• Därför lever 50 år gamla Unix-idéer kvar i moderna Linux

    Linux är ett modernt operativsystem, men många av dess viktigaste idéer utvecklades redan under Unix-eran på 1960- och 1970-talen. Det hierarkiska filsystemet, processhanteringen, kommandopipelines och möjligheten att flytta systemet mellan olika datorarkitekturer är principer som fortfarande präglar dagens Linuxdistributioner. Att de lever kvar efter mer än 50 år beror framför allt på att de fortfarande är enkla, flexibla och användbara.

    Linux brukar beskrivas som ett modernt operativsystem. Det används i allt från mobiltelefoner och persondatorer till superdatorer, webbservrar och inbyggda system. Trots detta bygger Linux på flera grundidéer som utvecklades redan under Unix barndom på 1960- och 1970-talen.

    Många av idéerna var banbrytande när de introducerades. I dag är de så självklara att de flesta användare knappt tänker på dem. Här är några av de viktigaste Unix-principerna som fortfarande präglar moderna Linuxdistributioner.

    Filsystemet är uppbyggt som ett träd

    En av Unix viktigaste innovationer var det hierarkiska filsystemet. När forskarna bakom Unix beskrev systemet i artikeln The Unix Time-Sharing System år 1974 var idén om ett sammanhängande katalogträd fortfarande relativt ny.

    I Linux börjar hela filsystemet i rotkatalogen:

    Under rotkatalogen finns kataloger som exempelvis:

    Dessa kan i sin tur innehålla fler kataloger och filer. Strukturen kan jämföras med ett träd där rotkatalogen är stammen och underkatalogerna är grenar.

    Till skillnad från DOS och Windows använder Linux normalt inte enhetsbokstäver som C: eller D:. I stället monteras olika lagringsenheter på valfria platser i samma katalogträd.

    En extern hårddisk kan exempelvis monteras under:

    En nätverksresurs kan monteras under:

    För användaren ser resurserna då ut som vanliga kataloger, även om de i verkligheten finns på olika hårddiskar, USB-minnen, servrar eller optiska skivor.

    Detta gör Linux filsystem både flexibelt och enhetligt.

    Flera processer kan köras samtidigt

    Unix konstruerades från början som ett fleranvändar- och multitaskingsystem. Flera program kunde därför köras samtidigt, även när användarna arbetade via enkla textterminaler.

    I Linux kallas ett program som körs för en process. Operativsystemet kan hantera tusentals processer samtidigt och fördela processortid och minne mellan dem.

    I ett kommandoskal kan ett program startas i bakgrunden genom att lägga till tecknet &:

    Skalet återgår då direkt till kommandoprompten medan programmet fortsätter att köras.

    Om ett program redan körs i förgrunden kan det tillfälligt stoppas genom att trycka:

    Därefter kan processen fortsätta i bakgrunden med kommandot:

    Det går även att visa skalets aktuella jobb:

    Och återföra ett bakgrundsjobb till förgrunden:

    Denna typ av jobbkontroll utvecklades när textterminaler var vanligare än grafiska skrivbord. Funktionen är fortfarande användbar vid arbete via terminal, SSH eller på servrar utan grafiskt gränssnitt.

    Små program kan kopplas ihop med pipelines

    En av Unix mest inflytelserika idéer är att program ska vara små, göra en tydligt avgränsad uppgift och kunna kombineras med andra program.

    Detta möjliggörs genom standardiserade kanaler för inmatning och utmatning:

    • standard input, normalt tangentbordet
    • standard output, normalt terminalen
    • standard error, där felmeddelanden visas

    Utmatningen från ett kommando kan sparas i en fil:

    Kommandot ps aux visar systemets processer. Tecknet > skickar resultatet till filen allprocs.txt i stället för till skärmen.

    En fil kan även användas som inmatning:

    Ännu viktigare är pipeline-tecknet:

    Det skickar utmatningen från ett kommando direkt till nästa kommando.

    Ett enkelt exempel är:

    Här skapar ps aux en lista över alla processer. Resultatet skickas till grep, som endast visar de rader som innehåller ordet firefox.

    Ett mer lekfullt exempel är:

    Programmet fortune skriver ut ett kort citat eller meddelande. Resultatet skickas sedan till lolcat, som visar texten i olika färger.

    Pipeline-principen gör det möjligt att skapa avancerade arbetsflöden genom att kombinera enkla verktyg. I stället för att varje program måste innehålla alla funktioner kan användaren bygga en lösning av flera mindre delar.

    C gjorde Unix flyttbart mellan olika datorer

    Tidiga operativsystem skrevs ofta nästan helt i assembler. Assemblerkod arbetar nära datorns processor och kan vara mycket effektiv, men den är samtidigt starkt bunden till en viss processorarkitektur.

    Ett program skrivet för en viss processor kunde därför inte utan vidare köras på en annan.

    Unix skrevs till stor del om i programspråket C, som utvecklades av Dennis Ritchie vid Bell Labs. Detta var ett avgörande steg.

    C är ett kompilerat högnivåspråk. Samma källkod kan i många fall kompileras för flera olika processorer, förutsatt att det finns en lämplig kompilator och att de maskinberoende delarna anpassas.

    Det gjorde Unix betydligt lättare att flytta, eller porta, till nya datorsystem.

    Samma grundidé gäller för Linux. Linuxkärnan och stora delar av operativsystemets grundläggande verktyg är skrivna i C. Därför kan Linux köras på många arkitekturer, bland annat:

    • x86 och x86-64
    • ARM
    • RISC-V
    • PowerPC
    • MIPS
    • IBM:s stordatorarkitekturer

    Portabiliteten är en viktig förklaring till att Linux finns i så många typer av produkter, från små routrar till världens kraftfullaste superdatorer.

    Användarna hjälper varandra

    Unix utvecklades vid Bell Labs, som tillhörde det amerikanska telebolaget AT&T. På grund av dåtidens konkurrensregler hade företaget begränsade möjligheter att sälja Unix som en vanlig kommersiell produkt.

    I stället distribuerades Unix till universitet och forskningsinstitutioner mot relativt låga avgifter. I många fall fick mottagarna även tillgång till källkoden.

    Däremot följde inte alltid någon traditionell kundsupport med systemet. Användarna fick därför själva lösa problem, rätta fel och utveckla förbättringar.

    Det växte fram användargrupper där forskare, studenter och systemadministratörer utbytte program, dokumentation och tekniska lösningar. En viktig organisation blev USENIX, som senare utvecklades till en betydande konferensorganisation inom datavetenskap.

    Vid University of California, Berkeley utvecklades BSD, Berkeley Software Distribution. BSD blev en egen Unix-gren och kom att påverka många senare operativsystem.

    Samma kultur lever kvar runt Linux. Supporten kommer ofta från flera olika håll:

    • distributionsprojektens dokumentation
    • webbforum
    • e-postlistor
    • lokala Linuxanvändargrupper
    • IRC och chattkanaler
    • webbplatser som Stack Exchange
    • diskussionsforum och sociala medier

    Linuxvärlden bygger fortfarande i stor utsträckning på att användare delar kunskap och hjälper varandra.

    Unix började på en relativt liten dator

    Linuxanvändare framhåller ofta att systemet kan ge äldre datorer ett nytt liv. Lätta Linuxdistributioner kan användas på maskiner som inte längre klarar moderna versioner av Windows.

    Även detta har en historisk koppling till Unix.

    Bell Labs hade tidigare deltagit i utvecklingen av Multics, ett mycket ambitiöst operativsystem som skulle erbjuda datorkraft som en samhällstjänst. Användare skulle kunna ansluta till centrala datorresurser ungefär på samma sätt som människor ansluter sig till el- eller telefonnätet.

    Projektet blev dyrt och försenat, och Bell Labs drog sig ur samarbetet.

    Ken Thompson och Dennis Ritchie började därefter utveckla ett mindre och enklare system. De använde en PDP-7 från Digital Equipment Corporation, en dator som redan då hade begränsade resurser jämfört med de stora stordatorsystemen.

    Unix växte alltså fram ur tanken att skapa ett användbart system med mindre och enklare hårdvara.

    På ett liknande sätt kan Linux i dag användas för att återbruka äldre datorer. En maskin som inte längre fungerar bra med ett tungt operativsystem kan fortfarande användas som exempelvis:

    • enkel arbetsstation
    • webbserver
    • filserver
    • internetradio
    • informationsskärm
    • brandvägg eller router
    • retrospelsdator
    • terminal för fjärranslutning

    Det betyder inte att alla moderna Linuxdistributioner är resurssnåla. Fullständiga skrivbordsmiljöer kan kräva relativt mycket minne och processorkraft. Däremot ger Linux användaren stora möjligheter att välja ett lättare skrivbord eller helt avstå från ett grafiskt gränssnitt.

    Unixfilosofin lever vidare

    Linux är inte Unix, men det är ett Unix-liknande operativsystem. Många av dess viktigaste egenskaper kommer direkt eller indirekt från de idéer som utvecklades vid Bell Labs för mer än ett halvt sekel sedan.

    Det hierarkiska filsystemet skapar en sammanhängande struktur för filer och enheter. Processmodellen gör det möjligt att köra många program samtidigt. Pipelines låter små verktyg samarbeta. Programspråket C gjorde systemen lättare att flytta mellan olika datorarkitekturer. Användargemenskaperna skapade en tradition av kunskapsdelning och gemensam utveckling.

    Dessa idéer lever inte kvar enbart av nostalgiska skäl. De finns kvar eftersom de fortfarande fungerar.

    Linux visar därmed att teknisk utveckling inte alltid innebär att allt gammalt måste ersättas. Ibland bygger framtidens system vidare på idéer som visade sig vara ovanligt hållbara.

    > FAKTA: UNIX-IDÉER I LINUX

    > Ursprung: Unix började utvecklas vid Bell Labs år 1969.

    > Linux: Linuxkärnan skapades av Linus Torvalds och publicerades första gången 1991.

    > Filsystem: Alla filer och lagringsenheter ingår i ett gemensamt katalogträd som börjar i rotkatalogen /.

    > Processer: Linux kan köra många program och användarsessioner samtidigt.

    > Pipelines: Tecknet | skickar resultatet från ett kommando vidare till ett annat.

    > Programspråk: Linuxkärnan och många grundläggande systemverktyg är huvudsakligen skrivna i C.

    > Arkitekturer: Linux kan köras på bland annat x86-64, ARM, RISC-V, PowerPC och stordatorer.

    > Grundprincip: Små program ska göra en tydlig uppgift och kunna kombineras med andra program.

    > Varför lever idéerna kvar? De är enkla, flexibla, portabla och fungerar fortfarande efter mer än 50 år.

  • Bcachefs lämnar experimentstadiet – men bör fortfarande användas med eftertanke

    Bcachefs har tagit ett viktigt steg från experimentellt projekt till seriöst alternativ för Linuxlagring. Projektledaren Kent Overstreet meddelar att filsystemet inte längre betraktas som experimentellt, samtidigt som den nya versionen 1.38.6 bjuder på stora prestandaförbättringar, mognare stöd för erasure coding och fortsatt utveckling med Rust. Men trots framstegen bör Bcachefs fortfarande användas med eftertanke när det gäller viktig eller affärskritisk data.

    Filsystem är en av de där tekniska delarna av ett operativsystem som de flesta aldrig tänker på – förrän något går fel. Det är filsystemet som håller reda på var dina filer finns, hur de sparas, hur de skyddas och hur de kan återställas om något händer. Därför är nyheten att Bcachefs inte längre betraktas som experimentellt viktig för Linuxvärlden.

    Bcachefs är ett modernt filsystem för Linux. Det är byggt för att klara sådant som kryptering, komprimering, ögonblicksbilder, datakontroll och avancerad lagring över flera diskar. På många sätt är det tänkt att konkurrera med mer etablerade filsystem som Btrfs och ZFS.

    Projektets huvudutvecklare Kent Overstreet meddelar nu att Bcachefs har passerat en viktig gräns. Enligt honom är filsystemet inte längre experimentellt. Märkningen har redan tagits bort från projektets webbplats, och beskedet kommer i samband med version 1.38.6.

    Det betyder dock inte att alla omedelbart bör flytta sina viktigaste servrar till Bcachefs. Ett filsystem kan vara tekniskt moget utan att det för den skull är självklart i varje produktionsmiljö. När det handlar om lagring av viktig information måste förtroende byggas under lång tid, i många olika typer av datorer, belastningar och felsituationer.

    Vad är Bcachefs?

    Bcachefs började som en vidareutveckling av teknik bakom Bcache, som ursprungligen användes för att kombinera snabba SSD-diskar med långsammare hårddiskar. Med tiden växte det till ett helt eget filsystem.

    Ett modernt filsystem behöver göra mer än att bara spara filer. Det ska helst kunna upptäcka fel, skydda data mot skador, hantera flera diskar, skapa ögonblicksbilder och ibland även kryptera innehållet. Det är just den typen av funktioner Bcachefs försöker samla i ett och samma system.

    Det gör att Bcachefs ofta nämns i samma sammanhang som Btrfs och ZFS. Btrfs finns sedan länge i Linuxkärnan och används bland annat i flera Linuxdistributioner. ZFS är mycket uppskattat för dataintegritet och avancerad lagring, men har en mer komplicerad relation till Linux på grund av licensfrågor.

    Bcachefs vill erbjuda många av samma fördelar, men med en design som passar väl in i Linuxmiljön.

    Inte längre experimentellt

    Kent Overstreet skriver att han tog bort märkningen som experimentellt efter att buggrapporterna blivit färre, mindre allvarliga och lättare att hantera. Det är ett praktiskt sätt att bedöma mognad: inte bara genom funktionslistor, utan genom hur systemet beter sig i verklig användning.

    När utvecklare säger att ett filsystem inte längre är experimentellt betyder det i regel att de anser att det har nått en nivå där det kan användas mer seriöst. Men det är inte samma sak som att säga att det är riskfritt.

    Skillnaden är viktig. Ett experimentellt filsystem hör hemma hos utvecklare, testare och entusiaster som accepterar att saker kan gå fel. Ett icke-experimentellt filsystem kan vara redo för bredare användning, men den som lagrar viktig data måste fortfarande ha säkerhetskopior och förstå riskerna.

    Reconcile – bakgrundsarbetaren som håller ordning

    En av de viktiga nyheterna i den senaste utvecklingen är något som kallas Reconcile.

    Man kan se Reconcile som en sorts intern arbetsledare för filsystemet. Den håller reda på var data finns, var den borde finnas och vad som behöver ändras när inställningar eller diskar förändras.

    Det kan till exempel handla om att data ska flyttas från en disk till en annan, att fler kopior ska skapas, eller att lagringen ska ändras till en mer avancerad modell med så kallad erasure coding. Poängen är att Bcachefs i större utsträckning kan göra sådant arbete i bakgrunden, utan att användaren själv behöver flytta filer manuellt.

    För den som använder flera diskar är detta särskilt intressant. Ett filsystem som själv kan omorganisera data på ett kontrollerat sätt blir mer flexibelt och lättare att administrera.

    Erasure coding – mer effektivt skydd av data

    Även erasure coding räknas nu som en mogenare del av Bcachefs.

    Erasure coding är en teknik för att skydda data mot diskfel utan att behöva lagra fullständiga kopior av allt. I stället delas information upp och kompletteras med extra kontrollinformation. Om en disk går sönder kan datan återskapas med hjälp av den information som finns kvar.

    Tekniken påminner om det som används i RAID5 och RAID6. Bcachefs använder Reed-Solomon-kodning, en välkänd metod inom datalagring och felkorrigering.

    Ett klassiskt problem med RAID5 och RAID6 är det så kallade write hole-problemet. Det kan uppstå om skrivningar avbryts vid fel tillfälle, till exempel vid strömavbrott, så att data och paritetsinformation hamnar i osynk.

    Bcachefs försöker undvika detta genom att inte skriva om befintliga stripes direkt. Nya skrivningar sparas först på ett säkrare sätt och omvandlas sedan till stripes i bakgrunden. Det är en viktig designskillnad som gör att tekniken kan bli mer robust.

    Snabbare prestanda i version 1.38.6

    Version 1.38.6 handlar inte bara om stabilitet. Den innehåller också många prestandaförbättringar.

    Kent Overstreet beskriver hur arbetet med mätningar och profilering ledde till över 200 ändringar i centrala delar av filsystemet. Bland annat har kod för btree-strukturer, journalhantering och transaktioner förbättrats.

    Btree-strukturer används för att hålla reda på stora mängder metadata, alltså information om filerna snarare än själva filinnehållet. Journalen används för att hålla filsystemet konsekvent om något avbryts mitt i en operation.

    Bland förbättringarna finns snabbare hantering av transaktioner, mindre låskonflikter i btree-koden och en ny väg för journalflush som inte behöver lås på samma sätt som tidigare.

    I tester på en kraftfull AMD EPYC 9454-server med 48 kärnor uppges Bcachefs ha nått 16,5 GB/s i dbench på en enkel enhetskonfiguration. XFS nådde 16 GB/s i samma test. Med ytterligare patchar, som ännu inte ingick i versionen, ska Bcachefs ha nått 19 GB/s.

    I fio-tester med slumpmässiga 4K-skrivningar nådde Bcachefs omkring 700 000 IOPS, medan XFS nådde omkring 1 miljon IOPS på samma maskin.

    Det betyder inte att Bcachefs alltid är snabbare än XFS. Prestanda beror mycket på hårdvara, arbetslast och konfiguration. Men resultaten visar att Bcachefs nu kan konkurrera på allvar i vissa scenarier.

    Rust tar plats i projektet

    Ett annat intressant spår är att Bcachefs-projektet arbetar mer med Rust.

    Användarverktygen för Bcachefs har redan skrivits om i Rust. Nästa steg är att lägga till Rust-bindningar till DKMS-modulen. Till en början ska Rust användas för enhetstester och prestandatester, och vara ett frivilligt beroende.

    Det betyder inte att hela filsystemet plötsligt skrivs om i Rust. Men det visar att projektet vill använda moderna verktyg där det är praktiskt. Rust har blivit intressant i systemprogrammering eftersom språket kan minska vissa typer av minnesfel som annars är vanliga i C-program.

    Utanför Linuxkärnan – åtminstone just nu

    Bcachefs har haft en turbulent relation till Linuxkärnan. Efter konflikter mellan Kent Overstreet och Linus Torvalds är Bcachefs inte längre en inbyggd del av Linuxkärnan på samma sätt, utan distribueras som en DKMS-modul från och med Linux 6.18.

    DKMS innebär att en separat kärnmodul kan byggas och installeras för den Linuxkärna som systemet använder. Det ger flexibilitet, men är inte lika smidigt som att stödet finns direkt i kärnan.

    Projektets webbplats anger stöd för Linux 6.16 och senare, och det finns paketeringsinformation för flera distributioner, bland annat Gentoo, Void, NixOS, Arch, Debian, Ubuntu, Fedora och openSUSE.

    För vanliga användare innebär detta att installationen kan vara mer beroende av distributionens paketering och kärnversion. Det är alltså klokt att läsa dokumentationen noggrant innan man använder Bcachefs på en viktig maskin.

    Är Bcachefs stabilt nu?

    Det korta svaret är: stabilare än tidigare, men fortfarande något man bör använda med omdöme.

    Att märkningen “experimentell” är borta är en viktig signal. Det visar att projektet själv anser att Bcachefs har passerat en mognadsgräns. Det betyder att buggarna blivit färre och att de problem som rapporteras inte längre ser lika allvarliga ut som tidigare.

    Men filsystem bedöms inte bara efter vad utvecklarna säger. De bedöms efter år av praktisk användning, efter hur de klarar strömavbrott, trasiga diskar, fulla diskar, konstiga kontrollkort, virtuella maskiner, servrar, skrivbordsdatorer och oväntade fel.

    För testmaskiner, hemlabb, entusiaster och mindre kritiska system kan Bcachefs nu vara mycket intressant. För affärskritiska system eller oersättlig data bör man fortfarande vara försiktig, ha ordentliga säkerhetskopior och testa noggrant innan man byter.

    Ett viktigt steg för framtidens Linuxlagring

    Bcachefs 1.38.6 är mer än en vanlig uppdatering. Det är ett tecken på att projektet börjar lämna pionjärfasen och ta steget mot bredare användning.

    Det kombinerar många av de funktioner som moderna användare förväntar sig: snapshots, komprimering, kryptering, checksummor, avancerad hantering av flera diskar och nu även mognare stöd för erasure coding.

    Samtidigt återstår viktiga frågor. Hur väl fungerar det i stor skala? Hur snabbt byggs förtroende bland systemadministratörer? Kommer Bcachefs att återvända som inbyggt stöd i Linuxkärnan? Och hur kommer distributionerna att hantera paketering och support?

    Det är för tidigt att säga att Bcachefs är det självklara valet för alla. Men det är inte längre bara ett experiment för nyfikna utvecklare. Det har blivit ett seriöst alternativ i Linuxvärlden – och ett filsystem som många nu kommer att följa betydligt närmare.

    https://www.patreon.com/bcachefs/posts/1-38-6-release-161366372

    Faktaruta: Bcachefs

    Bcachefs är ett modernt filsystem för Linux som använder copy-on-write-teknik och är utvecklat för att erbjuda avancerade funktioner för lagring, säkerhet och dataintegritet.

    Filsystemet har stöd för bland annat kryptering, snapshots, komprimering, checksummor och hantering av flera lagringsenheter.

    • Typ: Modernt Linux-filsystem
    • Teknik: Copy-on-write
    • Funktioner: Kryptering, snapshots och komprimering
    • Dataskydd: Checksummor och erasure coding
    • Version: Bcachefs 1.38.6
    • Status: Inte längre experimentellt enligt projektet
    • Användning: Intressant för entusiaster, testmiljöer och avancerad Linuxlagring

    Även om Bcachefs inte längre räknas som experimentellt bör det fortfarande användas med eftertanke på system där viktig eller affärskritisk data lagras.

  • Linux 7.1 är här – snabbare filsystem, bättre hårdvarustöd och starkare säkerhet

    Linux 7.1 är här och bjuder på flera viktiga förbättringar under huven. Den nya kärnan ger bland annat bättre stöd för NTFS-diskar, starkare säkerhet med Landlock, effektivare energihantering för moderna processorer och förbättrat stöd för filsystem, nätverk, grafik och ny hårdvara. För vanliga användare betyder det på sikt ett stabilare och mer framtidssäkert Linuxsystem.

    Linuxkärnan fortsätter att utvecklas i hög takt. Med version 7.1 får världens kanske viktigaste öppna kärna en rad förbättringar som märks både för vanliga användare, systemadministratörer och utvecklare. Det handlar om allt från bättre stöd för moderna processorer och lagringsenheter till förbättrad säkerhet och snabbare filsystem.

    Linux är själva hjärtat i operativsystem som Android, Ubuntu, Debian, Fedora, Arch Linux, Linux Mint och många andra distributioner. Kärnan ansvarar för kontakten mellan programmen och datorns hårdvara. När du öppnar en fil, ansluter ett USB-minne, använder nätverket eller startar ett program är Linuxkärnan inblandad i bakgrunden.

    Med Linux 7.1 får kärnan flera tekniska förbättringar som gör systemet mer modernt, effektivt och säkert.

    Ny NTFS-hantering med bättre skrivstöd

    En av de största nyheterna i Linux 7.1 är en ny implementation av NTFS-filsystemet. NTFS är det filsystem som länge har använts i Windows, och stöd för NTFS är därför viktigt för alla som vill läsa och skriva till Windows-diskar från Linux.

    Den nya NTFS-lösningen har varit under utveckling i flera år och innehåller fullt skrivstöd. Det betyder att Linux bättre kan hantera filer på NTFS-formaterade diskar, inte bara läsa dem. För användare som ofta flyttar filer mellan Windows och Linux kan detta bli en märkbar förbättring.

    Den nya implementationen använder modernare teknik i Linuxkärnan, bland annat delayed allocation, iomap och folio-integration. Det låter kanske avancerat, men i praktiken handlar det om att filskrivning kan bli snabbare, stabilare och mer effektiv. Till detta kommer även en ny uppsättning användarverktyg, kallad ntfsprogs-plus.

    Starkare säkerhet med Landlock

    Linux 7.1 innehåller också en förbättring av Landlock, ett säkerhetssystem i Linux som gör det möjligt att begränsa vad program får komma åt.

    Den nya versionen inför en ny åtkomsträtt för pathname UNIX domain sockets. UNIX domain sockets används ofta för kommunikation mellan program på samma system. Genom att kunna styra åtkomst även på detta område får utvecklare och systemadministratörer bättre möjlighet att bygga säkrare miljöer.

    Detta är särskilt viktigt i en tid då fler program körs isolerat, till exempel i containrar, sandlådor och olika typer av begränsade körmiljöer.

    Bättre energihantering för moderna datorer

    Linux 7.1 innehåller förbättringar i drivrutinerna amd-pstate och intel_idle. Dessa delar av kärnan har betydelse för hur processorer från AMD och Intel hanterar strömförbrukning och vilolägen.

    För bärbara datorer kan sådana förbättringar innebära bättre batteritid, lägre värmeutveckling och tystare drift. För servrar kan effektivare energihantering minska strömförbrukningen, vilket är viktigt både ekonomiskt och miljömässigt.

    Förbättringar för exFAT, CIFS, Ceph och andra filsystem

    Linux 7.1 innehåller även förbättringar för flera andra filsystem.

    exFAT får stöd för att förallokera kluster utan att först nollställa dem. Det kan minska fragmentering och göra filhanteringen effektivare, särskilt på USB-minnen, minneskort och externa diskar.

    CIFS-klienten, som används för att komma åt Windows- och Samba-delningar, får stöd för O_TMPFILE. Det gör det möjligt att skapa temporära filer på ett säkrare och mer flexibelt sätt.

    Ceph, som ofta används i större lagringskluster, får ny infrastruktur för att samla in och rapportera I/O-statistik per subvolym. Det är framför allt intressant för driftmiljöer där man behöver övervaka prestanda och belastning noggrant.

    Även EXT4 och F2FS får förbättringar. EXT4 är fortfarande ett av de vanligaste filsystemen på Linux, medan F2FS ofta används på flashbaserad lagring.

    Nya möjligheter för BPF och io_uring

    Linux 7.1 fortsätter också utvecklingen av BPF och io_uring, två tekniker som blivit allt viktigare i moderna Linuxsystem.

    BPF används bland annat för avancerad nätverksfiltrering, övervakning, säkerhet och prestandaanalys. I Linux 7.1 tillkommer bland annat stöd för fsession på IBM System/390-arkitekturen.

    io_uring är ett modernt gränssnitt för snabbare in- och utmatning. Det används för att göra fil- och nätverksoperationer mer effektiva. Med BPF-stöd i io_uring öppnas nya möjligheter för avancerad kontroll och optimering direkt i kärnan.

    Förbättringar för lagring och blockenheter

    Den användarbaserade blockdrivrutinen ublk får en ny funktion för zero-copy-I/O via flaggan UBLK_F_SHMEM_ZC. Zero-copy innebär att data kan flyttas mer effektivt utan onödiga kopieringar i minnet. Det kan ge bättre prestanda i vissa typer av lagringslösningar.

    Linux 7.1 lägger också till stöd för att generera och verifiera T10 protection information på filsystemsnivå. Det är en teknik som används för att upptäcka datakorruption och öka tillförlitligheten i lagringssystem.

    Dessutom byggs stödet för TCG Storage Opal SSC Single User Mode ut i sed-opal-gränssnittet. Det är relevant för självkrypterande lagringsenheter och säker hantering av diskar.

    Mer hårdvarustöd

    Som vanligt innehåller en ny Linuxkärna också mängder av nytt och förbättrat hårdvarustöd.

    Linux 7.1 aktiverar Intels Flexible Return and Event Delivery, FRED, som standard. Detta är en modern funktion i Intel-processorer som förändrar hur vissa typer av händelser och övergångar hanteras i processorn.

    Kärnan får även stöd för CPU Memory Latency PMU på NVIDIA Tegra410-systemkretsar. Det är främst intressant för inbyggda system och utvecklare som arbetar nära hårdvaran.

    USB- och Thunderbolt-drivrutinerna får också förbättringar. Det gäller bland annat stöd för nya USB-strömförsörjningsdrivrutiner, uppdateringar av dwc3-drivrutinen och utökat stöd för ny hårdvara.

    Grafikdrivrutinerna för AMDGPU och Intel i915 förbättras också, vilket är viktigt för både skrivbordsanvändare och bärbara datorer.

    Nätverk, ljud och systemprestanda

    Utöver de stora nyheterna innehåller Linux 7.1 många mindre förbättringar i nätverksstacken, ljudsystemet och olika kärnkomponenter.

    Den typen av ändringar märks kanske inte direkt i form av en ny knapp eller funktion i skrivbordsmiljön, men de bidrar till att Linux fungerar bättre över tid. Bättre nätverkskod kan ge stabilare uppkopplingar. Bättre ljudstöd kan innebära att fler ljudkretsar fungerar direkt. Förbättrad schemaläggning och I/O-hantering kan ge ett mer responsivt system.

    Ska man uppgradera direkt?

    Den som är tekniskt intresserad kan hämta Linux 7.1 direkt från Linus Torvalds git-träd eller från kernel.org och kompilera kärnan själv.

    För de flesta användare är det däremot klokare att vänta tills den nya kärnan kommer via den egna Linuxdistributionens vanliga uppdateringar. Distributioner som Ubuntu, Debian, Fedora, Arch Linux och openSUSE testar och paketerar kärnor på olika sätt. Genom att vänta på distributionens version minskar risken för problem med drivrutiner, moduler och systemintegration.

    För vanliga skrivbordsanvändare är alltså rådet enkelt: vänta på att din distribution erbjuder Linux 7.1 i sina stabila förråd.

    Linux fortsätter framåt

    Linux 7.1 är ingen revolution som förändrar allt över en natt. Det är snarare ännu ett steg i den långsamma men kraftfulla utveckling som gjort Linux till en grundpelare i allt från mobiltelefoner och routrar till superdatorer, servrar och vanliga persondatorer.

    De stora nyheterna – bättre NTFS-stöd, starkare Landlock-säkerhet, effektivare energihantering och utökat hårdvarustöd – visar att Linux fortsätter att anpassa sig till moderna behov.

    För användaren betyder det i slutändan ett stabilare, säkrare och mer framtidssäkert system. För utvecklare och systemadministratörer innebär det fler verktyg, bättre kontroll och större möjligheter att bygga robusta lösningar.

    Linux 7.1 är därför inte bara ännu en versionssiffra. Det är ett tecken på att den öppna kärnan fortsätter att utvecklas i takt med hårdvaran, säkerhetskraven och användarnas behov.

    https://www.kernel.org

    Fakta: Linux 7.1

    Typ: Ny version av Linuxkärnan

    Viktig nyhet: Ny NTFS-implementation med fullt skrivstöd, bättre prestanda och modernare hantering av Windows-formaterade diskar.

    Säkerhet: Landlock får utökade möjligheter att begränsa åtkomst till pathname UNIX domain sockets.

    Filsystem: Förbättringar för bland annat NTFS, exFAT, CIFS, Ceph, EXT4 och F2FS.

    Prestanda: Vidareutveckling av BPF, io_uring, ublk och zero-copy-I/O.

    Hårdvara: Bättre stöd för moderna AMD- och Intel-system, USB, Thunderbolt, grafikdrivrutiner och inbyggda system.

    Energihantering: Förbättringar i amd-pstate och intel_idle kan bidra till lägre strömförbrukning, bättre batteritid och svalare drift.

    Rekommendation: Vanliga användare bör vänta tills Linux 7.1 erbjuds via den egna distributionens stabila uppdateringar.

  • OpenZFS 2.4.3: säkrare lagring och stöd för nyare Linux-kärnor

    OpenZFS 2.4.3 är här med bättre stöd för moderna Linux-kärnor, flera viktiga lagringsfixar och skärpt kontroll av komprimerad data. Uppdateringen riktar sig främst till servrar, NAS-system och andra miljöer där ZFS används för säker och pålitlig lagring.

    OpenZFS 2.4.3 har släppts som en ny underhållsversion av det öppna filsystemet och volymhanteraren ZFS. För den vanliga användaren kan versionsnumret låta ganska odramatiskt, men bakom uppdateringen finns flera viktiga förbättringar som gör lagringen stabilare, säkrare och bättre anpassad för moderna Linux- och FreeBSD-system.

    ZFS är mer än bara ett vanligt filsystem. Det är en hel lagringsplattform som kombinerar filsystem, volymhantering, kontrollsummor, snapshots, komprimering och skydd mot datakorruption. Därför används OpenZFS ofta i servrar, NAS-system, backup-lösningar och andra miljöer där dataintegritet är viktig.

    Stöd för Linux-kärnor upp till 7.0

    En av de viktigaste nyheterna i OpenZFS 2.4.3 är förbättrad kompatibilitet med Linux. Den nya versionen stöder Linux-kärnor från 4.18 upp till 7.0. Det betyder att OpenZFS nu kan användas på både äldre företagsdistributioner och nyare system med färska kärnor.

    Detta är särskilt viktigt eftersom ZFS ligger nära operativsystemets kärna. När Linux förändras måste OpenZFS anpassas för att fortsätta fungera korrekt. För användare som kör rullande distributioner, nyare servermiljöer eller testversioner av kommande Linux-kärnor är detta därför en betydelsefull förbättring.

    Även FreeBSD-användare får fortsatt stöd. OpenZFS 2.4.3 är kompatibelt med FreeBSD 13.3 och senare samt FreeBSD 14.0 och senare.

    Flera viktiga lagringsfixar

    OpenZFS 2.4.3 innehåller ett antal korrigeringar som rör själva lagringshanteringen. Bland annat finns förbättringar kring ZVOL, alltså virtuella blockenheter som kan användas ovanpå ZFS. Sådana används ofta för virtuella maskiner, databaser eller andra system som behöver blocklagring i stället för vanliga filer.

    Uppdateringen rättar också problem vid borttagning av loggenheter, så kallade log vdevs. Dessa används för att snabba upp synkrona skrivningar och är vanliga i mer avancerade lagringssystem.

    En annan viktig rättning gäller ett double-free-problem som kunde uppstå med block som klonats efter DDT-pruning. Det är en teknisk detalj, men i praktiken handlar det om att undvika fel i minneshanteringen när ZFS arbetar med deduplicering och blocktabeller.

    Strängare kontroll av komprimerad data

    ZFS har länge varit känt för sin robusta hantering av data. I OpenZFS 2.4.3 skärps kontrollerna ytterligare för komprimerade block. Systemet kontrollerar nu mer exakt att den uppackade datan får rätt längd när algoritmer som lz4, gzip och zstd används.

    Det här är viktigt eftersom komprimering innebär att data lagras i ett mer kompakt format. Om något blir fel vid lagring, läsning eller uppackning måste filsystemet kunna upptäcka det. Strängare kontroller minskar risken för att felaktig eller skadad data passerar obemärkt.

    OpenZFS 2.4.3 lägger även till fler kontroller av storleksfält, textsträngar och så kallade packed nvlists. Det gör systemet bättre på att upptäcka trasiga eller oväntade datastrukturer.

    Förbättringar för Linux-monteringar

    På Linux-sidan finns flera förbättringar kring hur monteringsalternativ hanteras. Det gäller bland annat read/write-flaggor och hanteringen av alternativet source vid montering.

    För användaren märks detta främst som bättre kompatibilitet och mer förutsägbart beteende när ZFS-dataset monteras. I servermiljöer, där monteringar ofta styrs via skript, systemd-enheter eller automatiska rutiner, kan sådana detaljer vara mycket viktiga.

    Versionen innehåller även fixar för äldre Linux-kärnor, bland annat kring fs_parse-API:t i Linux 5.6, samt en byggfix för aarch64. Det senare är viktigt för ARM-baserade system, till exempel vissa servrar, utvecklingskort och NAS-lösningar.

    Bättre verktyg för felsökning

    OpenZFS 2.4.3 förbättrar även verktygen runt filsystemet. Verktyget zdb kan nu upptäcka BRT- och DDT-läckor under blockgenomgång. Det gör det lättare för utvecklare och administratörer att hitta problem i komplexa lagringspooler.

    Även zarcstat har förbättrats. Verktyget kan nu upptäcka en ansluten L2ARC-enhet även om den ännu inte innehåller någon data. L2ARC används som en extra läscache, ofta på SSD, för att snabba upp åtkomst till ofta använd data.

    Färre störningar vid snapshots och NFS

    Snapshots är en av ZFS mest uppskattade funktioner. De gör det möjligt att frysa ett filsystems tillstånd vid en viss tidpunkt, utan att kopiera allt innehåll direkt. Det används ofta för backup, testmiljöer och snabb återställning.

    I OpenZFS 2.4.3 finns en förbättring som gör att systemet undviker att spola bort orelaterade NFS-exporter när en snapshot avmonteras. Det kan minska störningar i miljöer där ZFS används tillsammans med NFS-delningar.

    Versionen rättar också ett problem i hanteringen av PREVIOUSLY_REDACTED, där det sista blocket i vissa fall kunde tappas. Även detta är en detalj som främst berör avancerade ZFS-funktioner, men det visar att uppdateringen fokuserar på stabilitet och datakorrekthet.

    FreeBSD får också förbättringar

    För FreeBSD innehåller OpenZFS 2.4.3 bland annat stöd för att bygga openzfs.ko med sanitizers. Det är verktyg som hjälper utvecklare att hitta fel i koden, till exempel minnesproblem.

    Dessutom finns fixar för kernel panic och cachehantering. Det gör versionen viktig även för FreeBSD-användare, särskilt i server- och lagringsmiljöer där ZFS är vanligt förekommande.

    En underhållsversion som betyder mer än den låter

    OpenZFS 2.4.3 är inte en version fylld med stora nya funktioner för slutanvändare. Det är i stället en typisk underhållsversion: många små och tekniska förbättringar som tillsammans gör systemet säkrare och mer pålitligt.

    För den som använder ZFS i produktion är sådana uppdateringar ofta mycket viktiga. Lagringssystem ska inte vara spännande i vardagen. De ska bara fungera, skydda data och bete sig förutsägbart även när hårdvara, kärnor och operativsystem förändras.

    Med stöd för Linux-kärnor upp till 7.0, förbättrad hantering av monteringsalternativ, striktare kontroller av komprimerad data och flera viktiga lagringsfixar är OpenZFS 2.4.3 en uppdatering som främst handlar om trygghet. Det är kanske inte den mest spektakulära typen av nyhet, men för den som lagrar viktig data är det precis den sortens uppdatering man vill se.

    https://github.com/openzfs/zfs/releases/tag/zfs-2.4.3

    Faktaruta: OpenZFS 2.4.3

    Typ: Underhållsversion av OpenZFS

    Fokus: Stabilitet, säkerhet, kompatibilitet och förbättrad felsökning

    • Stöd för Linux-kärnor 4.18 till 7.0
    • Kompatibelt med FreeBSD 13.3+ och FreeBSD 14.0+
    • Striktare kontroll av uppackad data för lz4, gzip och zstd
    • Ny kontroll av krypteringsnyckel vid blockkloning i ZVOL
    • Fixar för log vdev-borttagning och double-free efter DDT-pruning
    • Förbättrad hantering av ro/rw-monteringar och source-alternativ på Linux
    • Fix för aarch64-byggfel och bättre kompatibilitet med Linux 5.6 fs_parse
    • zdb kan nu upptäcka BRT- och DDT-läckor
    • zarcstat känner nu igen en ansluten L2ARC-enhet även utan data
    • Minskar störningar genom att undvika att spola bort orelaterade NFS-exporter vid snapshot-avmontering
    • FreeBSD får stöd för att bygga openzfs.ko med sanitizers
  • Exfatprogs 1.4 släppt – bättre stöd för exFAT på Linux

    Exfatprogs 1.4 har släppts och ger Linuxanvändare bättre verktyg för att skapa, kontrollera och reparera exFAT-formaterade lagringsenheter. Den nya versionen förbättrar framför allt kompatibiliteten med Windows, gör formatering säkrare och lägger till nya funktioner för både vanliga användare och mer avancerade systemadministratörer. För alla som använder USB-minnen, SD-kort eller externa hårddiskar mellan olika operativsystem är detta en viktig uppdatering.

    Exfatprogs 1.4 har släppts och innebär flera förbättringar för Linuxanvändare som arbetar med exFAT-formaterade diskar, USB-minnen och minneskort. Den nya versionen gör det enklare att skapa, kontrollera och reparera exFAT-filsystem – särskilt när lagringsenheter även ska fungera smidigt i Windows.

    exFAT är ett filsystem som ofta används på externa lagringsenheter eftersom det fungerar bra över flera plattformar. Det är vanligt på USB-minnen, SD-kort, externa hårddiskar och andra flyttbara medier där man vill kunna flytta filer mellan Linux, Windows, macOS, kameror och annan utrustning. Till skillnad från äldre FAT32 klarar exFAT mycket större filer, vilket gör det lämpligt för exempelvis filmfiler, säkerhetskopior och stora arkiv.

    Med Exfatprogs får Linux ett modernt paket med användarverktyg för exFAT. Verktygen används bland annat för att skapa nya exFAT-filsystem, kontrollera om ett filsystem är skadat och reparera fel. Målet med projektet är att ge Linuxanvändare verktyg med hög prestanda och kvalitet, jämförbara med de exFAT-verktyg som finns i Windows.

    Bättre formatering med mkfs.exfat

    En av de största nyheterna i Exfatprogs 1.4 finns i verktyget mkfs.exfat, som används för att formatera en enhet med exFAT.

    Den nya versionen kan nu skapa partitionstabeller i samband med formatering. Det är viktigt eftersom vissa nyformaterade enheter annars inte alltid känns igen korrekt av Windows. För den som ofta flyttar USB-minnen eller externa diskar mellan Linux och Windows kan detta göra arbetet betydligt smidigare.

    mkfs.exfat har även fått en ny funktion för att använda en egen upcase-tabell. En upcase-tabell används av exFAT för att hantera skillnader mellan stora och små bokstäver i filnamn. Det är kanske ingen funktion vanliga användare behöver tänka på, men den är viktig för utvecklare, testare och systemadministratörer som arbetar med exFAT på djupare nivå.

    En annan praktisk förbättring är att verktyget nu kan skriva ut volymens UUID efter formatering. UUID är ett unikt id för filsystemet och används ofta i Linux för att montera rätt partition automatiskt, till exempel via /etc/fstab.

    Säkrare formatering och bättre varningar

    Exfatprogs 1.4 gör också formateringen säkrare. mkfs.exfat kan nu upptäcka främmande filsystem och partitionstabeller innan formateringen startar. Det minskar risken att man av misstag skriver över något viktigt utan att först bli uppmärksammad på det.

    Verktyget varnar även när alternativet -s används. Dessutom har hanteringen av mycket små enheter förbättrats genom att 512 byte stora kluster används som standard i sådana fall. Första delen av enheten, de första 0x10000 byte, rensas alltid vid formatering, vilket bidrar till att gamla rester från tidigare filsystem inte ligger kvar och stör.

    Formateringsprocessen har också fått bättre loggning, verifiering och visning av förlopp. Det gör det enklare att se vad som händer under arbetets gång, särskilt vid större lagringsenheter där processen kan ta längre tid.

    Flera viktiga buggfixar

    Bakom kulisserna innehåller version 1.4 flera rättningar som kan vara viktiga i praktiken. Bland annat har problem med felaktig utskrift av volymens UUID åtgärdats. Även direkt I/O vid skrivverifiering har förbättrats.

    Det har också gjorts korrigeringar för 32-bitars överflödesproblem som i vissa fall kunde leda till att fel klusterstorlek valdes eller att formatering misslyckades med vissa alternativ. Minnesanvändningen vid formatering av mycket stora enheter har förbättrats, liksom hanteringen av ovanliga gränsfall där mycket stora volymer kunde slå i begränsningar för totalt antal kluster.

    Det här är kanske inte förändringar som märks direkt för alla användare, men de gör verktygen mer robusta – särskilt i mer avancerade eller ovanliga miljöer.

    fsck.exfat får bättre Windows-kompatibilitet

    Även fsck.exfat, verktyget som används för att kontrollera och reparera exFAT-filsystem, har fått nya funktioner.

    Två nya alternativ har lagts till: --put-mbr och --clear-mbr. Dessa kan användas för att lägga till eller ta bort partitionstabellposter på befintliga volymer. Syftet är framför allt att förbättra kompatibiliteten med Windows.

    Det innebär att en exFAT-volym som redan finns kan justeras så att den lättare känns igen av Windows, utan att man nödvändigtvis behöver formatera om hela enheten.

    fsck.exfat har även fått förbättrad hantering av biträkning i bitmappar och bättre skydd mot överflöden i förloppsvisningen när bitmappar är korrupta. Det gör reparationsverktyget mer pålitligt även när filsystemet är skadat på ovanliga sätt.

    Nya verktyg för DOS-attribut

    En annan nyhet i Exfatprogs 1.4 är två nya verktyg: chdosattr och lsdosattr.

    Dessa används för att visa och ändra DOS-filattribut. Sådana attribut kan exempelvis ange om en fil är skrivskyddad, dold eller markerad som systemfil. Även om detta kan låta gammaldags används attributen fortfarande i filsystem som har rötter i Windowsvärlden.

    För Linuxanvändare som hanterar exFAT-enheter tillsammans med Windows kan dessa verktyg vara användbara när filer beter sig oväntat, till exempel om de visas som dolda eller skrivskyddade på en annan dator.

    Mindre gammalt arv och bättre I/O-hantering

    Exfatprogs 1.4 tar också ett steg bort från riktigt gamla Linuxmiljöer genom att stödet för Linuxkärnor äldre än 2.6 tas bort. För moderna Linuxdistributioner är detta normalt inget problem, men det gör koden enklare att underhålla.

    Versionen kan även återhämta sig bättre från korta läs- och skrivoperationer vid I/O. Det betyder att verktygen blir bättre på att hantera situationer där en läsning eller skrivning inte slutförs helt på första försöket. Det är en teknisk förbättring som kan ge högre driftsäkerhet vid arbete med lagringsmedia.

    Varför är detta viktigt?

    För de flesta användare är filsystem något man helst inte ska behöva tänka på. Ett USB-minne ska bara fungera. En extern hårddisk ska kunna kopplas in i både Linux och Windows. Ett SD-kort ska kunna läsas i datorn utan krångel.

    Det är just därför Exfatprogs är viktigt. Paketet ger Linux de verktyg som behövs för att exFAT ska fungera stabilt och förutsägbart. När verktyg som mkfs.exfat och fsck.exfat förbättras får användaren i praktiken färre problem med externa lagringsenheter.

    Exfatprogs 1.4 är därför inte bara en uppdatering för utvecklare. Det är också en förbättring för vanliga Linuxanvändare som vill att deras USB-minnen, minneskort och externa diskar ska fungera utan bekymmer mellan olika operativsystem.

    Så får du Exfatprogs 1.4

    Källkoden till Exfatprogs 1.4 finns på projektets GitHub-sida för den som vill kompilera själv. För de flesta användare är det däremot bättre att installera exfatprogs via den egna Linuxdistributionens vanliga paketförråd.

    På Debian, Ubuntu och närbesläktade system brukar paketet kunna installeras med:

    På Fedora används normalt:

    Och på Arch Linux:

    När version 1.4 dyker upp i de stabila paketen beror på vilken distribution man använder och hur snabbt den uppdaterar sina paket.

    Sammanfattning

    Exfatprogs 1.4 är en tekniskt viktig uppdatering för exFAT-stödet i Linux. Den ger bättre formatering, bättre Windows-kompatibilitet, nya DOS-attributverktyg, säkrare hantering av befintliga filsystem och flera rättningar för stora eller ovanliga lagringsenheter.

    För användaren betyder det framför allt en sak: exFAT på Linux blir tryggare, stabilare och mer kompatibelt med Windows.

    https://github.com/exfatprogs/exfatprogs/releases/tag/1.4.0

    Teknisk faktaruta: Exfatprogs 1.4

    Program: Exfatprogs

    Version: 1.4

    Typ: Användarverktyg för exFAT-filsystem i Linux

    Plattform: Linux

    Filsystem: exFAT

    Viktiga verktyg:

    • mkfs.exfat – skapar och formaterar exFAT-filsystem
    • fsck.exfat – kontrollerar och reparerar exFAT-filsystem
    • chdosattr – ändrar DOS-filattribut
    • lsdosattr – visar DOS-filattribut

    Nya funktioner i version 1.4:

    • Stöd för att skapa partitionstabell vid formatering
    • Bättre kompatibilitet med Windows
    • Ny funktion för egen upcase-tabell
    • Utskrift av volymens UUID efter formatering
    • Nya alternativ i fsck.exfat: --put-mbr och --clear-mbr
    • Nya verktyg för DOS-attribut: chdosattr och lsdosattr

    Förbättringar:

    • Säkrare formatering med upptäckt av befintliga filsystem och partitionstabeller
    • Bättre loggning, verifiering och förloppsvisning
    • Förbättrad hantering av mycket små och mycket stora lagringsenheter
    • Rättningar för UUID-visning, direkt I/O och 32-bitars överflöden

    Rekommenderad installation: Via distributionens vanliga paketförråd

    Exempel: sudo apt install exfatprogs

  • OpenZFS 2.4.2 släppt – redo för Linux 7.0 och med viktiga stabilitetsfixar

    OpenZFS 2.4.2 är en viktig underhållsversion för alla som använder ZFS på Linux eller FreeBSD. Uppdateringen ger stöd för kommande Linuxkärna 7.0 och rättar flera fel som kan påverka dataintegritet, snapshots, block cloning och dRAID. Det är ingen version fylld av stora nyheter, men den innehåller sådana förbättringar som gör stor skillnad i servrar, NAS-system och andra miljöer där lagringen måste vara stabil och pålitlig.

    OpenZFS har släppts i version 2.4.2, en underhållsversion som framför allt riktar sig till användare med nya Linuxkärnor och avancerade lagringsmiljöer. Den nya versionen ger stöd för Linuxkärnor från 4.18 upp till 7.0 och fortsätter även att stödja FreeBSD 13.3 samt FreeBSD 14.0 och senare.

    För den som använder ZFS i servrar, NAS-system eller arbetsstationer med stora datamängder är detta en viktig uppdatering. Den handlar inte om stora nya funktioner, utan om något minst lika viktigt: kompatibilitet, stabilitet och dataintegritet.

    Vad är OpenZFS?

    OpenZFS är både ett filsystem och en volymhanterare. Det betyder att systemet inte bara lagrar filer, utan också hanterar diskar, spegling, redundans, snapshots och kontroll av dataintegritet.

    Till skillnad från enklare filsystem är ZFS byggt för att upptäcka fel. Varje datablock kan kontrolleras med checksummor, vilket gör det möjligt att upptäcka om data har förändrats eller skadats. I system med redundans kan ZFS dessutom ofta reparera felet automatiskt genom att läsa en korrekt kopia från en annan disk.

    Det är därför ZFS ofta används i NAS-servrar, backupservrar, virtualiseringsmiljöer och andra system där datatillförlitlighet är viktigare än maximal enkelhet.

    Stöd för Linuxkärna 7.0

    Den största nyheten i OpenZFS 2.4.2 är kompatibiliteten med Linuxkärna 7.0. Linuxkärnan förändras hela tiden, och interna gränssnitt som drivrutiner och filsystem använder kan justeras, tas bort eller ersättas.

    För ett projekt som OpenZFS innebär det att koden måste följa med. Annars kan ZFS sluta kompilera eller fungera korrekt på nyare distributioner.

    I denna version finns förbättringar kopplade till bland annat:

    fs_context-baserad montering

    hantering av monteringsalternativ

    lease handlers

    ändringar kring ACL-stöd

    ändringar i block queue-API:er

    Detta är tekniska detaljer, men i praktiken betyder det att OpenZFS fungerar bättre på moderna Linuxsystem där kärnans interna API:er har förändrats.

    Viktiga fixar för dRAID

    En stor del av uppdateringen rör dRAID, en variant av RAID i ZFS som är utformad för stora lagringspooler. dRAID kan ge snabbare återuppbyggnad efter diskfel, särskilt i system med många diskar.

    Men komplexiteten gör också att buggar i detta område kan vara allvarliga. OpenZFS 2.4.2 rättar flera problem som rör just dRAID.

    Bland annat åtgärdas:

    sällsynta checksummefel efter återuppbyggnad

    checksummeproblem med degraderade diskar

    risk för datakorruption efter att en disk rensats i vissa dRAID-scenarier

    ett dödläge i vdev_rebuild()

    ett importfel som kunde uppstå efter diskbyte i dRAID-pooler

    Detta gör versionen särskilt viktig för administratörer som använder ZFS i större lagringssystem.

    Fix för läskorruption efter block cloning

    OpenZFS 2.4.2 löser även ett problem där läskorruption kunde uppstå efter block cloning följt av trunkering.

    Block cloning är en teknik där filsystemet kan undvika att kopiera data i onödan. I stället kan flera filer eller delar av filer hänvisa till samma datablock tills något faktiskt ändras. Det sparar både tid och lagringsutrymme.

    Men just därför måste hanteringen vara extremt korrekt. Om ett block delas mellan flera objekt och ett av dem sedan kortas av eller ändras får inte andra data påverkas. Fixen i denna version stärker tillförlitligheten i sådana situationer.

    Bättre hantering av snapshots och montering

    Snapshots är en av ZFS mest uppskattade funktioner. De gör det möjligt att frysa ett filsystems tillstånd vid en viss tidpunkt. Det används ofta för backup, återställning, replikering och skydd mot misstag.

    I OpenZFS 2.4.2 finns flera förbättringar kring snapshots och montering. Bland annat rättas ett dödläge som kunde uppstå vid automatisk montering av snapshots samtidigt som zfs recv kördes.

    zfs recv används när man tar emot replikerad ZFS-data, exempelvis från en annan server. I backupmiljöer kan detta köras ofta och automatiskt. Därför är det viktigt att snapshot-hanteringen fungerar stabilt även när flera saker sker samtidigt.

    Versionen rättar även minnesläckor och referensläckor kopplade till monterade eller redan avmonterade filsystem.

    POSIX_FADV_DONTNEED och prestandarelaterade förbättringar

    OpenZFS 2.4.2 lägger till stöd för POSIX_FADV_DONTNEED. Det är ett sätt för program att tala om för operativsystemet att viss data inte längre behöver ligga kvar i cache.

    Det kan vara användbart vid exempelvis stora sekventiella läsningar, backupjobb eller andra arbetslaster där data bara används en gång. Genom att släppa onödig cache kan systemet använda minnet effektivare.

    Versionen förbättrar även hanteringen av POSIX_FADV_DONTNEED för filer som bara består av ett enda block.

    Många små förbättringar i bakgrunden

    Förutom de större fixarna innehåller OpenZFS 2.4.2 även en rad mindre förbättringar. Det handlar bland annat om städning i kod för val av allocation class, minnesläckor, byggförbättringar och utökad testning.

    CI-miljöerna har också breddats med nyare Fedora- och FreeBSD-versioner. Det betyder att utvecklarna testar OpenZFS mot fler aktuella system, vilket minskar risken för överraskningar när användare uppgraderar sina distributioner.

    Varför uppdateringen är viktig

    OpenZFS 2.4.2 är inte en version som främst lockar med nya funktioner. Den är viktig av ett annat skäl: den gör ZFS säkrare och mer användbart på moderna system.

    För vanliga hemanvändare med en enkel ZFS-pool kan uppdateringen innebära bättre kompatibilitet med nyare Linuxkärnor. För administratörer av större lagringsmiljöer är fixarna för dRAID, rebuilds, block cloning och snapshots betydligt mer centrala.

    När ett filsystem används för viktig data är stabilitet inte en liten detalj. Det är själva grunden. Därför är OpenZFS 2.4.2 en sådan typ av uppdatering som kanske inte märks i vardagen, men som kan vara avgörande när något går fel.

    Sammanfattning

    OpenZFS 2.4.2 är en stabilitets- och kompatibilitetsuppdatering i 2.4-serien. Den ger stöd för Linuxkärna 7.0, förbättrar stödet för nya kärn-API:er och rättar flera viktiga fel som rör dRAID, återuppbyggnad, block cloning, snapshots och montering.

    För den som använder ZFS i produktion, särskilt på nyare Linuxsystem eller i större lagringspooler, är detta en uppdatering som är värd att ta på allvar.

    https://github.com/openzfs/zfs/releases/tag/zfs-2.4.2

    Faktaruta: OpenZFS 2.4.2

    Version: OpenZFS 2.4.2

    Typ av uppdatering: Underhålls- och stabilitetsversion

    Stöd för Linux: Linuxkärnor från 4.18 till 7.0

    Stöd för FreeBSD: FreeBSD 13.3 samt FreeBSD 14.0 och senare

    Viktiga förbättringar: Bättre kompatibilitet med nya Linuxkärnor, förbättrad montering, fixar för dRAID, snapshots, block cloning och återuppbyggnad av lagringspooler.

    Varför det är viktigt: Uppdateringen stärker dataintegriteten och gör OpenZFS säkrare att använda i NAS-system, servrar och andra miljöer där lagringen måste vara stabil.

  • Linux 7.1 på väg: första testversionen släppt

    Linux 7.1 närmar sig färdig form. Linus Torvalds har släppt den första testversionen av den kommande Linux-kärnan, där nyheter som förbättrat NTFS-stöd, bättre strömhantering och uppdaterade drivrutiner ska göra systemet snabbare, stabilare och mer användbart på modern hårdvara.

    Linux-kärnan är hjärtat i miljontals datorer, servrar, mobiler och smarta prylar. Nu har Linus Torvalds släppt den första testversionen av nästa stora uppdatering, Linux 7.1.

    Linux är inte bara ett operativsystem för teknikentusiaster. Det finns i allt från webbservrar och superdatorer till Androidtelefoner, routrar, bilar och inbyggda system. Själva kärnan, alltså Linux-kerneln, fungerar som länken mellan hårdvaran och programmen som körs ovanpå.

    Nu har Linux-skaparen Linus Torvalds meddelat att Linux 7.1-rc1 är klar för testning. Förkortningen rc står för release candidate, ungefär kandidat till färdig version. Det betyder att de stora nyheterna i princip är på plats, men att utvecklare och testare nu ska leta efter buggar innan den skarpa versionen släpps.

    Vad är en Linux-kärna?

    Man kan tänka på Linux-kärnan som en trafikledare i datorn. När ett program vill läsa en fil, använda nätverket, visa grafik eller prata med ett USB-tillbehör är det kärnan som ser till att kommunikationen med hårdvaran fungerar.

    Därför kan även små förändringar i Linux-kärnan få stor betydelse. En ny version kan ge bättre batteritid, snabbare filhantering, stöd för ny hårdvara eller säkrare sätt att begränsa vad appar får göra.

    Nytt NTFS-stöd kan göra filhantering smidigare

    En av de största nyheterna i Linux 7.1 är ett nytt stöd för NTFS, filsystemet som länge har använts i Windows. Det är särskilt viktigt för användare som flyttar hårddiskar, SSD:er eller USB-minnen mellan Windows och Linux.

    Den nya implementationen ska ge bättre skrivstöd, högre stabilitet och modernare hantering av filer. I praktiken kan det betyda att Linux blir bättre på att läsa och skriva till Windows-formaterade enheter utan krångel.

    Det kommer även nya användarverktyg, kallade ntfsprogs-plus, som ska hjälpa till med hantering och underhåll av NTFS-volymer.

    Bättre strömhantering och mindre filfragmentering

    Linux 7.1 innehåller också förbättringar för strömhantering. Drivrutinerna amd-pstate och intel_idle får uppdateringar, vilket kan påverka hur effektivt datorer med AMD- och Intel-processorer använder energi.

    För vanliga användare kan sådana förbättringar i bästa fall märkas som lägre strömförbrukning, mindre värmeutveckling eller bättre batteritid på bärbara datorer.

    Även filsystemet exFAT, som ofta används på minneskort och externa lagringsenheter, får förbättringar. Det nya stödet för att förallokera kluster utan att först skriva nollor kan minska fragmentering och göra lagringen mer effektiv.

    Säkerhetssandlådor blir mer finmaskiga

    En annan nyhet gäller Landlock, en säkerhetsfunktion i Linux som gör det möjligt att begränsa vad program får komma åt. Man kan beskriva det som en sandlåda där ett program får leka, men bara inom vissa gränser.

    I Linux 7.1 byggs Landlock ut med nytt stöd för pathname-baserade Unix domain sockets. Det låter tekniskt, men handlar i grunden om att ge systemet bättre kontroll över hur program kommunicerar lokalt med varandra.

    Det är särskilt intressant för utvecklare av säkrare appar, containrar och isolerade miljöer.

    Mer stöd för USB, Thunderbolt och grafik

    Som vanligt innehåller en ny Linux-kärna många förbättringar för hårdvara. I Linux 7.1 gäller det bland annat USB, Thunderbolt, ljud, nätverk och grafik.

    Grafikdrivrutinen AMDGPU får en stor uppdatering. Torvalds påpekar dock att den stora mängden kod delvis beror på en synkronisering av registerdefinitioner för AMD-grafik, vilket gör ändringen större på papperet än den kanske är i praktiken.

    Även Intels i915-drivrutin finns bland de delar som får förbättringar.

    Gammal hårdvara får lämna plats

    Samtidigt som ny hårdvara tillkommer börjar viss gammal kod fasas ut. Torvalds nämner bland annat arbetet med att ta bort stöd för i486, en processorarkitektur från början av 1990-talet.

    Det kan låta drastiskt, men i ett projekt som Linux är underhållsbördan viktig. Ju mer gammal och sällan använd kod som finns kvar, desto mer arbete krävs för att hålla allt säkert, testat och fungerande.

    Genom att rensa bort föråldrade delar kan utvecklarna lägga mer kraft på modern hårdvara och nya funktioner.

    Nu börjar den viktiga testperioden

    Linux 7.1-rc1 är inte tänkt för vanliga användare som bara vill ha en stabil dator. Det är en testversion för utvecklare, distributioner och avancerade användare som vill hjälpa till att hitta problem.

    Torvalds beskriver utvecklingen som relativt normal, även om den här omgången är något åt det större hållet. Under merge-fönstret kom omkring 13 000 vanliga commits och ytterligare cirka 1 000 merge-commits in i projektet.

    Nu handlar arbetet om att stabilisera kärnan inför den slutliga lanseringen.

    Färdig version väntas i juni

    Om allt går enligt den vanliga rytmen väntas Linux 7.1 bli färdig under andra halvan av juni 2026. Med sju releasekandidater kan slutversionen komma den 14 juni. Behövs en åttonde testversion pekar det snarare mot 21 juni.

    Fram till dess väntas nya testversioner släppas varje söndag.

    För de flesta användare kommer Linux 7.1 senare att dyka upp via deras Linuxdistribution, till exempel Fedora, Arch, openSUSE, Ubuntu-baserade system eller serverplattformar. Men för Linuxvärlden markerar rc1-versionen startskottet för den fas där nästa stora kärna går från ny funktionalitet till färdig produkt.

    Teknisk faktaruta: Linux Kernel 7.1 RC1

    Version: Linux Kernel 7.1 RC1

    Status: Första releasekandidat för offentlig testning

    Utvecklare: Linus Torvalds och Linux-kernelcommunityt

    Viktiga nyheter: Ny NTFS-implementation, förbättrad strömhantering, uppdaterade grafikdrivrutiner och förbättrat stöd för USB och Thunderbolt

    Rekommendation: Bör endast användas för testning och inte på produktionssystem

    Förväntad slutversion: Andra halvan av juni 2026

  • Linux får ett rejält lyft för NTFS – nu med riktigt skrivstöd

    Linux får nu ett kraftigt förbättrat stöd för filsystemet NTFS, som länge varit standard i Windows. Med den nya NTFS-drivrutinen i Linux-kärnan 7.1 blir det möjligt att inte bara läsa utan också skriva fullt ut till NTFS-diskar, samtidigt som prestanda, stabilitet och underhåll förbättras.

    Linux får ett rejält lyft för NTFS – nu med riktigt skrivstöd

    För många datoranvändare är NTFS bara ännu en teknisk förkortning i bakgrunden. Men i praktiken är det ett av världens mest använda filsystem, eftersom det är standard i Windows. Därför är nyheten att Linux-kärnan 7.1 får en ny NTFS-drivrutin med fullständigt skrivstöd större än den först kan verka.

    Det handlar inte bara om att Linux nu kan “läsa och skriva” bättre på Windows-diskar. Det handlar också om snabbare filhantering, bättre stabilitet och modernare kod i själva hjärtat av operativsystemet.

    Vad är NTFS – och varför spelar det roll?

    Ett filsystem är den struktur som avgör hur filer lagras, hittas och organiseras på en hårddisk eller ett USB-minne. Windows använder sedan länge NTFS som sitt huvudsakliga filsystem. Linux använder oftast andra filsystem, som ext4 eller Btrfs, men i vardagen möts systemen ofta.

    Det gäller till exempel när någon kör både Windows och Linux på samma dator, flyttar filer med externa hårddiskar eller USB-minnen, eller arbetar i blandade IT-miljöer där båda systemen används.

    I sådana situationer är det viktigt att Linux kan hantera NTFS-diskar på ett säkert och effektivt sätt.

    Från läsning till full kontroll

    Tidigare har Linux haft begränsat stöd för NTFS i kärnan. Den äldre inbyggda drivrutinen var i praktiken bara för läsning, vilket innebar att användare kunde öppna filer men inte arbeta med dem fullt ut direkt från Linux.

    Nu kommer en ny lösning i Linux 7.1. Den är utvecklad av kärnutvecklaren Namjae Jeon, som beskriver arbetet som resultatet av fyra års utveckling. Målet har varit att skapa en modern NTFS-drivrutin med fullständigt skrivstöd, bättre prestanda, stabilare underhåll och stöd för verktyg i användarutrymmet, bland annat filsystemskontroll.

    Det gör att Linux får betydligt bättre möjligheter att arbeta med NTFS-diskar utan att behöva luta sig mot äldre eller mindre välunderhållna lösningar.

    Vad är det som är nytt?

    Det tekniskt mest betydelsefulla är att den nya drivrutinen inte bara lägger till skrivstöd, utan också bygger på modern Linux-infrastruktur. Bland förbättringarna finns stöd för sådant som iomap, en modern metod för att hantera hur filer kopplas till lagringsutrymme, folio-konvertering som förbättrar hur minnessidor hanteras i kärnan, borttagning av beroendet till buffer_head, en äldre mekanism i Linux, samt stöd för både buffrad och direkt in- och utmatning.

    Översatt till vardagsspråk innebär detta att drivrutinen är bättre anpassad till hur dagens Linux-kärna fungerar. Det gör den både mer framtidssäker och enklare att underhålla.

    Bättre än NTFS3 i tester

    Linux har redan haft en separat NTFS-drivrutin kallad NTFS3, men den nya lösningen verkar ha tagit ett steg framåt i både underhåll och testresultat.

    I de tester som lyfts fram klarade den nya NTFS-drivrutinen 326 xfstests, jämfört med 273 för NTFS3. xfstests är en etablerad testsvit som används för att kontrollera hur väl filsystem beter sig under olika typer av belastning och felhantering.

    Det betyder inte att allt är perfekt, men det tyder på att den nya koden är mer robust och fungerar bättre i fler scenarier.

    Mer än bara läsa och skriva

    Den nya drivrutinen innehåller också stöd för funktioner som fallocate, för effektiv reservering av diskutrymme, idmapped mounts som underlättar modern rättighetshantering, förbättrat stöd för behörigheter och ett nytt verktygspaket i användarutrymmet: ntfsprogs-plus.

    Det sistnämnda är särskilt intressant, eftersom det inkluderar verktyg för fsck-liknande kontroll och reparation av NTFS-filsystem. Med andra ord handlar nyheten inte bara om en drivrutin i kärnan, utan om ett bredare ekosystem för att faktiskt kunna underhålla NTFS-volymer i Linux.

    Varför detta är viktigt för vanliga användare

    Den här typen av nyhet låter lätt som något bara kärnutvecklare bryr sig om. Men i verkligheten påverkar det många fler.

    För en vanlig användare kan förbättrat NTFS-stöd innebära att externa diskar fungerar smidigare mellan Windows och Linux, att dualboot-system blir enklare att använda, att risken för fel minskar vid filöverföring och att Linux blir mer praktiskt i blandade miljöer.

    För administratörer och avancerade användare betyder det också bättre kontroll, bättre verktyg och en mer långsiktig lösning.

    När kommer det?

    Linux-kärnan 7.0 släpptes den 12 april 2026. Om utvecklingen följer det vanliga schemat väntas Linux 7.1 komma någon gång i mitten eller slutet av juni 2026.

    Det innebär att användare sannolikt inte behöver vänta särskilt länge innan den nya NTFS-drivrutinen börjar dyka upp i kommande Linuxdistributioner.

    Ett litet steg i koden – ett stort steg i kompatibilitet

    Den nya NTFS-drivrutinen är ett bra exempel på hur låg nivå i mjukvaruvärlden kan få stor praktisk betydelse. För den som växlar mellan Windows och Linux handlar det om något så enkelt som att filer ska gå att öppna, flytta, redigera och reparera utan problem.

    Men under ytan är det också en berättelse om långsiktigt utvecklingsarbete: fyra år av modernisering, testning och anpassning till dagens Linux-kärna.

    Och just därför är detta mer än bara ännu en teknisk uppdatering. Det är ett steg mot att göra Linux mer användbart i en värld där olika operativsystem hela tiden måste fungera tillsammans.

    Faktaruta: NTFS i Linux 7.1

    Ny drivrutin: Linux 7.1 får en modern NTFS-drivrutin.

    Fullt skrivstöd: Linux kan läsa och skriva till NTFS-volymer mer komplett än tidigare.

    Modern teknik: Bygger på iomap, folio-konvertering och förbättrad minneshantering.

    Testresultat: 326 xfstests godkända, jämfört med 273 för NTFS3.

    Nya funktioner: Stöd för fallocate, idmapped mounts och NTFS-verktyg i användarutrymmet.

    Varför viktigt? Bättre kompatibilitet mellan Linux och Windows i vardaglig användning.

  • Linux 7.0 är här – men den stora nyheten är inte siffran

    Linux 7.0 är här – men bakom det nya versionsnumret döljer sig ingen dramatisk omvälvning. I stället handlar det om en rad genomtänkta förbättringar som gör operativsystemet säkrare, snabbare och mer framtidssäkrat. Med stabilt stöd för Rust, nya säkerhetslösningar och smartare hantering av resurser fortsätter Linux att utvecklas i små men viktiga steg.

    När Linux 7.0 nu har släppts är det lätt att tro att vi står inför ett dramatiskt teknikskifte. Men versionshoppet från 6.19 till 7.0 är framför allt en praktisk omnumrering, inte en revolution. Linus Torvalds beskriver releasen som stabil och relativt odramatisk, med fokus på många små förbättringar snarare än stora förändringar.

    Det betyder dock inte att uppdateringen är ointressant. Tvärtom visar Linux 7.0 hur modern systemutveckling fungerar: genom kontinuerliga förbättringar som tillsammans gör systemet snabbare, säkrare och mer flexibelt.

    Rust blir en etablerad del av kärnan

    En av de mest uppmärksammade nyheterna är att programmeringsspråket Rust inte längre betraktas som experimentellt i Linuxkärnan.

    Det innebär inte att C försvinner, men det markerar att Rust nu är ett accepterat verktyg för utvecklare. Fördelen är att Rust är designat för att undvika många vanliga minnesfel redan innan programmet körs. På sikt kan det leda till färre buggar och säkrare system.

    Säkerhet i fokus – redo för framtidens hot

    Linux 7.0 tar också steg mot framtidens cybersäkerhet. Stöd för post-kvantkryptografi införs genom ML-DSA-signaturer, samtidigt som äldre och osäkrare metoder som SHA-1 tas bort.

    Det visar hur kärnan utvecklas i takt med nya hot – även sådana som ännu inte är fullt verklighet, som attacker från framtida kvantdatorer.

    Bättre kontroll och isolering i systemet

    Ett annat viktigt område är förbättrad kontroll i systemet. Den snabba I/O-mekanismen io_uring får bättre filtrering, vilket gör det lättare att begränsa vad program får göra i känsliga miljöer.

    Dessutom introduceras nullfs, ett minimalistiskt filsystem som fungerar som en tom startpunkt innan det riktiga systemet laddas. Det gör uppstarten mer flexibel och renare, särskilt i container- och molnmiljöer.

    Prestanda och lagring förbättras

    Linux 7.0 innehåller flera förbättringar inom lagring och minneshantering. Swap-systemet förenklas och blir mer effektivt, och filsystem som XFS får nya funktioner för övervakning och självläkning.

    Även andra filsystem förbättras, till exempel med bättre stöd för stora blockstorlekar och modern komprimering. Det handlar om små tekniska steg som tillsammans kan ge märkbara prestandavinster.

    Smartare nätverk och modernare infrastruktur

    På nätverkssidan aktiveras AccECN, en teknik som hjälper datorer att reagera tidigare på trängsel i nätverket. Det kan leda till stabilare och snabbare dataöverföringar.

    Samtidigt fortsätter förbättringar inom virtualisering och molnstöd, vilket gör Linux ännu bättre anpassat för moderna IT-miljöer.

    En evolution – inte en revolution

    Det kanske viktigaste med Linux 7.0 är vad det representerar. Trots det nya versionsnumret handlar det inte om ett stort språng, utan om fortsatt evolution.

    Linux utvecklas steg för steg: säkrare kod, bättre prestanda, renare arkitektur och fler verktyg för framtiden. Det är just denna stabila och metodiska utveckling som gjort Linux till ryggraden i allt från servrar till mobiltelefoner och superdatorer.

    Kort sagt: Linux 7.0 ser kanske stort ut på ytan, men den verkliga styrkan ligger i de många små förbättringarna som driver tekniken framåt.

    https://lore.kernel.org/lkml/CAHk-=wj2WqpPBwpAXo8bj_Hx-NxKMRVTVMUaQis7+Vm6XLRZiw@mail.gmail.com/T/#u

    Teknisk fakta: Linux 7.0

    Version: Linux Kernel 7.0

    Typ av release: Versionsskifte från 6.19, främst en omnumrering

    Viktig nyhet: Rust-stöd är inte längre markerat som experimentellt

    Säkerhet: Stöd för ML-DSA post-kvant-signaturer, SHA-1 för modulsignering borttaget

    Filsystem: Uppdateringar för Btrfs, EROFS, XFS och F2FS

    Nätverk: AccECN aktiverat, CAKE får multiqueue-stöd

    Virtualisering: Förbättringar i KVM och Hyper-V

    Övrigt: NULLFS introduceras, förbättringar i minneshantering och swap

    Andra artiklar om Linux Kernel

  • Mindre GRUB – säkrare start? Canonical vill strama åt Secure Boot i Ubuntu 26.10

    Canonical planerar en omfattande förändring av hur Ubuntu startar i framtiden. Genom att kraftigt begränsa funktionerna i GRUB vid Secure Boot vill företaget minska säkerhetsrisker – men förslaget kan samtidigt tvinga många användare att ändra hur deras system är uppbyggda.

    Vad handlar det om?

    Företaget Canonical, som utvecklar Ubuntu, planerar förändringar i hur system startar med Secure Boot i version 26.10.

    Kärnan i förslaget är att skapa en nedbantad version av GRUB för system som använder Secure Boot.

    Denna variant skulle ta bort stöd för flera avancerade funktioner, bland annat LUKS, LVM, ZFS och Btrfs, samt delar av RAID och vissa filformat.

    I stället ska system starta från en enklare lösning, oftast en vanlig ext4-partition för /boot.

    Varför vill man göra detta?

    Bakgrunden är säkerhet. GRUB körs innan operativsystemet startar och har därför mycket hög behörighet.

    För att kunna starta systemet måste GRUB kunna läsa olika filsystem, tolka diskformat och hantera konfigurationer. Varje sådan funktion innebär mer kod, och mer kod innebär fler potentiella sårbarheter.

    Genom att minska mängden funktioner vill Canonical:

    minska attackytan
    göra säkerhetsgranskning enklare
    förbättra tillförlitligheten i Secure Boot-kedjan

    Det är ett exempel på principen att enklare system ofta är lättare att säkra.

    Vad är Secure Boot?

    Secure Boot är en funktion i modern firmware som ser till att endast signerad kod får köras vid uppstart.

    Processen fungerar ungefär så här:

    först verifierar firmware bootloadern
    sedan verifierar bootloadern operativsystemets kärna
    därefter startar systemet

    Om något i kedjan inte är betrott stoppas uppstarten.

    Problemet är att GRUB i dag är ganska komplext, vilket gör det till en möjlig angreppspunkt.

    Vad blir konsekvenserna?

    För många användare kan förändringen få stora praktiska effekter.

    System som använder kryptering med LUKS eller volymhantering med LVM kommer inte längre fungera tillsammans med Secure Boot i standardutförande.

    Även användare av ZFS och Btrfs påverkas, eftersom dessa filsystem tas bort ur den signerade GRUB-versionen.

    Uppgraderingar kan stoppas

    Canonical har också meddelat att system som använder dessa funktioner inte kommer kunna uppgraderas till Ubuntu 26.10 via vanliga verktyg.

    Istället måste användaren:

    ändra sin partitionering
    installera om systemet
    eller stänga av Secure Boot

    Det innebär ett tydligt brott mot dagens förväntningar om smidiga uppgraderingar.

    Servermiljöer påverkas mest

    I många serverinstallationer är det vanligt att kombinera kryptering, LVM och RAID.

    Det betyder att förändringen inte bara är en teknisk detalj, utan kan kräva omdesign av hela system.

    För organisationer med etablerade infrastrukturer kan detta bli både tidskrävande och kostsamt.

    En konflikt mellan säkerhet och flexibilitet

    Det här illustrerar en klassisk avvägning inom IT.

    Ett enklare system är lättare att säkra, men också mindre flexibelt.

    Canonical prioriterar tydligt säkerheten i bootkedjan, medan många användare värderar möjligheten att bygga avancerade lagringslösningar.

    Även utseendet förenklas

    Förslaget innebär också att stöd för bildformat som PNG och JPEG tas bort i den signerade GRUB-versionen.

    Det gör att teman med bakgrundsbilder och ikoner inte längre fungerar i Secure Boot-läge.

    Det är en liten förändring i praktiken, men visar tydligt ambitionen att ta bort allt som inte är absolut nödvändigt.

    Vad händer nu?

    Förslaget gäller Ubuntu 26.10 och är ännu inte slutgiltigt beslutat.

    Diskussionen i communityn är intensiv, och det är möjligt att Canonical justerar planen innan den genomförs.

    Slutsats

    Canonical försöker minska komplexiteten i en av de mest kritiska delarna av systemstarten.

    Det kan leda till bättre säkerhet, men också till att vissa funktioner och arbetssätt försvinner.

    Frågan som återstår är hur mycket flexibilitet användarna är beredda att offra för en säkrare uppstart.

    https://discourse.ubuntu.com/t/streamlining-secure-boot-for-26-10/79069

    Faktaruta: GRUB och Secure Boot i Ubuntu 26.10

    Vad föreslås?
    Canonical vill minska funktionerna i den signerade GRUB-versionen som används med Secure Boot.

    Vad kan tas bort?
    Stöd för LUKS, LVM, ZFS, Btrfs, delar av md-raid samt PNG- och JPEG-bilder i GRUB-teman.

    Varför?
    Syftet är att minska attackytan i den känsliga uppstartsprocessen före att operativsystemet har laddats.

    Vilka påverkas?
    Användare och administratörer som har system med kryptering, avancerad lagring eller särskilda boot-konfigurationer.

    Praktisk följd
    Vissa system kan behöva en separat ext4-partition för /boot för att fortsatt fungera med Secure Boot.

    Risk för användare
    Berörda installationer kan få svårt att uppgradera till Ubuntu 26.10 utan omkonfigurering.

    Status
    Förslaget är ännu inte slutgiltigt beslutat och diskussionen pågår.

  • OpenZFS 2.4.1 – stabilare lagring under ytan

    Två månader efter den senaste större versionen har OpenZFS fått en viktig uppdatering. Version 2.4.1 finslipar kompatibilitet, prestanda och stabilitet i det avancerade filsystem som används i allt från hemmabyggda lagringsservrar till professionella datacenter.

    Två månader efter version 2.4 har OpenZFS släppt 2.4.1, den första underhållsuppdateringen i serien. Det handlar inte om stora nya funktioner, utan om förbättringar som gör filsystemet stabilare, snabbare och mer kompatibelt med moderna operativsystem.

    OpenZFS är ett avancerat, öppet filsystem och volymhanterare som används i allt från hemmabyggda NAS-servrar till professionella lagringsmiljöer. Det är känt för funktioner som ögonblicksbilder, dataintegritet via checksummor, självläkning och effektiv replikering mellan system.

    Bredare och säkrare kompatibilitet

    Version 2.4.1 stöder Linuxkärnor från 4.18 upp till 6.19 samt FreeBSD 13.3 och nyare, inklusive 14-serien. En stor del av arbetet har lagts på att säkerställa kompatibilitet med Linux 6.19. Det gäller bland annat förbättringar i hur systemet byggs mot kärnan, hantering av krypteringskod och mer strikt kompilering.

    Även mindre vanliga arkitekturer som PowerPC och RISC-V har fått korrigeringar för att säkerställa att OpenZFS kan byggas utan problem på dessa plattformar.

    Korrekt hantering av lagringsutrymme

    En viktig bugg som nu är åtgärdad rör hur ledigt utrymme beräknas på så kallade special- och dedupliceringsenheter. Felaktig rapportering av tillgängligt lagringsutrymme kan i värsta fall skapa planeringsproblem i större lagringsmiljöer. Med den här uppdateringen blir utrymmesredovisningen mer tillförlitlig.

    Stabilare replikering och mottagning

    Flera förbättringar gäller hur data skickas och tas emot mellan system. Rättighetshanteringen för kommandot zfs send med flaggorna -w och -I har korrigerats. Aktivering av stora block vid mottagning fungerar nu bättre och problem kring funktionen large_microzap har åtgärdats. Även historikloggningen vid skapande av pooler har rättats.

    För administratörer innebär detta färre oväntade fel i backup- och replikationsflöden.

    Prestandaförbättringar i bakgrunden

    OpenZFS använder en avancerad cachemekanism kallad ARC. I version 2.4.1 har hur cachen töms justerats för att förbättra parallell hantering. Även förhämtning av databuffertar har förbättrats.

    Tiderna för scrub och resilver, alltså kontroll och återuppbyggnad av data, har minskats. Dessutom har hanteringen av asynkron radering effektiviserats. Sammantaget ger detta bättre respons under belastning, särskilt i system med många samtidiga operationer.

    Robustare deduplicering

    Deduplicering är en kraftfull men komplex funktion som gör att identiska datablock bara lagras en gång. I denna version har låsning och interna gränssnitt förbättrats för att minska konkurrens mellan trådar. Buffertstorlekar för komprimerade poster har justerats och vissa loggsökningar har flyttats utanför kritiska lås för att minska flaskhalsar.

    Detta gör systemet mer skalbart i miljöer där deduplicering används intensivt.

    Plattformsspecifika korrigeringar

    På FreeBSD har trådosäker debugkod som kunde orsaka allvarliga fel tagits bort. Kompilering för äldre i386-system har återställts och vissa föråldrade referenser har rensats bort.

    På Linux har minnesallokering förbättrats och äldre kodvägar i det så kallade SPL-lagret har städats bort, vilket gör koden säkrare och mer modern.

    Förbättrade verktyg och testsvit

    Flera kommandoradsverktyg har fått nya funktioner. zdb kan nu ange objekt-ID med en ny flagga, zfs clone kan skapa dataset utan att montera dem och zhack har fått nya debugfunktioner. Testsviten har också uppdaterats för att återspegla de senaste förändringarna och rätta tidigare testfel.

    En uppdatering som stärker helheten

    OpenZFS 2.4.1 är ingen dramatisk nyhet med stora rubriker. I stället är det en stabiliserande uppdatering som stärker kompatibilitet, prestanda och kodkvalitet. För den som driver lagringslösningar med höga krav på tillförlitlighet är det just sådana förbättringar som gör störst skillnad i längden.

    https://github.com/openzfs/zfs/releases/tag/zfs-2.4.1

    OpenZFS 2.4.1 – teknisk faktaruta
    Typ: Första underhållsrelease i 2.4-serien
    Plattformar:
    • Linux-kärnor: 4.18–6.19
    • FreeBSD: 13.3+ (inkl. 14.x)
    Kompatibilitet & byggfixar:
    • Fokus på Linux 6.19 (in-tree builds, GCM-dubbletter, inode-state, striktare –werror)
    • Byggfixar för Linux 6.18 på PowerPC och RISC-V
    Viktiga funktionella korrigeringar:
    • Rättar fel i “available space”-beräkning för special- och dedup-vdevs
    • Korrigerar behörighetshantering för zfs send -w -I
    • Bättre hantering av “large block” vid receive och fixar kring large_microzap
    • Korrigerad historikloggning för zpool create -t
    Prestanda:
    • Ökad ARC-eviction batching för bättre parallellism
    • Förbättrad dbuf prefetch-caching
    • Kortare minimaltider för scrub/resilver
    • Förbättrad timing i async destroy-processing
    Dedup & DDT:
    • Förbättrad låsning och gränssnitt (bl.a. _by_dnode()-ZAP)
    • Fixar för buffertstorlek vid komprimerade poster
    • Loggsökningar flyttade utanför lås för minskad contention
    Verktyg:
    • zdb: ny -O till -r för att ange objekt-ID
    • zfs clone: -u för att skapa dataset utan montering
    • zhack: “action idle” + -G för dump av debug-buffer
    Underhåll:
    • Shellscript-städning (färre bashisms, bättre shellcheck, säkrare variabler)
    • Dokumentationsförtydliganden (initrd och montering)
  • Linux 6.19 är här – stabil evolution och siktet inställt på 7.0

    Linux 6.19 markerar ännu ett steg i Linux-kärnans långsiktiga och stabila utveckling. Utan dramatiska förändringar men med en mängd tekniska förbättringar under ytan stärker den nya versionen prestanda, säkerhet och hårdvarustöd i allt från servrar och molnplattformar till inbyggda system och persondatorer. Samtidigt har Linus Torvalds bekräftat att nästa utgåva blir Linux 7.0 – inte som ett avsteg i utvecklingen, utan som en naturlig omnumrering i ett projekt som fortsätter att växa.

    Linux-kärnan fortsätter sin lugna men obevekliga utveckling. Med version 6.19 får vi en uppdatering som inte innehåller några dramatiska kursändringar, men som ändå förbättrar prestanda, säkerhet och skalbarhet på en lång rad områden. I sitt release-meddelande passade Linus Torvalds dessutom på att bekräfta att nästa version blir Linux 7.0, mest för att versionsnumren i 6-serien helt enkelt har blivit för stora och svåröverskådliga.

    Poängen är viktig: 7.0 innebär ingen ny utvecklingsmodell eller ”omstart” av Linux. Det är samma stabila, stegvisa förbättringar som tidigare – bara med ett renare versionsnummer.

    En av de mer intressanta nyheterna i Linux 6.19 handlar om minneshantering. Kärnan får nu stöd för AMD:s teknik för smart cache-injektion, vilket gör att vissa I/O-enheter kan placera data direkt i processorns L3-cache i stället för att gå via arbetsminnet. Det minskar fördröjningar och kan ge tydliga prestandavinster i system med höga dataflöden. På Intelsidan införs stöd för Linear Address-Space Separation, LASS, som stärker gränsen mellan kernelminne och användarutrymme och därmed minskar risken för spekulativa sidokanalsattacker.

    Arkitekturstödet har också utvecklats vidare. För IBM:s s390-plattform introduceras ett nytt gränssnitt för minnes-hotplug, samtidigt som stödet för gamla 31-bitars binärer tas bort. Plattformen får även stackskydd tack vare förbättringar i den kommande GCC 16-kompilatorn. På 64-bitars Arm-system har Linux nu stöd för MPAM, Arm Memory System Resource Partitioning and Monitoring, vilket gör det möjligt att övervaka och styra hur olika processer använder minnesresurser. Det är särskilt relevant i datacenter och realtidssystem.

    I kärnans inre mekanik märks flera förändringar som framför allt gynnar utvecklare och containerplattformar. Ett nytt systemanrop, listns(), gör det effektivare för användarutrymme att lista existerande namespaces. Samtidigt har referensräkningen för namespaces förbättrats för att förhindra att borttagna resurser ”återuppstår”. Signalhanteringen har också blivit mer informativ: processer som använder pidfd kan nu avgöra vilken signal som orsakade att en annan process avslutades med en core-dump. BPF-systemet har dessutom fått nya funktioner, bland annat stöd för indirekta hopp på x86.

    Lagring och filsystem har fått flera konkreta förbättringar. FUSE har nu bättre stöd för buffrade läsningar med stora minnessidor, och iomap-lagret kan spåra delvis uppdaterade folios för effektivare läsningar. Det virtuella filsystemet har utökats med återkallbara katalogdelegationer, något som förbättrar NFS-hantering. Btrfs har fått ett särskilt nedstängningsläge som låter pågående operationer avslutas kontrollerat samtidigt som nya blockeras, och ext4 kan nu hantera filsystem med blockstorlekar som är större än systemets sidstorlek.

    På hårdvarusidan har stödet breddats ytterligare. Nya drivrutiner har lagts till för bland annat Realtek-systemtimers, Intels minnes- och I/O-hubbar samt flera nya nätverkskort, både trådbundna och trådlösa. Det gör att Linux fortsätter att fungera väl även på helt ny hårdvara.

    Nätverksstacken har fått tydliga prestandalyft. En större förändring i hur TCP-sändning låses har resulterat i betydligt högre genomströmning under tung belastning. Dessutom kan sockets nu markeras som undantagna från globala minnesgränser, medan begränsningar i stället tillämpas inom containrar. Det ger både bättre prestanda och bättre isolering i moderna molnmiljöer.

    Även säkerheten har stärkts. Linux 6.19 innehåller nya kryptografiska hashfunktioner i form av SHA-3 och BLAKE2b, tillsammans med tillhörande dokumentation. Säkerhetsmoduler informeras nu när memfd-filer skapas, vilket gör det möjligt att fatta policybeslut om dessa filer i realtid. SELinux har redan stöd för detta. Därutöver förbättras hanteringen av transparenta huge pages för enhetsminne, och zram har optimerats med effektivare skrivbuntning.

    För virtualisering och containrar har guest_memfd() fått stöd för NUMA-policyer, vilket ger bättre kontroll över var minne allokeras i virtuella miljöer. Stödet för konfidentiell databehandling har också byggts ut, bland annat med kryptering och autentisering av PCIe-länkar samt ett nytt konfidentiellt VMBus-läge för Hyper-V. Det här är viktiga steg för säkra moln och isolerade arbetslaster.

    Slutligen finns även små förbättringar som märks direkt i vardagen. En ny konsolfont, Terminus 10×18, har lagts till för att göra text mer lättläst på skärmar med mellanhög upplösning – en detalj som uppskattas av alla som arbetar i textkonsolen.

    Linux 6.19 finns redan att ladda ner från kernel.org, och användare av rullande distributioner kommer att få uppdateringen först. För övriga distributioner dyker den upp successivt under de kommande veckorna. Samtidigt kan Linux-världen se fram emot nästa steg: Linux 7.0, ett nytt versionsnummer för samma långsiktigt stabila utveckling.

    https://kernel.org

    TEKNISK FAKTARUTA: LINUX KERNEL 6.19
    Status
    Stabil release
    Nästa versionssteg
    Linux 7.0 (numreringsbyte, ej ny utvecklingsfas)
    CPU & minne
    AMD: Smart Data Cache Injection (I/O → L3 cache)
    Intel: LASS (starkare separation kernel/user)
    Arkitekturer
    s390: nytt gränssnitt för memory hotplug, 31-bitars binärer bort, stack-protector (GCC 16)
    arm64: MPAM-stöd (resurspartitionering/monitorering)
    Kärn-API & internsystem
    listns(): effektivare listning av namespaces
    Förbättrad namespace-refcount & pidfd-signalinfo
    BPF: indirekta hopp via särskild map-typ (x86), dynptr för strukturerad fil-läsning
    Filsystem & block-I/O
    FUSE: bättre buffrade läsningar med stora folios
    iomap: spårar delvis uppdaterade folios
    VFS/NFS: “recallable directory delegations”
    Btrfs: shutdown state (slutför pågående, stoppar nya)
    ext4: stöd för blockstorlek > page size
    Nätverk
    TCP: omarbetad transmit locking → högre throughput under last
    Sockets: kan undantas global minnesbudget, policy i containrar
    Säkerhet & krypto
    SHA-3 & BLAKE2b i kryptobiblioteket
    LSM-notifiering vid memfd-create (SELinux-stöd)
    Virtualisering & “confidential computing”
    guest_memfd(): NUMA-policyer
    PCIe: link-kryptering + enhetsautentisering
    Hyper-V: confidential VMBus
    Övrigt
    THP för device-private memory
    zram: writeback batching
    Ny konsolfont: Terminus 10×18
  • GParted Live 1.8 släppt – tryggare och modernare diskhantering med Linux 6.18 LTS

    GParted Live 1.8 är här – en ny version av det populära live-systemet för diskhantering som kombinerar GParted 1.8 med Linux 6.18 LTS och de senaste uppdateringarna från Debian. Resultatet är ett kraftfullt, gratis verktyg som gör det enklare och säkrare att skapa, ändra och reparera diskpartitioner på både nya och äldre datorer.

    Att hantera hårddiskar och partitioner kan låta som ett nischat expertområde, men i praktiken är det något som berör alla som installerar operativsystem, återanvänder gamla datorer eller felsöker lagringsproblem. Med den nya versionen GParted Live 1.8 blir detta arbete både säkrare och smidigare.

    Efter den nyligen lanserade GParted 1.8 har utvecklaren Curtis Gedak nu släppt motsvarande live-system. GParted Live är ett Debian-baserat operativsystem som startas direkt från USB eller DVD och ger användaren ett grafiskt verktyg för att hantera diskpartitioner – utan att behöva installera något på datorn.

    Ett schweiziskt armékniv för diskar

    Med GParted och GParted Live kan man skapa, ta bort, kopiera, flytta och ändra storlek på partitioner. Det går också att kontrollera filsystem, sätta etiketter, skapa nya UUID:n och slå av eller på flaggor som boot och hidden. För den som vill optimera prestanda finns även möjlighet att justera partitioner mot MiB- eller cylindergränser.

    Under huven bygger GParted på biblioteket libparted, vilket gör att programmet klarar av både hårdvaru-RAID, BIOS-baserad RAID och Linux egen mjukvaru-RAID. Verktyget hanterar dessutom alla vanliga sektorstorlekar – från klassiska 512 byte till moderna 4096-bytessektorer.

    Bygger på Debian Sid och Linux 6.18 LTS

    GParted Live 1.8 baseras på Debian Sid (Unstable) i dess skick den 27 januari 2026. Det innebär tillgång till mycket färska programvaruversioner. Systemet drivs av den långsiktigt underhållna kärnan Linux 6.18 LTS, närmare bestämt version 6.18.5-1, vilket ger bättre hårdvarustöd, stabilitet och säkerhet.

    Den nya utgåvan innehåller även en mekanism som motverkar problem med svart skärm på vissa datorer – ett vanligt bekymmer för live-system – samt alla aktuella buggfixar och säkerhetsuppdateringar från Debians paketarkiv.

    Stöd för nästan alla filsystem

    GParted Live fortsätter att imponera med sitt breda stöd för filsystem. Här finns stöd för allt från klassiska EXT2/3/4 och NTFS till modernare lösningar som Btrfs, Bcachefs, F2FS och exFAT. Krypterade LUKS-volymer, LVM2-fysiska volymer och mer ovanliga filsystem som NILFS2, MINIX och ReiserFS hanteras också.

    När det gäller partitionstabeller stöds både den äldre MSDOS-standarden och den moderna GPT, vilket gör verktyget användbart på såväl gamla som nya system.

    Gratis, kraftfullt och lättillgängligt

    GParted Live 1.8 kan laddas ner som en live-ISO för 64-bitars system direkt från projektets officiella webbplats. För den som arbetar med Linuxinstallationer, räddar data eller vill ge äldre datorer nytt liv är detta fortfarande ett av de mest pålitliga och flexibla verktygen som finns – helt gratis och med öppen källkod.

    Kort sagt: GParted Live 1.8 gör avancerad diskhantering tillgänglig för alla, utan att kompromissa med kraft eller kontroll.

    https://gparted.org/

    FAKTARUTA

    GParted Live 1.8

    • Typ: Live-system för partitionering
    • Användning: Skapa/ändra partitioner, kontrollera filsystem
    • Tips: Säkerhetskopiera viktiga data innan du ändrar partitioner
  • GParted 1.8 är här – säkrare partitionering och färre krascher

    GParted, det välkända fria verktyget för att hantera hårddiskpartitioner i Linux, är nu tillbaka med version 1.8. Den nya utgåvan fokuserar på ökad stabilitet, säkrare filsystemskopiering och förbättrad hantering av FAT- och EFI-partitioner – viktiga förbättringar i ett verktyg där tillförlitlighet är avgörande.

    Efter ungefär ett års väntan är GParted 1.8 nu släppt. Den fria och öppna partitionshanteraren, som länge varit ett självklart verktyg för Linux-användare, får i den nya versionen en rad förbättringar som framför allt handlar om stabilitet, säkerhet och korrekt hantering av filsystem.

    Även om GParted kanske inte är ett program man tänker på till vardags, spelar det en avgörande roll när man installerar operativsystem, byter hårddisk eller räddar data. Därför är förbättringar ”under huven” ofta viktigare än nya funktioner – och just där fokuserar version 1.8.

    Färre krascher – ett stabilare verktyg

    Ett tydligt mål med GParted 1.8 har varit att eliminera kraschscenarier som funnits kvar länge. Bland annat har utvecklarna åtgärdat krascher som uppstod om ikonresurser saknades samt krascher i komponenten CommandStatus när GParted kompilerades utan optimering.

    Dessutom har långvariga låsningar kopplade till hantering av FAT-filsystem lösts. Särskilt problematiskt var situationer där en FAT-etikett råkade ha samma namn som en post i filsystemets rotkatalog, vilket kunde få programmet att frysa helt. Dessa problem är nu åtgärdade.

    Säkrare kopiering av filsystem

    När filsystem kopieras är det avgörande att inga gamla rester följer med. I GParted 1.8 raderas därför filsystemssignaturer innan varje kopieringsoperation genomförs. Det minskar risken för konflikter, kvarlämnad metadata och svårtolkade fel efteråt.

    Kopiera-och-klistra-funktionen har också förbättrats. GPT-partitioners typ-GUID bevaras nu korrekt och EFI System Partition behåller sin typ även när den kopieras till en ny partition. Programmet visar dessutom tydliga varningar om man försöker skapa logiska EFI-partitioner, något som kan orsaka startproblem på UEFI-system.

    Förbättrad korrekthet i gränsfall

    Flera ändringar riktar sig mot mer ovanliga men viktiga situationer. GParted inaktiverar inte längre 64-bitarsstöd på ext4-filsystem som är mindre än 16 tebibyte, vilket tidigare kunde ske felaktigt.

    Användargränssnittet uppdaterar nu etiketter korrekt även när flera åtgärder köas på samma partition, och detaljvyn i dialogrutan ”Applying pending operations” expanderar nu som förväntat. Även felrapporteringen vid problem med FAT-etiketter har förbättrats för att undvika missvisande meddelanden.

    Övriga förbättringar och putsning

    Utöver buggfixar innehåller version 1.8 flera mindre men genomtänkta förbättringar. Monteringspunkter skapas nu i en privat temporär arbetskatalog, vilket minskar risken för oönskade sidoeffekter. Kommandoutdata i åtgärdsdetaljer visas med fast bredd-typsnitt, vilket gör informationen lättare att läsa.

    Vid skapande av FAT16-, FAT32- och utökade partitioner på MSDOS-partitionstabeller sätts nu LBA-flaggan automatiskt. Dessutom har skärmbilder i GParteds manual uppdaterats, inklusive i översatta versioner.

    Ett moget verktyg som fortsätter förbättras

    FAKTARUTA: GParted 1.8
    • Vad? Fri partitionsredigerare för Linux (GUI).
    • Nyheter i 1.8 Fler kraschfixar, bättre FAT-hantering, säkrare kopiering.
    • Säkerhet vid kopiering Rensar filsystemssignaturer innan alla filsystem-kopior.
    • GPT/EFI Bevarar GPT-typ-GUID och behåller EFI System Partition-typ vid kopiering.
    • FAT Fixar långvariga hängningar vid etiketter och förbättrar felmeddelanden.
    • Små förbättringar Fastbreddstext i kommandoutdata, privata temporära mountpoints m.m.
    Tips: Ta alltid backup innan du ändrar partitioner.
  • DAXFS – ett nytt Linux-filsystem som läser direkt ur minnet

    DAXFS är ett nytt experimentellt filsystem för Linux som vill göra något ovanligt: låta systemet läsa filer direkt ur delat fysiskt minne, utan omvägen via den traditionella lagringsstacken. Genom att bygga på Direct Access kan samma skrivskyddade data delas mellan flera kernelinstanser och till och med ligga kvar i minne som kommer från GPU:er, FPGA:er eller CXL-enheter. Idén kan minska både latens och RAM-förbrukning i allt från containermiljöer till framtida minnespooler och acceleratorbaserade system.

    Linuxvärlden har fått ett nytt, ovanligt tillskott. Kernelutvecklaren Cong Wang på företaget Multikernel har presenterat ett experimentellt filsystem med namnet DAXFS – ett filsystem som helt hoppar över den traditionella vägen via hårddiskar, block-I/O och sidcache, och istället läser data direkt ur fysiskt minne.

    Det kan låta som en detalj för specialister, men DAXFS pekar mot hur framtidens system kan dela data snabbare, snålare och smartare, särskilt i miljöer med containrar, acceleratorer och delat minne.

    Vad är DAX – och varför är det intressant?

    Namnet DAXFS kommer från DAX (Direct Access), en funktion i Linuxkärnan som gör det möjligt för program att komma åt lagringsmedia som om det vore vanligt RAM-minne. Istället för att läsa data i block, kopiera dem till sidcache och sedan vidare till programmet, kan DAX läsa direkt från minnesadressen.

    Resultatet blir lägre fördröjning, färre minneskopior och lägre RAM-förbrukning. DAX används redan i dag tillsammans med så kallat persistent memory, men DAXFS tar idén ännu längre.

    Hur skiljer sig DAXFS från RAMFS och TMPFS?

    Linux har länge haft minnesbaserade filsystem som RAMFS och TMPFS. De är snabba, men de använder fortfarande sidcache och allokerar minne separat för varje instans.

    DAXFS fungerar annorlunda. Det mappar sammanhängande fysiskt minne direkt till filsystemet, filinnehåll läses via direkta minnesläsningar och samma data kan delas mellan flera system utan att kopieras.

    Man kan likna det vid att flera datorer läser ur samma uppslagna bok, istället för att var och en gör sin egen kopia av sidorna.

    Delat minne från GPU:er, FPGA:er och CXL

    En av de mest intressanta egenskaperna är att DAXFS kan använda minne som inte nödvändigtvis sitter på CPU:n.

    Via Linux-gränssnittet dma-buf kan filsystemet exponera GPU-minne, FPGA-minne och CXL-anslutet minne. Allt detta kan presenteras som vanliga filer, utan att data kopieras.

    Det möjliggör zero-copy-åtkomst till stora, statiska dataset, effektiv delning mellan CPU och acceleratorer samt minskad belastning på systemets vanliga RAM. Åtkomsten är medvetet skrivskyddad, vilket förenklar designen och ökar säkerheten.

    Medvetet minimalistiskt

    DAXFS är inte tänkt att ersätta traditionella filsystem som ext4 eller XFS. I stället är det byggt för ett smalt användningsområde och är därför avsiktligt enkelt.

    Filsystemet är endast läsbart, använder ett självständigt image-format, saknar dynamisk minnesallokering, har ingen avancerad metadatahantering och innehåller ingen komplex enhetshantering.

    Denna enkelhet gör filsystemet lättare att förstå, granska och experimentera med.

    Vad kan man använda DAXFS till?

    DAXFS riktar sig till specifika men växande användningsområden.

    Inom container- och molnmiljöer kan samma container- eller Docker-basimage delas mellan flera Linuxkärnor. Genom att kombinera DAXFS med OverlayFS kan man få skrivbara containrar med minimal RAM-åtgång.

    I CXL-baserade system kan delat minne användas istället för långsamma nätverksöverföringar, där data läses direkt från en gemensam minnespool.

    För acceleratorer möjliggörs zero-copy-åtkomst till statiska AI-modeller och effektiv dataåtkomst i HPC- och AI-system.

    Experimentellt – men lovande

    Koden finns öppet tillgänglig på GitHub och utvecklaren betonar att DAXFS är ett experimentellt förslag. Om filsystemet någon gång inkluderas i Linuxkärnan avgörs av diskussioner och granskning i utvecklargemenskapen.

    Oavsett framtiden visar DAXFS hur Linux fortsätter att utforska nya sätt att hantera minne, lagring och delning av data i takt med modern hårdvara.

    Förklarade begrepp

    DAX (Direct Access)
    En Linux-teknik som gör det möjligt att läsa data direkt från minne utan att gå via sidcache eller block-I/O. Det minskar latens och minnesanvändning.

    Sidcache (Page Cache)
    En del av RAM-minnet där Linux lagrar nyligen lästa filer för att snabba upp framtida åtkomst. Effektivt, men kan leda till att samma data lagras flera gånger i minnet.

    Block-I/O
    Det traditionella sättet att läsa och skriva data i fasta block från lagringsenheter som hårddiskar och SSD:er.

    RAMFS och TMPFS
    Minnesbaserade filsystem i Linux. TMPFS kan begränsas i storlek och använda swap, medan RAMFS växer obegränsat och kan orsaka minnesbrist.

    dma-buf
    Ett Linux-API som gör det möjligt att dela minnesbuffertar mellan olika enheter, till exempel mellan GPU och CPU, utan kopiering.

    GPU (Graphics Processing Unit)
    En processor specialiserad på parallella beräkningar, ofta använd för grafik, AI och maskininlärning.

    FPGA (Field-Programmable Gate Array)
    En programmerbar hårdvarukomponent som kan anpassas för specifika beräkningar efter tillverkning.

    CXL (Compute Express Link)
    En modern anslutningsteknik som gör det möjligt att dela minne mellan CPU:er och externa enheter med låg latens.

    OverlayFS
    Ett Linux-filsystem som kombinerar ett skrivskyddat lager med ett skrivbart, ofta använt i containerteknik.

    Zero-copy
    En teknik där data inte kopieras mellan olika minnesområden, vilket sparar både tid och minne.

    FAKTA: DAXFS
    Vad är det? Ett experimentellt, läsbart Linux-filsystem byggt på Direct Access (DAX).
    Nyckelidé Filer mappas direkt mot sammanhängande fysiskt minne, vilket ger direkta minnesläsningar.
    Varför? Mindre RAM-överhead när många system/containrar annars hade duplicerat samma skrivskyddade data i minnet.
    Vad skiljer det från tmpfs? Tmpfs/ramfs använder sidcache och allokerar per instans; DAXFS pekar mot delat fysiskt minne.
    Stöd för acceleratorminne Kan använda device-backat minne (t.ex. GPU/FPGA/CXL) via dma-buf för skrivskyddad åtkomst.
    Designval Minimalistiskt: read-only image, ingen runtime-allokering, enkel metadata.
    Typiska use cases Delad container-basimage mellan kernelinstanser, DAXFS + OverlayFS för containrar, CXL-minnespoolning, zero-copy statiska data.

  • OpenZFS 2.4: Snabbare, smartare och redo för framtidens lagring

    OpenZFS 2.4 är här och markerar ett viktigt steg framåt för ett av världens mest avancerade filsystem. Med stöd för de senaste Linux-kärnorna och flera kommande FreeBSD-versioner, smartare kvothantering och tydliga prestandaförbättringar stärker uppdateringen både stabilitet och effektivitet i allt från hemmaservrar till stora lagringsmiljöer.

    Här är en populärvetenskaplig artikel på svenska, anpassad för teknikintresserade läsare utan att kräva djup förkunskap:

    Det öppna och kraftfulla filsystemet OpenZFS har släppts i version 2.4, nästan ett år efter den förra stora uppdateringen. Den nya versionen bjuder på bredare systemstöd, tydliga prestandalyft och flera efterlängtade förbättringar för både administratörer och avancerade användare.

    OpenZFS används i allt från hemmabyggen och NAS-lösningar till stora företagsservrar, och är känt för sin höga dataintegritet tack vare funktioner som checksummor, snapshots, replikering och självläkande lagring.

    Brett stöd för Linux och FreeBSD

    På Linux-sidan är kompatibiliteten ovanligt generös. OpenZFS 2.4 fungerar med kärnor från Linux 4.18 hela vägen upp till 6.18, vilket innebär att både äldre företagsdistributioner och de allra senaste utvecklingskärnorna stöds.

    För FreeBSD riktar sig versionen mot både nuvarande och framtida huvudversioner:

    • FreeBSD 14
    • FreeBSD 15
    • FreeBSD 16

    Det gör OpenZFS till ett tryggt val även på lång sikt.

    Automatiska kvoter – mindre manuellt arbete

    En av de mest uppskattade nyheterna är stöd för standardkvoter för användare, grupper och projekt. Det innebär att administratörer kan sätta lagringsgränser som automatiskt gäller för nya dataset.

    Resultatet:

    • Mindre manuell konfiguration
    • Enhetliga lagringsregler
    • Bättre kontroll i större miljöer

    Perfekt för allt från skolor till företagsservrar.

    Smartare lagring under hög belastning

    När många skriver data samtidigt kan lagringsenheter bli fragmenterade, vilket försämrar prestandan. OpenZFS 2.4 introducerar därför en ny enhetlig algoritm för allokeringsbegränsning, som minskar fragmentering när systemet är hårt belastat.

    Dessutom kan ZFS nu tillfälligt ”pausa” långsamma vdevs (lagringsenheter som plötsligt blir tröga), så att resten av lagringspoolen fortsätter fungera smidigt trots delvisa hårdvaruproblem.

    Tydliga prestandalyft

    OpenZFS 2.4 innehåller flera förbättringar som märks i praktiken:

    • Snabbare kryptering
      AES-GCM-kryptering använder nu AVX2-instruktioner, vilket ger högre hastighet på moderna processorer.
    • Robust Direct IO
      I/O-operationer som inte är korrekt justerade faller nu automatiskt tillbaka till en lättviktig, okachelagd metod – stabilt utan att bli långsamt.
    • Bättre användning av special-vdevs
      ZIL-data och små block kan i fler fall placeras på snabba specialenheter, även för ZVOL:er och utan krav på tvåpotensstorlekar.

    Effektivare verktyg för drift och underhåll

    Även administrationsverktygen har fått kärlek:

    • zfs rewrite -P kan bevara logiska födelsetider, vilket minskar storleken på inkrementella sändningar
    • Pool-kommandon kan köras på alla importerade pooler samtidigt med -a
    • Det går att scrubba specifika tidsintervall
    • Blockkloningstabeller kan förladdas för snabbare åtkomst

    Allt detta sparar både tid och systemresurser.

    Stabilare RAIDZ och färre hörnfall

    I bakgrunden har mycket arbete lagts på tillförlitlighet:

    • Förbättrad RAIDZ-hantering
    • Smartare ashift-beteende
    • Buggrättningar för deduplicering, gang blocks och blockkloning

    Dessa förbättringar är särskilt viktiga för stora och hårt utnyttjade lagringspooler.

    Framåtblickande förändringar

    OpenZFS 2.4 introducerar också nya feature flags, bland annat för:

    • Fysisk omskrivning av data
    • Förbättrad blockkloning
    • Dynamiska gang headers

    Samtidigt har flera gamla modulinställningar städats bort som en del av projektets långsiktiga modernisering.

    Sammanfattning

    OpenZFS 2.4 är ingen kosmetisk uppdatering – det är ett rejält kliv framåt. Med:

    • Stort kernelstöd
    • Automatiska kvoter
    • Förbättrad prestanda
    • Smartare felhantering
    • Effektivare administrationsverktyg

    …befäster OpenZFS sin position som ett av de mest avancerade och pålitliga filsystemen i den öppna källkodsvärlden.

    Ett självklart val för dig som tar lagring på allvar – oavsett om det gäller hemmaservern eller datacentret.

    Faktaruta: OpenZFS 2.4
    Vad är det?
    OpenZFS är ett öppet filsystem och volymhanterare med snapshots, checksummor, replikering och fokus på dataintegritet.
    Plattformsstöd
    Linux-kärnor: 4.18–6.18
    FreeBSD: 14, 15, 16
    Nyheter i korthet
    • Standardkvoter för användare, grupper och projekt
    • Ny “allocation throttling” för mindre vdev-fragmentering vid hög last
    • Snabbare kryptering (AVX2-acceleration för AES-GCM)
    • Robustare Direct IO (fallback till lättviktig okachelagd I/O vid “unaligned”)
    • ZIL och special_small_blocks kan utnyttja special-vdevs i fler fall (även ZVOL)
    Drift & underhåll
    zfs rewrite -P kan bevara logiska “birth times”
    • Pool-åtgärder för alla importerade pooler med -a
    • Mer flexibel scrub (tidsintervall) och prefetch av BRT-tabeller



  • Bcachefs 1.33 – ett stort steg framåt för Linux moderna filsystem

    Det moderna Linux-filsystemet Bcachefs står inför sin kanske största förändring hittills. Med version 1.33 får det en helt ny “reconcile”-motor som både sköter data och metadata, automatiskt hanterar replikering och återhämtning och dessutom lovar bättre prestanda under tung belastning. Samtidigt har Bcachefs nyligen kastats ut ur Linuxkärnan och flyttat till ett fristående DKMS-paket, vilket gör att framtiden nu formas utanför mainline – men med fortsatt ambition att konkurrera med tungviktarna Btrfs och ZFS.

    Det moderna Linux-filsystemet Bcachefs har släppt version 1.33, och utvecklaren Kent Overstreet beskriver det som den största nyheten på nästan två år. Det är ingen marginell uppdatering utan ett tydligt arkitektoniskt kliv som stärker Bcachefs ambition att konkurrera med etablerade filsystem som Btrfs och ZFS.

    Den största nyheten är en helt omarbetad så kallad reconcile-motor, som förenar hantering av både data och metadata, automatiserar replikering och återställning samt gör systemet mer robust under hög belastning.

    Vad är Bcachefs – kort bakgrund

    Bcachefs är ett modernt copy-on-write-filsystem för Linux med inbyggt stöd för kryptering, snapshots, komprimering, checksummor och replikering. Målet har varit att kombinera den funktionsrikedom man hittar i ZFS med tät Linux-integration och hög prestanda.

    Under 2025 hamnade projektet dock i blåsväder. Efter en offentlig konflikt mellan Linus Torvalds och Bcachefs huvudutvecklare Kent Overstreet stoppades fortsatt utveckling i Linux 6.17. När Linux 6.18 släpptes togs hela Bcachefs-koden bort ur kärnträdet.

    Detta hade kunnat innebära slutet för filsystemet, men projektet valde i stället en ny väg.

    Ut ur kärnan – men inte död

    För att kunna fortsätta utvecklas och användas distribueras Bcachefs nu som en extern kernelmodul via DKMS, på liknande sätt som exempelvis proprietära grafikdrivrutiner. Det innebär att filsystemet inte längre är en del av Linuxkärnan, men ändå kan användas så länge modulen kan byggas mot den aktuella kernelversionen.

    Det är i detta nya sammanhang som Bcachefs 1.33 lanseras.

    Reconcile – hjärtat i version 1.33

    Den nya reconcile-motorn, tidigare kallad rebalance_v2, är den största förändringen i versionen. Den ansvarar nu för både användardata och metadata i ett och samma system.

    Motorn reagerar automatiskt på diskfel, borttagna enheter och ändrade replikeringsinställningar. Data eller metadata som blivit underreplikerad återskapas automatiskt utan att administratören behöver köra särskilda reparationskommandon.

    Flera äldre kommandon har därför blivit överflödiga och tagits bort. I stället introduceras nya och tydligare verktyg, bland annat reconcile status och reconcile wait, som ger bättre överblick över systemets tillstånd.

    Smartare schemaläggning och jämnare prestanda

    Reconcile-arbetet har även fått en mer genomtänkt intern prioritering. Degraderade datasegment behandlas först, samtidigt som mekaniska hårddiskar hanteras på ett sätt som minimerar onödiga sökrörelser.

    Detta ger mindre störningar i normal drift och betydligt jämnare prestanda, särskilt i system som kombinerar SSD och HDD.

    Tekniska förbättringar under ytan

    Förutom de synliga förändringarna innehåller version 1.33 omfattande förbättringar i själva backend-koden. Bland annat har sammanslagning av B-trädnoder gjorts asynkron, vilket reducerar låsning och förbättrar skalbarhet.

    Loggning och räknare har städats upp, och felrapporter är nu tydligare uppdelade mellan mjuka och hårda fel. Dessutom har återställningsprocesser fått bättre framstegsrapportering, vilket gör dem lättare att följa i praktiken.

    Utvecklarna har även påbörjat ett långsiktigt moderniseringsarbete av kodbasen genom att ta bort många äldre goto-baserade felhanteringsvägar. Detta ses som ett förberedande steg inför en möjlig framtida övergång till Rust.

    Nya monterings- och filsystemsval

    Bcachefs 1.33 introducerar också nya valmöjligheter för avancerade användare och administratörer. Bland annat tillkommer mount_trusts_udev, som ger bättre kontroll över hur lagringsenheter identifieras, samt writeback_timeout, som styr hur länge data får ligga i skrivcache innan den skrivs till disk.

    Dessa inställningar ger finare kontroll över beteendet i både desktop- och servermiljöer.

    Distributionsläget i dag

    Eftersom Bcachefs inte längre är en del av huvudkärnan varierar stödet mellan olika Linuxdistributioner. Arch Linux, Gentoo, Void och Fedora tillhandahåller färdiga paket. Debian och Ubuntu saknar officiellt stöd men kan använda Bcachefs via projektets externa APT-förråd på apt.bcachefs.org.

    openSUSE erbjuder paket genom Open Build Service, medan NixOS i dagsläget endast inkluderar användarverktygen och inte kernelmodulen.

    Samtliga distributioner är numera beroende av en ut-ur-trädet-modul, vanligen via DKMS, för att aktivera Bcachefs.

    Slutsats

    Trots att Bcachefs förlorat sin plats i Linuxkärnan visar version 1.33 att projektet är långt ifrån nedlagt. Den nya reconcile-motorn, förbättrad självläkning och omfattande intern upprustning gör detta till ett av de mest betydelsefulla släppen hittills.

    För avancerade Linuxanvändare, systemadministratörer och lagringsentusiaster förblir Bcachefs ett intressant och tekniskt ambitiöst filsystem att följa.

    https://bcachefs.org

    Bcachefs 1.33 – kort fakta

    • Ny ”reconcile”-motor som hanterar både data och metadata.

    • Automatiserad replikering och återhämtning vid diskfel.

    • Förbättrad prestanda, loggning och felrapportering under hög last.

    • Körs nu som DKMS-modul i stället för att ligga i Linuxkärnans huvudträd.

    • Paket finns bland annat för Arch, Gentoo, Void och Fedora.

  • Samba 4.23: Fildelning i Linux får ett rejält lyft

    Samba 4.23 är här – och med SMB3 Unix Extensions aktiverade som standard blir fil- och skrivardelning mellan Linux, Unix och Windows smidigare än någonsin. Den nya versionen bjuder dessutom på stöd för QUIC, förbättrad tidsstämplhantering, enklare övervakning och en rad buggfixar.

    Efter sex månaders väntan är den här – Samba 4.23, den senaste versionen av det klassiska verktyget som gör det möjligt för Windows- och Linuxsystem att dela filer och skrivare sömlöst. Den stora nyheten? SMB3 Unix Extensions är nu aktiverade som standard.

    Bättre för Linux och Unix
    För användare av Linux och Unix innebär detta att filsystemet beter sig mer som man förväntar sig i en ren POSIX-miljö. Symboliska länkar, hårda länkar, specialfiler och filrättigheter fungerar nu helt korrekt – utan extra konfiguration. Windows-användare märker ingen skillnad, allt fungerar som tidigare.

    Säkerhet och fart med QUIC
    En annan stor nyhet är stödet för SMB3 över QUIC, det moderna nätverksprotokollet som redan används av webbläsare för snabbare och säkrare anslutningar. Med Samba 4.23 kan administratörer välja att köra filöverföringar via QUIC i stället för bara TCP. Saknas kernelmodulen på serversidan kan klienter falla tillbaka på ett användarrymdebibliotek.

    Direkta tidsstämplar
    Samba ändrar också hur filers tidsstämplar hanteras. Tidigare fanns en fördröjning, men nu uppdateras de direkt, i linje med moderna Windows-system. Det gör filhanteringen mer förutsägbar och minskar irritationsmoment.

    Enklare övervakning
    Med en ny Prometheus-endpoint kan administratörer koppla Samba till övervakningsverktyg som Grafana. Resultatet: realtidsgrafer över serverns hälsa och prestanda.

    Nya verktyg för administratörer
    Säkerhetskopior av domäner kan nu göras utan känsliga data som BitLocker-nycklar, tack vare flaggan --no-secrets. Dessutom kan man samla statistik per utdelad mapp och få bättre insyn i användning.

    Förbättringar i klustermiljöer
    CTDB, som används i kluster, har uppdaterats. Nu kan inställningar lastas från katalogen /etc/ctdb/tunables.d/, vilket ger större flexibilitet.

    Buggfixar och finslipningar
    Som alltid innehåller den nya versionen flera buggfixar, bland annat för macOS Finder, hantering av självsignerade certifikat och Active Directory-anslutningar.

    Sammanfattning
    Samba 4.23 är en av de mest betydande uppdateringarna på länge. Linux- och Unix-användare får bättre kompatibilitet, administratörer får kraftfullare verktyg och alla får en modernare, mer framtidssäker filserver.

    Samba 4.23 – teknisk fakta

    Vad är Samba?
    En fri/öppen källkodssvit som implementerar SMB/CIFS-protokoll för fil- och skrivardelning, Active Directory/DC, domänmedlemskap m.m. Gör det möjligt för Linux/Unix- och Windows-system att samarbeta.


    Nyheter i 4.23

    • SMB3 Unix Extensions – aktiverat som standard, ger korrekta POSIX-semantiker (rättigheter, symlinks, hårda länkar, specialfiler).
    • SMB3 över QUIC – QUIC som transport vid sidan av TCP. Kernelmodul krävs på server, fallback till ngtcp2 på klient.
    • Direkta tidsstämplar – matchar moderna Windows-system.
    • Prometheus-endpoint – övervakning i realtid via Prometheus/Grafana.
    • Säkrare backup--no-secrets utesluter känsliga attribut.
    • CTDB-tuning – inställningar kan lastas från /etc/ctdb/tunables.d/.
    • Per-share-profilering – detaljerad statistik för varje utdelning.
    • Buggfixar – bl.a. för macOS Finder, certifikat och AD-anslutningar.

    Praktiska effekter

    • Mindre specialkonfiguration för Linux/Unix-klienter.
    • Flexiblare, säkrare filtransport via QUIC.
    • Förbättrad övervakning och driftinsyn.

    Tips: Läs releasenoterna noga, verifiera kernelstöd för QUIC och testa i staging innan produktion.

    https://linuxiac.com/samba-4-23-released-with-smb3-unix-extensions-enabled-by-default

  • Bcachefs flyttar ut ur Linuxkärnan – blir DKMS-modul

    Linux-filsystemet Bcachefs hamnar åter i rampljuset. Efter att ha plockats bort från den kommande Linuxkärnan 6.17 flyttar filsystemet nu ut från kärnan och över till DKMS-moduler. För användare innebär förändringen stabilitet även vid uppdateringar, men för distributionerna väntar ett omfattande arbete med paketering och integration.

    Bcachefs – dramat fortsätter i Linux-kärnans egen såpopera.

    Det kontroversiella Linux-filsystemet Bcachefs tar ett nytt kliv i sin utveckling. Efter en infekterad konflikt mellan projektets skapare Kent Overstreet och Linus Torvalds har stödet för filsystemet plockats bort från den kommande Linuxkärnan 6.17. Nu meddelar Overstreet att Bcachefs i stället kommer att distribueras via DKMS – ett system som automatiskt ser till att externa kärnmoduler fortsätter fungera vid uppdateringar.

    Från kärnan till DKMS

    För användare betyder detta att Bcachefs inte längre följer med kärnan direkt. I stället byggs modulen om automatiskt med varje ny kärnversion, på samma sätt som exempelvis NVIDIA-drivrutiner, VirtualBox och ZFS. Det gör att filsystemet fortsätter fungera smidigt, utan att användarna behöver kompilera om något själva.

    I praktiken kommer de flesta inte märka någon större skillnad – DKMS-moduler kan inkluderas i initramfs på samma sätt som kärnmoduler, vilket gör att systemet startar som vanligt även om rotfilsystemet ligger på Bcachefs.

    Nya krav på distributionerna

    För distributionerna blir övergången desto mer betydelsefull. Paketflöden måste anpassas och testas för att säkerställa att allt fungerar vid uppdateringar.

    • Fedora har redan ett paket för Bcachefs-verktygen och väntas ligga relativt bra till.
    • openSUSE, som snabbt tog bort stödet i sin kommande 6.17-kärna, behöver nu lägga extra arbete på att integrera DKMS.
    • Debian har haft ett mer komplicerat förhållande – verktygspaketet blev övergivet och raderades, men är på väg tillbaka i experimental-grenen.
    • Arch Linux och NixOS samarbetar nära med upstream och har bidragit till att förbättra DKMS-stödet.

    En särskild utmaning är bcachefs-tools, användarverktygen som hittills inte varit lika kritiska eftersom kärnan själv stått för reservfunktioner. Med övergången till DKMS måste distributionerna vara betydligt mer aktiva med underhåll och uppdateringar.

    Stabilitet före allt

    Trots turbulensen betonar Overstreet att stabilitet och kvalitetssäkring står i centrum. Version 6.16 beskrivs som en solid utgåva – inga nya kritiska buggar har dykt upp, och de senaste fixarna har mest handlat om prestanda och testmiljöer snarare än användarproblem.

    Han efterlyser samtidigt fler testare och paketerare som kan bidra till att finslipa den nya modellen. Utvecklingen har varit intensiv, men nu när de värsta buggarna är avklarade finns mer utrymme att fokusera på distributionerna.

    Vad betyder det för användarna?

    För vanliga användare är beskedet lugnande: de flesta kommer att fortsätta köra version 6.16 även när Linux 6.17 når ut, vilket ger distributionerna tid att anpassa sig. På längre sikt förväntas DKMS göra Bcachefs mer flexibelt och lättare att underhålla över olika kärnor.

    Ett filsystem med potential

    Bakom allt drama finns ett filsystem med stora ambitioner. Bcachefs kombinerar prestanda och funktioner från moderna copy-on-write-filsystem som Btrfs och ZFS, men med enkelheten och hastigheten hos klassiker som ext4 och XFS.

    Att det nu försvinner ur standardkärnan uppfattas därför av många som en förlust för Linux-ekosystemet. Men hoppet lever kvar om att Overstreet och Torvalds en dag kan hitta tillbaka till ett samarbete – och att Bcachefs då får en självklar plats i kärnan igen.

    https://linuxiac.com/bcachefs-transitioning-to-dkms-packaging

Etikett: filsystem

  • Därför lever 50 år gamla Unix-idéer kvar i moderna Linux

    Linux är ett modernt operativsystem, men många av dess viktigaste idéer utvecklades redan under Unix-eran på 1960- och 1970-talen. Det hierarkiska filsystemet, processhanteringen, kommandopipelines och möjligheten att flytta systemet mellan olika datorarkitekturer är principer som fortfarande präglar dagens Linuxdistributioner. Att de lever kvar efter mer än 50 år beror framför allt på att de fortfarande…

  • Bcachefs lämnar experimentstadiet – men bör fortfarande användas med eftertanke

    Bcachefs har tagit ett viktigt steg från experimentellt projekt till seriöst alternativ för Linuxlagring. Projektledaren Kent Overstreet meddelar att filsystemet inte längre betraktas som experimentellt, samtidigt som den nya versionen 1.38.6 bjuder på stora prestandaförbättringar, mognare stöd för erasure coding och fortsatt utveckling med Rust. Men trots framstegen bör Bcachefs fortfarande användas med eftertanke när…

  • Linux 7.1 är här – snabbare filsystem, bättre hårdvarustöd och starkare säkerhet

    Linux 7.1 är här och bjuder på flera viktiga förbättringar under huven. Den nya kärnan ger bland annat bättre stöd för NTFS-diskar, starkare säkerhet med Landlock, effektivare energihantering för moderna processorer och förbättrat stöd för filsystem, nätverk, grafik och ny hårdvara. För vanliga användare betyder det på sikt ett stabilare och mer framtidssäkert Linuxsystem. Linuxkärnan…

  • OpenZFS 2.4.3: säkrare lagring och stöd för nyare Linux-kärnor

    OpenZFS 2.4.3 är här med bättre stöd för moderna Linux-kärnor, flera viktiga lagringsfixar och skärpt kontroll av komprimerad data. Uppdateringen riktar sig främst till servrar, NAS-system och andra miljöer där ZFS används för säker och pålitlig lagring. OpenZFS 2.4.3 har släppts som en ny underhållsversion av det öppna filsystemet och volymhanteraren ZFS. För den vanliga…

  • Exfatprogs 1.4 släppt – bättre stöd för exFAT på Linux

    Exfatprogs 1.4 har släppts och ger Linuxanvändare bättre verktyg för att skapa, kontrollera och reparera exFAT-formaterade lagringsenheter. Den nya versionen förbättrar framför allt kompatibiliteten med Windows, gör formatering säkrare och lägger till nya funktioner för både vanliga användare och mer avancerade systemadministratörer. För alla som använder USB-minnen, SD-kort eller externa hårddiskar mellan olika operativsystem är…

  • OpenZFS 2.4.2 släppt – redo för Linux 7.0 och med viktiga stabilitetsfixar

    OpenZFS 2.4.2 är en viktig underhållsversion för alla som använder ZFS på Linux eller FreeBSD. Uppdateringen ger stöd för kommande Linuxkärna 7.0 och rättar flera fel som kan påverka dataintegritet, snapshots, block cloning och dRAID. Det är ingen version fylld av stora nyheter, men den innehåller sådana förbättringar som gör stor skillnad i servrar, NAS-system…

  • Linux 7.1 på väg: första testversionen släppt

    Linux 7.1 närmar sig färdig form. Linus Torvalds har släppt den första testversionen av den kommande Linux-kärnan, där nyheter som förbättrat NTFS-stöd, bättre strömhantering och uppdaterade drivrutiner ska göra systemet snabbare, stabilare och mer användbart på modern hårdvara. Linux-kärnan är hjärtat i miljontals datorer, servrar, mobiler och smarta prylar. Nu har Linus Torvalds släppt den…

  • Linux får ett rejält lyft för NTFS – nu med riktigt skrivstöd

    Linux får nu ett kraftigt förbättrat stöd för filsystemet NTFS, som länge varit standard i Windows. Med den nya NTFS-drivrutinen i Linux-kärnan 7.1 blir det möjligt att inte bara läsa utan också skriva fullt ut till NTFS-diskar, samtidigt som prestanda, stabilitet och underhåll förbättras. Linux får ett rejält lyft för NTFS – nu med riktigt…

  • Linux 7.0 är här – men den stora nyheten är inte siffran

    Linux 7.0 är här – men bakom det nya versionsnumret döljer sig ingen dramatisk omvälvning. I stället handlar det om en rad genomtänkta förbättringar som gör operativsystemet säkrare, snabbare och mer framtidssäkrat. Med stabilt stöd för Rust, nya säkerhetslösningar och smartare hantering av resurser fortsätter Linux att utvecklas i små men viktiga steg. När Linux…

  • Mindre GRUB – säkrare start? Canonical vill strama åt Secure Boot i Ubuntu 26.10

    Canonical planerar en omfattande förändring av hur Ubuntu startar i framtiden. Genom att kraftigt begränsa funktionerna i GRUB vid Secure Boot vill företaget minska säkerhetsrisker – men förslaget kan samtidigt tvinga många användare att ändra hur deras system är uppbyggda. Vad handlar det om? Företaget Canonical, som utvecklar Ubuntu, planerar förändringar i hur system startar…

  • OpenZFS 2.4.1 – stabilare lagring under ytan

    Två månader efter den senaste större versionen har OpenZFS fått en viktig uppdatering. Version 2.4.1 finslipar kompatibilitet, prestanda och stabilitet i det avancerade filsystem som används i allt från hemmabyggda lagringsservrar till professionella datacenter. Två månader efter version 2.4 har OpenZFS släppt 2.4.1, den första underhållsuppdateringen i serien. Det handlar inte om stora nya funktioner,…

  • Linux 6.19 är här – stabil evolution och siktet inställt på 7.0

    Linux 6.19 markerar ännu ett steg i Linux-kärnans långsiktiga och stabila utveckling. Utan dramatiska förändringar men med en mängd tekniska förbättringar under ytan stärker den nya versionen prestanda, säkerhet och hårdvarustöd i allt från servrar och molnplattformar till inbyggda system och persondatorer. Samtidigt har Linus Torvalds bekräftat att nästa utgåva blir Linux 7.0 – inte…

  • GParted Live 1.8 släppt – tryggare och modernare diskhantering med Linux 6.18 LTS

    GParted Live 1.8 är här – en ny version av det populära live-systemet för diskhantering som kombinerar GParted 1.8 med Linux 6.18 LTS och de senaste uppdateringarna från Debian. Resultatet är ett kraftfullt, gratis verktyg som gör det enklare och säkrare att skapa, ändra och reparera diskpartitioner på både nya och äldre datorer. Att hantera…

  • GParted 1.8 är här – säkrare partitionering och färre krascher

    GParted, det välkända fria verktyget för att hantera hårddiskpartitioner i Linux, är nu tillbaka med version 1.8. Den nya utgåvan fokuserar på ökad stabilitet, säkrare filsystemskopiering och förbättrad hantering av FAT- och EFI-partitioner – viktiga förbättringar i ett verktyg där tillförlitlighet är avgörande. Efter ungefär ett års väntan är GParted 1.8 nu släppt. Den fria…

  • DAXFS – ett nytt Linux-filsystem som läser direkt ur minnet

    DAXFS är ett nytt experimentellt filsystem för Linux som vill göra något ovanligt: låta systemet läsa filer direkt ur delat fysiskt minne, utan omvägen via den traditionella lagringsstacken. Genom att bygga på Direct Access kan samma skrivskyddade data delas mellan flera kernelinstanser och till och med ligga kvar i minne som kommer från GPU:er, FPGA:er…

  • OpenZFS 2.4: Snabbare, smartare och redo för framtidens lagring

    OpenZFS 2.4 är här och markerar ett viktigt steg framåt för ett av världens mest avancerade filsystem. Med stöd för de senaste Linux-kärnorna och flera kommande FreeBSD-versioner, smartare kvothantering och tydliga prestandaförbättringar stärker uppdateringen både stabilitet och effektivitet i allt från hemmaservrar till stora lagringsmiljöer. Här är en populärvetenskaplig artikel på svenska, anpassad för teknikintresserade…

  • Bcachefs 1.33 – ett stort steg framåt för Linux moderna filsystem

    Det moderna Linux-filsystemet Bcachefs står inför sin kanske största förändring hittills. Med version 1.33 får det en helt ny “reconcile”-motor som både sköter data och metadata, automatiskt hanterar replikering och återhämtning och dessutom lovar bättre prestanda under tung belastning. Samtidigt har Bcachefs nyligen kastats ut ur Linuxkärnan och flyttat till ett fristående DKMS-paket, vilket gör…

  • Samba 4.23: Fildelning i Linux får ett rejält lyft

    Samba 4.23 är här – och med SMB3 Unix Extensions aktiverade som standard blir fil- och skrivardelning mellan Linux, Unix och Windows smidigare än någonsin. Den nya versionen bjuder dessutom på stöd för QUIC, förbättrad tidsstämplhantering, enklare övervakning och en rad buggfixar. Efter sex månaders väntan är den här – Samba 4.23, den senaste versionen…

  • Bcachefs flyttar ut ur Linuxkärnan – blir DKMS-modul

    Linux-filsystemet Bcachefs hamnar åter i rampljuset. Efter att ha plockats bort från den kommande Linuxkärnan 6.17 flyttar filsystemet nu ut från kärnan och över till DKMS-moduler. För användare innebär förändringen stabilitet även vid uppdateringar, men för distributionerna väntar ett omfattande arbete med paketering och integration. Det kontroversiella Linux-filsystemet Bcachefs tar ett nytt kliv i sin…