett jail för Pure-FTPd, skulle du lägga till nödvändiga rader i jail.local för att specificera de önskade inställningarna.

Efter att du har gjort dina ändringar, måste du ladda om Fail2ban-konfigurationen med kommandot systemctl reload fail2ban för att dina ändringar ska träda i kraft. Du kan sedan verifiera att dina jails är aktiva med fail2ban-client.

Installation av Fail2ban på Ubuntu

Även om Fail2ban är förkonfigurerat på Debian-system, kan Ubuntu-användare behöva installera och konfigurera Fail2ban manuellt för att uppnå samma skyddsnivå. Här följer en steg-för-steg-guide för att installera och konfigurera Fail2ban på Ubuntu.

Installation

1. Uppdatera ditt system:
   Innan du installerar nya paket är det alltid en bra idé att uppdatera systemets paketdatabas för att säkerställa att du får de senaste versionerna av alla program. Öppna terminalen och kör följande kommandon:

   sudo apt update
   sudo apt upgrade

2. Installera Fail2ban:
   Efter att ha uppdaterat systemet kan du installera Fail2ban med apt:

   sudo apt install fail2ban

Konfiguration

1. Kopiera standardkonfigurationsfilerna:
   För att undvika att dina anpassningar skrivs över vid framtida paketuppdateringar, bör du kopiera standardkonfigurationsfilerna och sedan redigera kopiorna:

   sudo cp /etc/fail2ban/jail.conf /etc/fail2ban/jail.local

2. Redigera jail.local:
   Öppna den nya jail.local-filen i en textredigerare. Du kan använda nano eller en annan redigerare som du föredrar:

   sudo nano /etc/fail2ban/jail.local

Här kan du göra nödvändiga anpassningar, som att aktivera eller konfigurera specifika jails. Du kan exempelvis ändra bantime, findtime, och maxretry inställningar för att anpassa hur Fail2ban hanterar blockeringar.

3. Aktivera och konfigurera specifika jails:
   Du kan aktivera specifika jails genom att ändra enabled från false till true i jail.local. Om du till exempel vill skydda SSH-servern, se till att sshd-jailen är aktiverad:

   [sshd]
   enabled = true

Starta och kontrollera Fail2ban

1. Starta Fail2ban-tjänsten:
   Efter att du har gjort ändringarna i konfigurationsfilen, starta om Fail2ban-tjänsten för att tillämpa dessa:

   sudo systemctl restart fail2ban

2. Kontrollera status för Fail2ban:
   Du kan kontrollera status för Fail2ban-tjänsten för att se till att den körs korrekt:

   sudo fail2ban-client status

Det här ger dig en översikt över vilka jails som är aktiva och någon grundläggande information om dem.

Genom att följa dessa steg har du effektivt installerat och konfigurerat Fail2ban på din Ubuntu-server. Detta hjälper till att skydda din server mot oönskade åtkomstförsök och stärka din server’s säkerhet. Regelbunden översyn och justering av dina Fail2ban-inställningar rekommenderas för att upprätthålla en optimal säkerhetsnivå.

Avslutningsvis

Fail2ban erbjuder en flexibel och kraftfull lösning för att skydda din Debian server mot oönskade intrångsförsök. Genom att förstå och använda dess konfigurationsmöjligheter kan du effektivt öka säkerheten på din server. Tänk på att regelbundet granska och anpassa dina Fail2ban-inställningar för att upprätthålla en hög säkerhetsnivå.

https://www.howtoforge.com/using-fail2ban-on-debian-12

Tails (The Amnesic Incognito Live System) är ett Debian-baserat operativsystem designat för att maximera användarens anonymitet och säkerhet. När det körs från en USB-sticka eller DVD, lämnar Tails inga spår på datorn det används på, eftersom all data försvinner när systemet stängs av. Operativsystemet använder Tor-nätverket för att dirigera all internettrafik, vilket gör användaren anonym och hjälper till att kringgå censur. Tails inkluderar också krypteringsverktyg för att säkra filer, e-post och meddelanden. Det är ett självständigt system som är idealiskt för användare som behöver skydda sin identitet och integritet när de är online.

I en nyligen släppt uppdatering har Tails, det Debian-baserade operativsystemet känt för sin fokus på användarprivatet och anonymitet, avancerat till version 6.6. Denna version bär med sig betydande förbättringar som syftar till att utöka funktionaliteten och säkerheten för dess användare.

Den mest framstående uppdateringen i Tails 6.6 är förbättrad hårdvarustöd som innefattar bättre kompatibilitet med nyare grafikkort och Wi-Fi-enheter. Detta är särskilt viktigt för användare som förlitar sig på Tails för att säkerställa sin anonymitet på olika typer av hårdvara.

Ett nytt felupptäckningssystem har också införts, vilket är aktivt vid den första uppstarten från en USB-sticka. Systemet är nu kapabelt att identifiera och informera om misslyckanden när systempartitionens storlek justeras, vilket tidigare kunde vara en störande faktor för nya användare.

En annan betydelsefull uppdatering är förbättringar i den Permanent Lagring-funktionen, vilket inkluderar förlängd väntetid till fyra minuter innan ett felmeddelande visas vid problem med upplåsning. Detta tillägg gör det mindre sannolikt att användare upplever avbrott i tillgången till deras lagrade data. Förbättrad stabilitet vid skapandet av lagringsutrymme efter den första installationen ger ytterligare robusthet till lagringsfunktionerna.

Tails 6.6 återinför även möjligheten att aktivera flera nätverksgränssnitt och förbättrar anslutningen till Tor-nätverket med standardbroar, vilket gör det enklare för användare att bibehålla sin anonymitet under varierande nätverksförhållanden. Tails Cloner har också blivit mer effektiv genom att avlägsna den tidigare 30 sekunders väntetiden som krävdes vid installation genom kloning.

Programvaruuppdateringar inkluderar den senaste versionen av Tor Browser, 13.5.2, och Mozilla Thunderbird, 115.14.0, som båda bidrar till en säkrare och mer pålitlig online-upplevelse.

Tails 6.6 står fortfarande på en stabil grund byggd på Debian GNU/Linux 12 ”Bookworm” och drivs av den långsiktigt stödda Linux-kärnan 6.1 LTS, vilken kommer att ha teknisk support fram till december 2026.

För användare som är intresserade av att uppdatera sina system eller ladda ner den senaste versionen, är Tails 6.6 tillgänglig på dess officiella webbplats som antingen en ISO-fil eller en USB-bild.

Med dessa uppgraderingar fortsätter Tails att vara en ledare inom säkra och anonyma operativsystem, vilket ger sina användare både de verktyg och förtroende de behöver för att navigera på internet utan att offra deras privatliv.

Här kan man ladda tails

Mer kan läsa här

Hestia-kontrollpanelen, även känd som HestiaCP, är ett kostnadsfritt och effektivt verktyg för webbhotellhantering som erbjuder gränssnitt både via webb och kommandorad. Detta gör det enklare för användare att hantera allt från domännamn och webbplatser till e-postkonton och DNS-zoner. Följande guide förklarar hur du installerar HestiaCP på Ubuntu 22.04 LTS och Debian 12 och tar dig igenom hela processen steg för steg.

Förberedelser

Innan installationen inleds är det viktigt att förbereda med följande:

• Serverkrav: En nyligen installerad Ubuntu eller Debian server med åtminstone 4 GB RAM.
• Domännamn: Ett giltigt domännamn som pekar mot serverns IP-adress.

Steg 1: Förbered din server

Uppdatera först din servers paketlista och uppgradera befintliga paket till den senaste versionen med kommandona:

sudo apt update
sudo apt upgrade -y

Ange sedan ett fullständigt kvalificerat domännamn (FQDN) som din servers värdnamn och verifiera ändringen:

sudo hostnamectl set-hostname yourdomain.com
hostnamectl

Installera nödvändiga beroenden med:

sudo apt install ca-certificates software-properties-common apt-transport-https gnupg wget unzip -y

Steg 2: Installera Hestia Control Panel

Ladda ner det senaste installationskriptet för HestiaCP från dess officiella GitHub-repositorium:

wget https://raw.githubusercontent.com/hestiacp/hestiacp/release/install/hst-install.sh

Kör sedan installationskriptet och följ instruktionerna som visas på skärmen:

bash hst-install.sh

Under installationen får du välja vilka mjukvarupaket som ska installeras, där standardinställningen inkluderar:

• Nginx som webb-/proxyserver
• Apache som backend-webbserver
• PHP-FPM för applikationsserver
• Bind för DNS-hantering
• Exim och SpamAssassin för e-post
• Dovecot för POP3/IMAP
• MariaDB som databasserver
• Vsftpd för FTP-tjänster
• Iptables och Fail2Ban för säkerhet

Du kommer också att ombedas att ange administrativa uppgifter och bekräfta installationen.

Steg 3: Logga in på Hestia-kontrollpanelen

När installationen är klar kommer du att få en URL, användarnamn och lösenord för att logga in. Du kan nå kontrollpanelen via:

https://yourdomain.com:8083
eller
https://server-ip:8083

Det är möjligt att du möts av en säkerhetsvarning då SSL-certifikatet är självsignerat; acceptera undantaget för att fortsätta.

Steg 4: Säkra din installation

Det är viktigt att direkt ändra det förinställda administratörslösenordet genom att navigera till:

Användare > Admin > Redigera > Ändra lösenord

För ytterligare säkerhet, aktivera SSL-certifikat för dina domäner under:

Webb > Din domän > Redigera > Aktivera Let’s Encrypt SSL

Håll även kontrollpanelen uppdaterad genom att regelbundet kontrollera nya uppdateringar under:

Inställningar > Uppdateringar > Kontrollera uppdateringar

Slutord

Med Hestia-kontrollpanelen kan du enkelt hantera ditt webbhotell med en användarvänlig och funktionell lösning. Genom att följa denna guide bör din server vara redo att sköta webbdomäner, e-post, databaser och mer. Kom ihåg att regelbunden underhållning och uppdatering är nyckeln till en säker och stabil servermiljö.

För mer information och bilder se

https://www.tecmint.com/install-hestia-control-panel-ubuntu-debian

Kom igång med Apache och Python WSGI på Ubuntu

Att driftsätta Python-webbapplikationer på en Apache-server kan låta komplicerat, men det behöver inte vara det. Med den här guiden får du en steg-för-steg instruktion om hur du enkelt kan konfigurera Apache med Python WSGI på Ubuntu, oavsett om du använder version 24.04, 23.04 eller tidigare versioner.

Steg 1: Grundläggande installationer

Innan du börjar, se till att ditt system är uppdaterat. Använd följande kommandon för att uppdatera paketlistan och uppgradera befintliga paket:

sudo apt update && sudo apt upgrade

När ditt system är uppdaterat, fortsätt med att installera Apache-webbservern och Python. Detta gör du genom följande kommando:

sudo apt install apache2 python3

Efter att Apache och Python är installerade behöver du också Python WSGI-modulen, som skapar en bro mellan din Python-applikation och Apache-webbservern:

sudo apt install libapache2-mod-wsgi-py3

Steg 2: Skapa en enkel Python-applikation

För att testa din setup, skapa en enkel Python-applikation. Börja med att skapa en mapp där din applikation ska bo:

sudo mkdir /var/www/html/myapp && cd /var/www/html/myapp

I den här mappen, skapa en fil som heter wsgi.py och fyll den med följande Python-kod:

def application(environ, start_response):
    status = '200 OK'
    output = b'Hello from Ubuntu Shell!'

    response_headers = [('Content-type', 'text/plain')]
    start_response(status, response_headers)
    return [output]

Denna enkla applikation kommer att skicka en hälsning när den nås via webben.

Steg 3: Konfigurera Apache för att betjäna din app

Nu när din applikation är klar att gå, måste du berätta för Apache hur den ska betjäna den. Detta görs genom att skapa en konfigurationsfil för Apache:

sudo nano /etc/apache2/conf-available/python-wsgi.conf

I den här filen, lägg till följande konfiguration:

WSGIScriptAlias /wsgi /var/www/html/myapp/wsgi.py

Detta instruerar Apache att dirigera trafik som kommer till /wsgi till din applikation. Aktivera sedan konfigurationen och starta om Apache:

sudo a2enconf python-wsgi
sudo systemctl restart apache2

Steg 4: Testa din Python-applikation

För att se din applikation i aktion, öppna en webbläsare och navigera till http://din-ip-adress/wsgi. Du bör välkomnas av meddelandet ”Hello from Ubuntu Shell!”

Sammanfattning

Grattis! Du har nu en fungerande Python-applikation på en Apache-server. Om du stöter på problem med att Apache inte laddar kan det bero på konflikter med andra tjänster som Nginx. Kontrollera och åtgärda dessa problem vid behov. Denna guide ger dig grunderna, men det finns mycket mer att utforska och anpassa för att dina applikationer ska fungera optimalt.

Texten ovan bygger på data ifrån