• RHEL 10.3 släppt – säkrare Linux med digital försegling och AI-stödd felsökning

    Ett operativsystem som upptäcker manipulerade systemfiler och en AI-assistent som kan undersöka varför servern gick långsamt i går. Det är två av nyheterna i Red Hat Enterprise Linux 10.3, där säkerhet och enklare systemadministration står i centrum.

    Red Hat har släppt Red Hat Enterprise Linux, RHEL, 10.3 tillsammans med RHEL 9.9. Det är Linuxversioner för företag och organisationer, där stabil drift och långsiktigt underhåll väger tungt. Bakom versionsnumret finns denna gång förändringar som handlar om hur operativsystem skyddas, övervakas och utvecklas.

    En av de största nyheterna är så kallade sealed images, förseglade systemavbilder. En systemavbild kan beskrivas som ett färdigpaketerat operativsystem, avsett att installeras på en eller många datorer.

    Förseglingen fungerar ungefär som en digital plombering. Kryptografiska kontroller gör det möjligt att upptäcka om innehållet har ändrats sedan det signerades. Skyddet omfattar flera led i systemets uppstart och drift, från den inbyggda programvaran och starthanteraren till Linuxkärnan och rotfilsystemet. Manipulerat innehåll kan då avvisas när det läses. Funktionen är nu allmänt tillgänglig för RHEL image mode.

    Det är särskilt intressant i miljöer med många servrar eller datorer på avlägsna platser. Där är det värdefullt att kunna kontrollera att maskinerna fortfarande kör det system som organisationen faktiskt har godkänt. Tekniken gör inte datorerna immuna mot angrepp, men stärker skyddet mot obehöriga ändringar av operativsystemets innehåll.

    Även felsökningen får nya verktyg. Red Hats MCP-server för RHEL lämnar förhandsstadiet och blir allmänt tillgänglig. MCP, Model Context Protocol, fungerar som en standardiserad förbindelse mellan AI-assistenter och de verktyg eller informationskällor som assistenterna behöver använda.

    I praktiken kan en administratör få hjälp att undersöka exempelvis varför en server blev långsam under natten. Genom tillgång till historiska mätvärden från övervakningsverktyget Performance Co-Pilot kan assistenten hjälpa till att jämföra belastning och händelser vid den aktuella tidpunkten. Det ger ett bättre underlag än enbart en ögonblicksbild av hur datorn mår just nu.

    Red Hat erbjuder också integration med den öppna AI-agenten Goose, som kan användas för diagnostik och administrativa uppgifter. Nyttan beror förstås på vilka uppgifter verktygen får tillgång till och vilka befogenheter administratören ger dem.

    Under huven används Linuxkärnan 6.12 med Red Hats egna rättningar och förbättringar hämtade från senare utveckling. Bland förändringarna finns skärpta integritetskontroller av körbara filer och effektivare hantering av vissa minnessidor i virtualiserade miljöer.

    För utvecklare tillkommer GCC Toolset 16. En kompilator som GCC översätter programmens källkod till instruktioner som datorns processor kan utföra. Nyare kompilatorer kan både förstå fler språkfunktioner och skapa effektivare maskinkod.

    Verktygspaketet innehåller GCC 16.2.1 och ändrar standardläget för C++ från C++17 till C++20. Det distribueras separat och kan finnas installerat vid sidan av systemets ordinarie kompilator. Därmed går det att använda modernare utvecklingsverktyg utan att ersätta hela den etablerade byggmiljön.

    Bland övriga uppdateringar finns LLVM 22, Go 1.27, Rust 1.97, .NET 11, Node.js 26 LTS och PHP 8.4. Databasverktyget Valkey uppdateras till version 8.1, med förbättringar inom bland annat minnesanvändning, replikering och krypterade anslutningar.

    Övervakningen får dessutom nya Grafana-paneler, bland annat för AI-servrar som använder vLLM. De kan visa hur länge förfrågningar väntar, hur snabbt text genereras och hur effektivt cacheminnet används. På säkerhetssidan tillkommer också stöd inom postkvantkryptografi, som utvecklas för att stå emot framtida angrepp med kvantdatorer.

    För befintliga installationer finns stödda uppgraderingsvägar via Leapp från RHEL 9.9 till 10.3 och från RHEL 8.10 till 9.9. Versionen finns tillgänglig genom Red Hat Customer Portal.

    Källa: Red Hats presentation av RHEL 10.3 och 9.9.https://www.linux.se/

    > Fakta: Red Hat Enterprise Linux 10.3

    • Distribution: Red Hat Enterprise Linux (RHEL)
    • Version: 10.3
    • Målgrupp: Företag och organisationer med krav på stabil drift och långsiktigt underhåll.
    • Linuxkärna: 6.12 med Red Hats rättningar och förbättringar.
    • Säkerhet: Förseglade systemavbilder med kryptografisk integritetskontroll i image mode.
    • AI och felsökning: MCP-server med tillgång till systeminformation och historiska prestandamätvärden.
    • Utvecklingsverktyg: GCC Toolset 16, LLVM 22, Go 1.27 och Rust 1.97.
    • Programplattformar: .NET 11, Node.js 26 LTS och PHP 8.4.
    • Datalagring: Valkey 8.1.
    • Uppgradering: Från RHEL 9.9 till 10.3 med Leapp.
    • Tillgänglighet: Via Red Hat Customer Portal.

    Källa: Red Hats presentation av RHEL 10.3 och 9.9

  • openSUSE Tumbleweed tar farväl av YaST – moderna Agama blir nytt installationsprogram

    Efter över 30 år med YaST som en central del av openSUSE står Linuxdistributionen inför en historisk förändring. Det klassiska installationsprogrammet ska ersättas av Agama, en modern och webbaserad installationslösning. Målet är att genomföra bytet före slutet av 2026, vilket innebär ett nytt sätt att installera en av Linuxvärldens mest välkända distributioner.

    openSUSE-projektet har meddelat att den kontinuerligt uppdaterade Linuxdistributionen Tumbleweed förbereder övergången från YaST till Agama. Enligt projektets officiella tillkännagivande den 9 november 2026 väntas installationsavbilder med Agama ersätta de traditionella YaST-baserade alternativen på openSUSE nedladdningssida under de kommande veckorna.

    Förändringen är ett viktigt steg i moderniseringen av openSUSE, där utvecklarna under flera år arbetat med att ersätta äldre systemverktyg med modernare och mer flexibla lösningar.

    YaST har varit en del av openSUSE i över 30 år

    YaST, en förkortning av Yet another Setup Tool, introducerades redan i april 1995 och har sedan dess varit ett av de mest karakteristiska verktygen i SUSE-familjens Linuxdistributioner.

    Till skillnad från många andra Linuxdistributioner har openSUSE länge erbjudit ett omfattande grafiskt verktyg för både installation och systemadministration. Med YaST har användare bland annat kunnat konfigurera nätverk, hantera partitioner, installera program och administrera olika delar av operativsystemet.

    Men den tekniska utvecklingen har gjort att den gamla arkitekturen blivit allt svårare att underhålla. YaST får numera huvudsakligen begränsat underhåll, och någon större vidareutveckling av funktionerna sker inte längre.

    Att fortsätta bygga framtidens installationssystem kring YaST skulle därför innebära ökande tekniska risker.

    Agama – installation genom ett modernt webbgränssnitt

    Den stora skillnaden mellan YaST och Agama ligger i hur installationsprogrammet är konstruerat.

    Medan YaST bygger på en traditionell arkitektur där användargränssnittet är nära kopplat till systemkonfigurationen, använder Agama en mer uppdelad modell.

    Installationsmotorn arbetar separat från användargränssnittet, vilket gör att installationen kan styras på flera sätt.

    Agama erbjuder bland annat:

    • Webbaserat gränssnitt: Installationen kan genomföras i ett modernt grafiskt gränssnitt via en webbläsare.
    • Kommandoradsverktyg: Systemadministratörer kan hantera installationer utan ett traditionellt grafiskt installationsprogram.
    • API-stöd: Installationer kan automatiseras och integreras i andra administrationssystem.
    • Fjärradministration: Det går att styra installationsprocessen från en annan dator.
    • Automatiserade installationer: Stöd för konfigurationsprofiler underlättar driftsättning av flera datorer.

    Den nya arkitekturen är särskilt intressant för administratörer som arbetar med servrar, virtualisering och större datormiljöer.

    Agama 25 förbättrar installationsupplevelsen

    I oktober 2026 presenterades Agama 25, som innehåller flera förbättringar inför övergången till Tumbleweed.

    En av de mest användbara nyheterna är en integrerad terminal direkt i det webbaserade installationsgränssnittet.

    Det innebär att avancerade användare kan utföra kommandon utan att lämna gränssnittet eller växla till en separat konsol.

    Även nätverkshanteringen har förbättrats. Bland annat har konfigurationen av nätverksbryggor och sammankopplade nätverksanslutningar fått ett tydligare gränssnitt med sökbara alternativ.

    Utvecklarna arbetar dessutom med att minska Agamas beroende av gamla YaST-komponenter. Funktionalitet flyttas successivt till Agamas egen kodbas, vilket ska underlätta framtida underhåll och utveckling.

    Enklare installation – men färre avancerade val

    Övergången innebär inte bara en ny grafisk design. Även själva installationsprocessen förändras.

    En tydlig skillnad är hur användaren väljer vilka program som ska installeras.

    I den traditionella YaST-installationen har det varit möjligt att välja enskilda programpaket direkt under installationen. Agama använder i stället ett begränsat urval av fördefinierade programgrupper, så kallade patterns.

    Syftet är att förenkla installationen och göra processen mer överskådlig.

    För vanliga användare kan detta vara en fördel, men avancerade användare som vill finjustera installationen redan från början får färre möjligheter.

    Program kan fortfarande installeras och tas bort efteråt med exempelvis pakethanteraren Zypper.

    openSUSE Leap använder redan Agama

    Agama är inte något helt oprövat installationsprogram.

    Redan med openSUSE Leap 16.0, som släpptes 2025, blev Agama standard för installationen.

    Den efterföljande versionen Leap 16.1, som släpptes den 3 november 2026, fortsätter använda Agama och erbjuder dessutom möjlighet att välja mellan traditionell installation och ett så kallat immutable-läge.

    Det senare bygger på principen att centrala delar av operativsystemet skyddas mot direkta förändringar, vilket kan göra systemet mer förutsägbart och lättare att underhålla i vissa miljöer.

    Erfarenheterna från Leap har gett openSUSE-projektet en viktig grund inför övergången för Tumbleweed.

    YaST försvinner gradvis

    Förberedelserna för att minska beroendet av YaST har redan påbörjats.

    Under oktober 2026 ändrades flera av Tumbleweeds installationsmönster så att YaST-paket inte längre rekommenderas automatiskt vid nya installationer.

    Det betyder däremot inte att alla YaST-komponenter omedelbart försvinner från distributionen.

    Paketen finns fortfarande tillgängliga i programförråden och kan installeras manuellt.

    För befintliga Tumbleweed-användare innebär övergången inte heller att operativsystemet måste installeras om. Förändringen gäller i första hand hur nya installationer genomförs.

    Testversioner finns redan tillgängliga

    openSUSE uppmanar nu användare att testa Agama och rapportera eventuella problem innan installationsprogrammet blir standard.

    Två installationsalternativ finns tillgängliga: en nätverksbaserad installationsavbild och en större offlineversion som innehåller de paket som behövs för installation utan internetanslutning.

    Utvecklarna är särskilt intresserade av tester med RAID, LVM, flera hårddiskar, seriella konsoler och ovanlig hårdvara.

    Innan bytet genomförs ska Agama också klara distributionens automatiserade kvalitetstester genom openQA och projektets övriga testprocesser.

    Den som vill prova det nya installationsprogrammet kan hämta en ISO-avbild och testa den i exempelvis en virtuell maskin.

    Ladda ned Agama för Tumbleweed:

    Agama offlineinstallerare för x86-64 (ISO)

    Ett nytt kapitel för openSUSE

    Att ersätta YaST som installationsprogram är en av de större förändringarna i openSUSE långa historia.

    Samtidigt speglar beslutet en bredare utveckling inom Linuxvärlden, där traditionella administrationsverktyg allt oftare kompletteras eller ersätts av lösningar med webbgränssnitt, API och stöd för automatisering.

    Agama representerar denna utveckling genom att kombinera ett användarvänligt installationsgränssnitt med den flexibilitet som moderna systemadministratörer behöver.

    Om de återstående testerna går enligt plan kommer openSUSE Tumbleweed att övergå till Agama före utgången av 2026.

    YaST har tjänat SUSE och openSUSE i över tre decennier. Med Agama tar projektet nu nästa steg mot en modernare och mer flexibel framtid för Linuxinstallationer.


    Källor:

    > FAKTA: openSUSE och Agama

    Distribution: openSUSE Tumbleweed
    Typ: Linuxdistribution med rullande uppdateringar
    Pakethanterare: Zypper (RPM)
    Tidigare installerare: YaST
    Ny installerare: Agama
    Agama-version: 25 (oktober 2026)
    Planerad övergång: Före slutet av 2026
    Licensmodell: Öppen källkod

    > Vad är Agama?

    Agama är ett modernt installationsprogram för Linux som använder ett webbaserat gränssnitt. Installationen kan även styras via kommandorad och API, vilket underlättar automatiserade installationer.

    > Viktiga egenskaper

    • Modernt webbaserat installationsgränssnitt
    • Stöd för fjärrstyrd installation
    • Kommandoradsverktyg och API
    • Automatiserade installationer
    • Integrerad terminal i Agama 25
    • Förbättrad nätverkskonfiguration
    • Minskat beroende av YaST

    > Vad händer med YaST?

    YaST ersätts som installationsprogram, men alla YaST-paket försvinner inte omedelbart. Befintliga Tumbleweed-installationer behöver inte installeras om.

    > Officiell webbplats: www.opensuse.org
    > Agama: agama-project.github.io

  • OpenSSH 10.6p2 släppt – rättar kritisk säkerhetsbrist som kan kringgå lösenord

    OpenSSH-projektet har släppt en akut säkerhetsuppdatering som åtgärdar en kritisk sårbarhet i SSH-servern. Säkerhetsbristen kan göra det möjligt för en angripare att logga in utan att känna till användarens lösenord. Problemet drabbar framför allt Linuxsystem som använder musl libc utan PAM-autentisering, exempelvis Alpine Linux.

    OpenSSH 10.6p2 släpptes den 5 november 2026 och innehåller en säkerhetsåtgärd som förhindrar att lösenordsautentiseringen kan kringgås i vissa Linuxmiljöer.

    Sårbarheten finns i samspelet mellan OpenSSH och systemets C-bibliotek, musl libc. Enligt utvecklarna ligger den bakomliggande orsaken utanför själva OpenSSH, men eftersom bristen kan utnyttjas genom SSH-servern, sshd, har projektet valt att införa en skyddsåtgärd direkt i programvaran. openssh.org+1

    Alpine Linux särskilt utsatt

    Säkerhetsbristen påverkar system där OpenSSH använder musl libc, PAM är avstängt och lösenordsautentisering är aktiverad.

    Enligt säkerhetsforskarna kan felet under vissa förutsättningar utnyttjas genom att skicka ett ovanligt långt lösenord. Detta kan få funktionen crypt() att returnera ett värde som felaktigt godkänns vid autentiseringen.

    Problemet har bland annat bekräftats i Alpine Linux och berör även äldre OpenSSH-versioner. Däremot påverkas inte Linuxsystem som använder glibc eller där PAM hanterar lösenordsautentiseringen. Det innebär att vanliga installationer av exempelvis Debian och Ubuntu normalt inte omfattas av just denna sårbarhet. Wakefield+1

    Administratörer som använder berörda system uppmanas att installera säkerhetsuppdateringen omedelbart. Om uppdateringen ännu inte finns tillgänglig rekommenderas att lösenordsinloggning tillfälligt stängs av genom följande inställning i /etc/ssh/sshd_config:

    PasswordAuthentication no

    Innan SSH-tjänsten startas om måste administratören säkerställa att inloggning med SSH-nyckel fungerar, annars finns risken att förlora fjärråtkomsten till servern. Advisory for OpenSSH+musl users

    Flera andra förbättringar

    Förutom säkerhetsrättningen innehåller OpenSSH 10.6p2 flera mindre förbättringar och buggfixar.

    Bland nyheterna finns stöd för den postkvantbaserade hybridsignaturalgoritmen ssh-mldsa44-ed25519 som tillåten signaturalgoritm för certifikatutfärdare.

    Utvecklarna har också rättat ett fel som kunde orsaka en kortvarig ökning av CPU-belastningen när inställningen ChannelTimeout användes.

    Dessutom har problem med signalerna SIGINT och SIGQUIT åtgärdats. Dessa kunde tidigare orsaka oväntat beteende när användare skrev in lösenfraser i verktygen ssh, ssh-add och ssh-keygen. openssh.org

    AI påverkar arbetet med säkerhetsuppdateringar

    OpenSSH-utvecklarna meddelar samtidigt att de förändrar sitt arbetssätt kring säkerhetsuppdateringar.

    Bakgrunden är ett växande antal säkerhetsrapporter som genereras helt eller delvis med hjälp av artificiell intelligens.

    Även om många rapporter saknar praktisk säkerhetsbetydelse har utvecklarna sett exempel där AI-assisterade verktyg identifierat verkliga sårbarheter som kort därefter upptäckts oberoende av andra.

    Detta har fått projektet att ifrågasätta långa perioder mellan upptäckt och offentliggörande av säkerhetsbrister. Framöver vill utvecklarna kunna publicera säkerhetsrättningar snabbare. MARC

    SCP får förändrat beteende

    OpenSSH 10.6p2 behåller också den tidigare annonserade utfasningen av alternativet -R i kommandot scp.

    Alternativet används för att kopiera filer mellan två fjärrsystem genom att köra scp på en av fjärrdatorerna.

    Sedan OpenSSH 10.6 visas en varning när alternativet används. I en framtida version kommer det att ignoreras och filöverföringen i stället genomföras via den lokala datorn.

    Förändringen syftar bland annat till att minska säkerhetsrisker kopplade till hur kommandon och filnamn hanteras på fjärrsystem. openssh.org

    OpenSSH 10.6p2 finns nu tillgänglig för nedladdning. Linuxadministratörer rekommenderas att kontrollera vilka versioner och säkerhetsuppdateringar som erbjuds genom den egna distributionens pakethanterare.

    Källor: OpenSSH – officiella versionsnyheter · Wakefield – teknisk analys av sårbarheten · musl – säkerhetsmeddelande

    root@linux:~$ openssh –info
    FAKTA: OpenSSH 10.6p2
    Version: 10.6p2
    Programvara: OpenSSH
    Typ: Säkerhetsuppdatering
    Allvarlighetsgrad: Kritisk
    Berörda system: Linux med musl libc och PAM avstängt
    Risk: Lösenordsautentisering kan kringgås
    Åtgärd: Installera distributionens säkerhetsuppdatering
    root@linux:~$ █
  • openSUSE presenterar Agama 25 – Linuxinstallation direkt från webbläsaren

    Att installera Linux har traditionellt inneburit att man startar datorn från ett USB-minne och följer installationsprogrammets olika steg. Med Agama vill openSUSE modernisera den processen. Nu har version 25 släppts, med en inbyggd terminal i webbläsaren, förbättrad nätverkshantering och möjlighet att avbryta innan installationen påbörjas.

    Linuxdistributionen openSUSE fortsätter utvecklingen av Agama, ett modernt installationsprogram som på sikt ska ersätta den traditionella installationslösningen YaST i flera av projektets distributioner.

    Den 21 oktober 2026 presenterades Agama 25. Uppdateringen innehåller flera förbättringar som gör det enklare att installera och konfigurera Linux, både på vanliga datorer och i mer avancerade servermiljöer.

    Vad är Agama?

    Agama är ett installationsprogram som skiljer sig från många traditionella Linuxinstallatörer genom att använda ett webbaserat gränssnitt.

    I stället för att hela installationsprogrammet är bundet till datorns lokala skärm kan användaren styra installationen genom en webbläsare. Det innebär att installationen även kan hanteras från en annan dator över nätverket, förutsatt att nätverksåtkomst har konfigurerats.

    Tekniken bygger på att installationsprogrammets bakomliggande funktioner kommunicerar med användargränssnittet genom ett programmeringsgränssnitt, ett så kallat API.

    Det här öppnar möjligheter för fjärrinstallationer, automatisering och centraliserad administration av datorer och servrar.

    Nu finns terminalen direkt i webbläsaren

    En av de mest märkbara nyheterna i Agama 25 är möjligheten att öppna en Linuxterminal direkt från installationsprogrammets webbgränssnitt.

    Tidigare behövde användaren byta till en annan virtuell konsol, exempelvis genom tangentkombinationen Ctrl+Alt+F8, eller ansluta till installationsmiljön via SSH för att komma åt kommandoraden.

    Nu kan terminalen öppnas utan att användaren lämnar webbläsaren.

    För en ovan Linuxanvändare kanske detta inte låter särskilt revolutionerande, men för systemadministratörer och tekniskt kunniga användare är det en praktisk förbättring.

    Terminalen gör det exempelvis möjligt att undersöka hårddiskar, kontrollera nätverksanslutningar och felsöka installationsmiljön.

    Det innebär också att en tekniker som installerar Linux på en server kan utföra avancerade kommandon genom samma webbgränssnitt som används för själva installationen.

    Möjlighet att ångra sig innan installationen börjar

    En annan nyhet är något som kan tyckas självklart: möjligheten att avsluta installationsprogrammet.

    I Agama 25 finns nu ett alternativ för att avbryta installationsförberedelserna och antingen starta om eller stänga av datorn.

    Det finns dock en viktig begränsning.

    Möjligheten att avsluta installationen finns endast innan installationsprogrammet har börjat genomföra förändringar på datorn.

    När installationen väl har startat försvinner alternativet.

    Anledningen är att en avbruten installation kan lämna hårddisken med ofullständiga partitioner, saknade systemfiler eller ett operativsystem som inte längre kan starta.

    Detta är särskilt viktigt om installationen innebär att befintliga partitioner förändras eller att en tidigare Linuxinstallation ersätts.

    Genom att ta bort avslutningsalternativet när installationen pågår vill utvecklarna minska risken för att användaren av misstag avbryter en kritisk operation.

    Det innebär däremot inte att datorn är skyddad mot exempelvis strömavbrott under installationen.

    Enklare nätverkskonfiguration

    Agama 25 innehåller även förbättringar för användare som arbetar med mer avancerade nätverkslösningar.

    Två tekniker som fått särskild uppmärksamhet är network bonding och network bridging.

    Network bonding innebär att flera fysiska nätverksanslutningar kan kombineras till en logisk anslutning. Det kan exempelvis användas för att skapa redundans, så att nätverket fortsätter fungera om en anslutning slutar fungera.

    Network bridging innebär att flera nätverksgränssnitt kopplas samman genom en virtuell nätverksbrygga. Tekniken används ofta i virtualiseringsmiljöer, där virtuella maskiner behöver kommunicera med samma nätverk som den fysiska datorn.

    Tidigare behövde användaren själv skriva in namnen på de nätverkskort som skulle ingå i konfigurationen.

    Det kunde exempelvis handla om beteckningar som enp3s0 eller enp4s0.

    Problemet var att ett enkelt skrivfel kunde resultera i en felaktig konfiguration utan att installationsprogrammet omedelbart reagerade.

    I Agama 25 ersätts den tidigare textrutan med en sökbar lista där användaren kan välja bland de nätverksenheter som installationsprogrammet har identifierat.

    Det går fortfarande att skriva in ett enhetsnamn manuellt om nätverksenheten ännu inte finns tillgänglig.

    För administratörer som installerar Linux på servrar med många nätverksanslutningar innebär detta ett enklare och mer överskådligt arbetssätt.

    Agama blir mindre beroende av YaST

    Under många år har YaST varit ett av de mest karakteristiska verktygen i SUSE- och openSUSE-världen.

    YaST används bland annat för installation, systemkonfiguration, nätverkshantering och administration av programvara.

    När utvecklingen av Agama påbörjades återanvändes flera delar av den befintliga YaST-koden.

    Det gjorde det möjligt att snabbare utveckla ett nytt installationsprogram utan att behöva återskapa alla funktioner från grunden.

    Nu arbetar utvecklarna med att minska beroendet av dessa äldre komponenter.

    I Agama 25 har delar som rör AutoYaST börjat flyttas över till Agamas egen kodbas.

    AutoYaST är en teknik som används för automatiserade installationer av SUSE-baserade Linuxsystem.

    Genom att minska beroendet av äldre YaST-moduler kan Agama på sikt bli enklare att vidareutveckla och underhålla.

    Bättre stöd för automatisering

    Bakom det grafiska gränssnittet har utvecklarna också förbättrat Agamas tekniska dokumentation.

    Installationsprogrammet använder OpenAPI, en standard för att beskriva hur olika program kan kommunicera med varandra.

    I version 25 har OpenAPI-specifikationen och programmets JSON-scheman förbättrats och publicerats på stabila webbadresser.

    Det gör det enklare för externa verktyg att kommunicera med Agama och kontrollera att konfigurationsfiler är korrekt utformade.

    För systemadministratörer innebär detta exempelvis att en textredigerare kan använda JSON-scheman för att föreslå giltiga inställningar och upptäcka fel direkt när en konfigurationsfil skrivs.

    Det är särskilt användbart för organisationer som installerar samma operativsystem på många datorer.

    På väg mot openSUSE Tumbleweed

    Ett långsiktigt mål är att Agama ska bli standardinstallationsprogram för openSUSE Tumbleweed.

    Tumbleweed är openSUSE så kallade rolling release-distribution, vilket innebär att operativsystemet löpande får nya versioner av program och systemkomponenter i stället för att uppgraderas genom stora, separata versionssläpp.

    Arbetet omfattar även Slowroll och kommande openSUSE Leap 16.2.

    Agama 25 innehåller dessutom arbete med stöd för RISC-V-arkitekturen samt anpassningar för 32-bitars installationsmedier.

    En mindre förändring är att systemd-boot nu används som standardval av starthanterare vid installation av MicroOS.

    Även om utvecklingen går framåt har openSUSE ännu inte fastställt något datum för när Agama ska ersätta det tidigare installationsprogrammet i Tumbleweed.

    Den som vill prova Agama kan använda särskilda installationsavbilder, medan Tumbleweeds ordinarie installationsmedier ännu använder YaST.

    Ett steg mot framtidens Linuxinstallation

    Agama 25 introducerar inte någon enskild revolutionerande funktion. I stället handlar uppdateringen om att förbättra användarvänligheten och lägga grunden för framtida utveckling.

    Att kunna administrera en Linuxinstallation genom en webbläsare, öppna en terminal utan att lämna installationsprogrammet och konfigurera avancerade nätverkslösningar genom ett grafiskt gränssnitt visar vart utvecklingen är på väg.

    För vanliga datoranvändare kan detta innebära en enklare installationsprocess. För systemadministratörer öppnar tekniken möjligheter att automatisera och fjärrstyra installationer på ett mer flexibelt sätt.

    Agama är därmed mer än bara ett nytt installationsprogram. Det är också ett exempel på hur traditionella Linuxverktyg moderniseras för en värld där allt fler system administreras på distans.

    https://agama-project.github.io/blog/2026/10/21/agama-25

    > FAKTA: AGAMA 25_
    root@opensuse:~$ agama –info
    Program: Agama
    Version: 25
    Utvecklare: openSUSE-projektet
    Typ: Webbaserat installationsprogram
    Distributioner: Tumbleweed, Slowroll, MicroOS
    [ NYHETER I VERSION 25 ]
    > Terminal direkt i webbläsaren
    > Avsluta innan installationen startar
    > Förbättrad nätverkskonfiguration
    > Förbättrat stöd för automatisering
    > Minskade beroenden av YaST
    root@opensuse:~$
  • OpenBSD 8.0 är här – fler virtuella processorer, bättre grafikstöd och starkare säkerhet

    OpenBSD har släppts i version 8.0. Den nya versionen av det säkerhetsinriktade operativsystemet kan hantera virtuella datorer med upp till 64 virtuella processorer, får stöd för Intels Arc-grafikkort och tar ytterligare steg mot kryptering som ska stå emot framtidens kvantdatorer.

    Den 20 oktober 2026 släpptes OpenBSD 8.0, den 61 utgåvan sedan projektet startade. Precis som tidigare ligger tyngdpunkten på säkerhet, stabilitet och genomtänkt systemkonstruktion. Men den här gången innehåller uppdateringen också flera nyheter som gör operativsystemet mer användbart på modern datorutrustning.

    OpenBSD tillhör samma stora Unix-familj som bland annat FreeBSD och macOS har sina historiska rötter i. Det är däremot inte en Linuxdistribution. Systemet utvecklas som ett eget, sammanhängande operativsystem där säkerhet och korrekt programkod länge har prioriterats framför mängden funktioner.

    Även om OpenBSD kanske inte är särskilt känt bland vanliga datoranvändare har projektet haft ett betydande inflytande på internets säkerhet. Bland annat kommer det välkända fjärradministrationsverktyget OpenSSH från OpenBSD-projektet.

    Virtuella datorer får betydligt mer kraft

    En av de största nyheterna gäller virtualisering, alltså möjligheten att köra flera virtuella datorer inuti en fysisk dator.

    OpenBSD har ett eget virtualiseringssystem som heter VMM/VMD. Tidigare hade det begränsningar när det gällde hur många virtuella processorer en enskild virtuell maskin kunde använda.

    Med OpenBSD 8.0 höjs gränsen till 64 virtuella processorer per virtuell dator.

    Det innebär att en server med många processorkärnor kan fördela betydligt mer beräkningskapacitet till en virtuell maskin än tidigare. Det kan exempelvis vara användbart för företag som driver flera servrar på samma fysiska dator.

    Förbättringarna omfattar även hanteringen av virtuella hårddiskar, avbrottssignaler och nätverkskommunikation. Kompatibiliteten med vissa Linuxsystem som körs virtuellt har också förbättrats.

    Nu fungerar även Intels Arc-grafikkort

    Grafikstödet är ett annat område som fått en större uppdatering.

    OpenBSD 8.0 använder nu grafikdrivrutiner som har uppdaterats med kod från Linuxkärnan 6.18.53. Det innebär inte att OpenBSD använder Linux som kärna, utan att delar av den öppna drivrutinskoden har anpassats till OpenBSD.

    En viktig nyhet är stöd för Intel Arc A-serien, även kallad Alchemist. Det är Intels första generation av fristående Arc-grafikkort.

    Samtidigt har utvecklarna förändrat hur mycket virtuellt adressutrymme systemkärnan kan använda på vanliga 64-bitarsdatorer. Gränsen har höjts från 4 till 512 GB.

    Det gör det bland annat möjligt att hantera grafikkort med mer än 4 GB videominne på ett bättre sätt. Förbättringar har också gjorts för att undvika problem med vissa Intel Alder Lake-datorer.

    Sammantaget innebär förändringarna att OpenBSD tar ytterligare steg mot att fungera på modernare stationära datorer och arbetsstationer.

    Bättre stöd för bärbara datorer

    OpenBSD 8.0 innehåller även nyheter för datorer med ARM-processorer.

    Den kanske mest märkbara är att ARM64-plattformen nu får stöd för viloläge, så kallad hibernation.

    När en dator försätts i viloläge sparas innehållet i arbetsminnet på lagringsenheten. Datorn kan därefter stängas av och senare återuppta arbetet där användaren slutade.

    Detta skiljer sig från vanligt strömsparläge, där datorn fortfarande behöver en mindre mängd elektricitet för att behålla informationen i arbetsminnet.

    Utvecklarna har också förbättrat hanteringen av vila och återstart på flera bärbara datorer med Qualcomm Snapdragon-processorer.

    Även RISC-V, en öppen processorarkitektur som väcker allt större intresse, får utökat stöd. Bland annat tillkommer stöd för vektorinstruktioner och modernare avbrottshantering.

    Trådlösa nätverk blir stabilare

    En återkommande utmaning för alternativa operativsystem är drivrutiner till modern hårdvara.

    I OpenBSD 8.0 har flera trådlösa nätverksdrivrutiner förbättrats. Drivrutinerna qwx och qwz får utökat stöd för Wi-Fi enligt standarden 802.11n, inklusive kanalbredder på 40 MHz.

    Utvecklarna har dessutom åtgärdat problem som tidigare kunde orsaka krascher, instabila anslutningar och svårigheter att byta mellan olika trådlösa accesspunkter.

    På den trådbundna sidan tillkommer stöd för nya nätverkskretsar från Intel, bland annat inom Panther Lake- och Wildcat Lake-familjerna samt E610-serien.

    Säkerheten fortsätter att stå i centrum

    Säkerhet har alltid varit OpenBSD främsta kännetecken, och version 8.0 är inget undantag.

    Flera förbättringar har gjorts i systemkärnan för att minska risken för minnesfel, informationsläckor och felaktig hantering av programfiler.

    De säkerhetsfunktioner som kallas pledge och unveil har också fått förbättringar. Dessa tekniker begränsar vilka systemfunktioner och filer ett program får använda.

    Tanken är enkel: ett program ska inte ha tillgång till mer av datorn än det faktiskt behöver.

    Om exempelvis ett program som behandlar dokument skulle innehålla en säkerhetsbrist kan sådana begränsningar minska den skada en angripare kan orsaka.

    Även OpenBSD inbyggda brandvägg PF har fått ett antal rättelser som förbättrar hanteringen av nätverkstrafik och minskar risken för fel under hög belastning.

    Förbereder sig för kvantdatorernas tidsålder

    En intressant utveckling gäller kryptering.

    OpenBSD 8.0 levereras med LibreSSL 4.4, där en hybridmetod för nyckelutbyte har blivit förstahandsvalet för TLS 1.3 i biblioteket libtls.

    Metoden, X25519MLKEM768, kombinerar traditionell kryptering med en nyare teknik som är framtagen för att stå emot attacker med kraftfulla kvantdatorer.

    Varför behövs detta?

    Dagens kryptering bygger i många fall på matematiska problem som är mycket svåra för vanliga datorer att lösa. Tillräckligt avancerade kvantdatorer skulle i framtiden kunna angripa vissa av dessa metoder betydligt effektivare.

    Genom att kombinera etablerade och kvantresistenta algoritmer kan system börja förberedas redan innan sådana datorer blir ett praktiskt hot.

    OpenSSH uppdateras samtidigt till version 10.6. Där finns bland annat experimentellt stöd för digitala signaturer som kombinerar traditionell och kvantresistent kryptografi.

    Moderna skrivbordsmiljöer och program

    OpenBSD förknippas ofta med servrar, brandväggar och avancerad nätverksutrustning, men operativsystemet kan också användas som ett vanligt skrivbordssystem.

    I version 8.0 finns många aktuella program tillgängliga via projektets paketsystem.

    Bland nyheterna märks:

    • KDE Plasma 6.7.5
    • GNOME 49
    • Xfce 4.20
    • Firefox 157
    • Chromium 154
    • LibreOffice 26.8
    • PostgreSQL 18.6

    Även Wayland 1.26 finns tillgängligt, tillsammans med flera fönsterhanterare och kompositörer som Sway, Niri och Labwc.

    Det betyder att den som vill använda OpenBSD som skrivbordssystem har tillgång till både moderna grafiska miljöer och vanliga kontors- och internetprogram.

    Ett alternativ för den som prioriterar säkerhet och kontroll

    OpenBSD konkurrerar inte i första hand med Windows, macOS eller Ubuntu om att vara det enklaste operativsystemet för alla.

    Projektets styrka ligger i stället i dess konsekventa säkerhetsfilosofi, öppna källkod och strävan efter att hålla systemet så begripligt och kontrollerbart som möjligt.

    Med version 8.0 förbättras samtidigt stödet för modern hårdvara, virtualisering och grafiska skrivbord. Det gör systemet intressant inte bara för nätverksadministratörer och säkerhetsexperter, utan även för tekniskt intresserade användare som vill utforska ett alternativ till Linux.

    OpenBSD 8.0 finns nu att ladda ned kostnadsfritt för flera processorarkitekturer.

    Mer information finns på OpenBSD officiella webbplats, där även installationsanvisningar och länkar till nedladdningsservrar finns tillgängliga.

    Ladda hem : https://ftp.lysator.liu.se/pub/OpenBSD

    > OpenBSD 8.0 – FAKTA
    Operativsystem: OpenBSD
    Version: 8.0
    Utgåva: Nr 61
    Typ: Unix-liknande operativsystem
    Källkod: Öppen källkod
    Inriktning: Säkerhet och stabilitet
    Virtualisering: Upp till 64 vCPU per VM
    Grafik: Intel Arc A-Series
    DRM-drivrutiner: Linux 6.18.53-baserade
    ARM64: Stöd för viloläge
    RISC-V: Utökat processorstöd
    Brandvägg: PF
    Kryptering: LibreSSL 4.4
    SSH: OpenSSH 10.6
    Kvantresistent TLS: X25519MLKEM768
    Skrivbord: KDE, GNOME, Xfce
    Pakethantering: pkg_add
  • Shelly 3.1.7 – en ny generation pakethantering för Linux

    Att installera och uppdatera program i Linux är något som de flesta användare tar för givet. Men bakom kulisserna arbetar avancerade system som ser till att programmen fungerar tillsammans. Nu har pakethanteraren Shelly fått en omfattande uppdatering som kan förändra hur program installeras och underhålls i Arch Linux.

    Vad är en pakethanterare?

    Den som använder Windows är ofta van vid att ladda ner installationsfiler från olika webbplatser. I Linux fungerar det vanligtvis annorlunda. Här används en så kallad pakethanterare, ett program som sköter installation, uppdatering och borttagning av programvara.

    En pakethanterare fungerar ungefär som en kombination av en appbutik och en systemadministratör. Den håller reda på vilka program som finns installerade, vilka andra komponenter de behöver och vilka uppdateringar som finns tillgängliga.

    I Arch Linux används traditionellt pakethanteraren Pacman. Shelly är ett alternativ som erbjuder ytterligare funktioner och möjligheten att hantera program från flera olika källor.

    Med version 3.1.7 tar Shelly ett stort tekniskt steg framåt.

    En helt ny motor under huven

    Den största nyheten är RLPM, en ny pakethanteringsmotor som har utvecklats i programmeringsspråket Zig.

    Tidigare har Shelly varit beroende av programbiblioteket libalpm, som även används av Arch Linux egen pakethanterare Pacman.

    Med RLPM får Shelly en egen motor som kan utföra pakethantering utan att vara beroende av detta bibliotek.

    Det innebär att Shelly själv kan hantera hela processen, från att kontrollera vilka program som finns tillgängliga till att ladda ner, installera och uppdatera dem.

    Den nya motorn kan bland annat:

    • Söka efter och hantera program i programförråd.
    • Kontrollera vilka andra program och bibliotek som behövs.
    • Ladda ner och verifiera installationspaket.
    • Installera, uppdatera och avinstallera program.
    • Upptäcka konflikter mellan filer och program.
    • Skydda paketdatabasen vid avbrutna uppdateringar.

    Det sistnämnda är särskilt viktigt. Om datorn exempelvis tappar strömmen under en uppdatering kan det annars uppstå problem med informationen om vilka program som finns installerade.

    RLPM innehåller mekanismer som ska göra sådana situationer lättare att hantera.

    Den nya motorn är dock inte aktiverad som standard. Shelly levereras fortfarande med stöd för den traditionella libalpm-motorn, vilket gör att användarna själva kan välja när de vill prova den nya tekniken.

    Säkrare installation av program från AUR

    En annan viktig förbättring gäller AUR, en förkortning av Arch User Repository.

    AUR är ett stort användardrivet programförråd där Arch Linux-användare delar instruktioner för att bygga och installera program som inte finns i distributionens officiella förråd.

    Det ger tillgång till ett mycket stort programutbud, men innebär också vissa risker.

    Till skillnad från vanliga färdigpaketerade program behöver AUR-program ofta byggas på användarens egen dator. Under processen kan ytterligare verktyg och bibliotek behöva installeras.

    I Shelly 3.1.7 kan denna byggprocess i stället genomföras i rena, isolerade miljöer.

    Det kan liknas vid att montera en maskin i en separat verkstad i stället för mitt i vardagsrummet. Verktygen och komponenterna som behövs hålls åtskilda från den övriga miljön.

    Fördelen är att byggprocessen blir mer kontrollerad och att tillfälliga byggberoenden inte behöver blandas med datorns ordinarie installation.

    Shelly kan dessutom dokumentera exakt vilka programversioner, programförråd och kontrollsummor som används under byggprocessen.

    Det gör det enklare att återskapa samma byggmiljö och kontrollera att programmet byggs med de komponenter som användaren har granskat.

    För den som vill undersöka installationsinstruktionerna innan ett AUR-program installeras finns också förbättrad information från säkerhetsgranskningsverktyget Atoll.

    Det är dock viktigt att komma ihåg att en isolerad byggmiljö inte automatiskt innebär att ett program är säkert. Användaren behöver fortfarande vara uppmärksam på vad som installeras.

    Bättre kontroll över Flatpak-program

    Flatpak har blivit ett populärt sätt att distribuera program till olika Linuxdistributioner.

    En av fördelarna är att programmen kan köras med begränsad åtkomst till resten av systemet. Ett program kan exempelvis få tillgång till internet, men inte automatiskt till alla användarens privata filer.

    Tidigare kunde informationen om dessa behörigheter vara ganska teknisk och svårtolkad.

    I den nya versionen presenterar Shelly behörigheterna på ett mer begripligt sätt.

    Användaren kan lättare se om ett program exempelvis har tillgång till nätverket, datorns anslutna enheter, filsystemet eller tjänster i den aktuella användarsessionen.

    Det gör det enklare att förstå vilka rättigheter ett program begär och vilka konsekvenser de kan få.

    AppImage får bättre stöd

    Shelly 3.1.7 innehåller också förbättringar för AppImage.

    AppImage är ett annat sätt att distribuera Linuxprogram. Tekniken påminner delvis om fristående program i Windows: i många fall räcker det att ladda ner en enda fil, ge den körbehörighet och starta programmet.

    En fördel är att programmet ofta kan användas utan någon traditionell installation.

    Men det finns också praktiska problem, exempelvis när en AppImage-fil flyttas till en annan katalog och programmets genväg slutar fungera.

    I den nya versionen har Shelly förbättrat hanteringen av installation, körbehörigheter, programgenvägar och flyttade eller återställda AppImage-filer.

    För användaren innebär det framför allt färre problem när program organiseras eller flyttas mellan olika kataloger.

    Ett mer lättanvänt skrivbordsprogram

    Alla förbättringar handlar inte om avancerad teknik.

    Shellys grafiska gränssnitt, som bygger på GTK, har också utvecklats.

    Bland annat har stödet för tangentbordsnavigering förbättrats, liksom tillgängligheten för personer som använder skärmläsare.

    Även flera översättningar har uppdaterats, däribland tyska, italienska, polska samt brasiliansk och europeisk portugisiska.

    Det gör programmet mer tillgängligt för en bredare användargrupp.

    Mindre onödigt innehåll

    Ytterligare en förändring är att Shelly nu kan delas upp i flera separata paket.

    Kommandoradsverktyget, Flatpak-stödet och aviseringstjänsten kan distribueras var för sig.

    Det innebär att den som exempelvis använder Shelly på en server utan grafiskt skrivbord inte behöver installera komponenter som bara är relevanta för en vanlig stationär dator.

    Även städningen av tillfälliga filer har förbättrats.

    När program byggs från AUR sparas ofta nedladdade källkoder, byggkataloger och färdiga installationspaket. Med tiden kan dessa filer uppta en betydande mängd lagringsutrymme.

    Den utökade funktionen --aur-cache kan nu rensa hela Shellys AUR-cache, inklusive källkod, byggfiler, paketarkiv och tillhörande metadata.

    Vad betyder uppdateringen för vanliga användare?

    För den som bara vill installera ett program och sedan använda det kommer Shelly 3.1.7 kanske inte att se särskilt annorlunda ut.

    Men bakom det välbekanta gränssnittet har betydande förändringar genomförts.

    Den nya pakethanteringsmotorn RLPM innebär framför allt att Shelly får större teknisk självständighet. Samtidigt bidrar isolerade AUR-byggen, tydligare Flatpak-behörigheter och förbättrat AppImage-stöd till en mer sammanhållen programhantering.

    Det är särskilt intressant eftersom Linuxvärlden länge har haft flera parallella metoder för att distribuera programvara.

    Traditionella paket, AUR, Flatpak och AppImage har sina respektive styrkor, men fungerar på ganska olika sätt.

    Shelly försöker samla dessa tekniker i ett gemensamt verktyg och göra dem enklare att hantera.

    Ett steg mot framtidens Linux

    Den kanske mest intressanta nyheten är inte någon enskild funktion, utan den långsiktiga utvecklingen.

    Genom att skapa en egen pakethanteringsmotor visar utvecklarna att det fortfarande finns utrymme för teknisk förnyelse även inom så grundläggande delar av Linux som programinstallation.

    Samtidigt är RLPM en ny implementation av en funktion som är central för operativsystemets stabilitet. Därför är det klokt att den etablerade motorn fortfarande används som standard medan den nya tekniken får mogna.

    Shelly 3.1.7 är därmed mer än en vanlig programuppdatering. Det är ett steg mot en mer självständig, flexibel och användarvänlig pakethanterare för Arch Linux och dess närbesläktade distributioner.


    Läs mer: Shellys officiella webbplats

    shelly@linux: ~

    FAKTARUTA: SHELLY 3.1.7

    • • Nyhet: RLPM – egen pakethanteringsmotor skriven i Zig
    • • Standardläge: libalpm används fortfarande som standard
    • • AUR: bygger paket i isolerade, rena byggmiljöer
    • • Säkerhet: stöd för låsta beroendeplaner och checksummor
    • • Flatpak: tydligare visning av behörigheter
    • • AppImage: förbättrad installation och skrivbordsintegration
    • • Tillgänglighet: bättre tangentbordsnavigering och skärmläsarstöd
    • • Paketering: CLI, Flatpak-backend och aviseringar kan installeras separat
    • • Städning: –aur-cache kan nu rensa hela AUR-cachen
    • • Plattform: Arch Linux och Arch-baserade distributioner
    $ shelly –version
    Shelly 3.1.7

  • Let’s Encrypt kortar livslängden på SSL-certifikat – stora förändringar väntar för webbplatser

    Från februari 2027 kommer Let’s Encrypt att börja utfärda SSL-certifikat som bara gäller i 64 dagar, jämfört med dagens 90 dagar. Under 2028 ska giltighetstiden kortas ytterligare, till 45 dagar. Förändringen ska göra internet säkrare, men innebär också att webbservrar måste förnya sina certifikat betydligt oftare.

    Varför behövs SSL-certifikat?

    När du besöker en webbplats som börjar med https:// används ett digitalt certifikat för att skapa en säker, krypterad förbindelse mellan din webbläsare och webbservern.

    Certifikatet hjälper webbläsaren att kontrollera att den kommunicerar med rätt webbplats. Samtidigt skyddar krypteringen information som skickas mellan användaren och servern, exempelvis lösenord, personuppgifter och betalningsinformation.

    En av världens största utfärdare av sådana certifikat är Let’s Encrypt, en kostnadsfri certifikattjänst som har gjort det möjligt för miljontals webbplatser att använda HTTPS utan att behöva köpa dyra certifikat.

    Hittills har Let’s Encrypt normalt utfärdat certifikat med en giltighetstid på 90 dagar. Men nu är det dags för nästa steg i utvecklingen.

    Från 90 dagar till 64 – och därefter 45

    Den 10 februari 2027 börjar Let’s Encrypt utfärda certifikat med en standardgiltighet på 64 dagar.

    Det innebär att alla nya certifikat som utfärdas från detta datum får den kortare giltighetstiden. Certifikat som redan har utfärdats påverkas däremot inte, utan fortsätter fungera fram till sina ordinarie utgångsdatum.

    Det sista certifikatet med 90 dagars giltighet förväntas löpa ut den 11 maj 2027.

    Under 2028 planeras ytterligare en förändring. Då ska standardgiltigheten kortas till endast 45 dagar.

    För en webbplatsägare innebär det att certifikaten behöver bytas ut allt oftare. Med 90 dagars giltighet handlar det teoretiskt om ungefär fyra certifikat per år. Med 45 dagars giltighet ökar antalet till drygt åtta.

    I praktiken behöver certifikaten dessutom förnyas innan de löper ut, vilket innebär ännu tätare förnyelsekontroller.

    Varför blir internet säkrare med kortare certifikat?

    Det kan verka märkligt att ett certifikat blir säkrare bara för att det slutar fungera tidigare. Förklaringen ligger i vad som händer om ett certifikat eller dess tillhörande privata nyckel hamnar i fel händer.

    Ett SSL-certifikat fungerar ungefär som en digital identitetshandling för en webbplats. Till certifikatet hör en privat krypteringsnyckel som webbservern använder för att bevisa sin identitet.

    Om en angripare lyckas stjäla den privata nyckeln kan den under vissa förutsättningar användas för att utge sig för att vara den riktiga webbplatsen.

    Ju längre certifikatet är giltigt, desto längre kan det potentiellt missbrukas.

    Genom att minska giltighetstiden från 90 till 45 dagar begränsas den maximala tiden då ett stulet certifikat kan vara användbart. Det ersätter inte behovet av att återkalla komprometterade certifikat, men ger ett extra skydd.

    Kortare giltighetstider minskar också konsekvenserna av certifikat som har utfärdats av misstag eller med felaktiga uppgifter.

    Automatisering blir allt viktigare

    För de flesta vanliga internetanvändare kommer förändringen inte att märkas alls.

    För webbplatsägare och systemadministratörer blir däremot fungerande automatisering ännu viktigare.

    Många Linuxservrar använder redan programmet Certbot för att automatiskt hämta och förnya certifikat från Let’s Encrypt.

    Certbot kommunicerar med certifikattjänsten genom ett standardiserat protokoll som heter ACME (Automatic Certificate Management Environment).

    När ett certifikat närmar sig sin förnyelsetid kan Certbot automatiskt begära ett nytt certifikat, genomföra nödvändig domänkontroll och installera det nya certifikatet.

    Om förnyelsen fungerar korrekt behöver administratören normalt inte göra någonting.

    Problemen kan däremot uppstå på servrar där någon har skrivit egna skript med fasta tidsintervall.

    Ett skript som exempelvis försöker förnya certifikatet var 80 dag kan fungera med dagens 90-dagarscertifikat, men kommer att misslyckas när certifikaten bara gäller i 64 dagar. Då hinner det gamla certifikatet löpa ut innan nästa förnyelseförsök.

    Resultatet kan bli att besökare möts av webbläsarens varning om att webbplatsens säkerhetscertifikat har gått ut.

    Ny teknik talar om när certifikatet ska förnyas

    För att göra övergången enklare rekommenderar Let’s Encrypt stöd för en funktion som heter ACME Renewal Info, förkortat ARI.

    Tekniken gör det möjligt för certifikatutfärdaren att meddela en ACME-klient när det är lämpligt att förnya ett visst certifikat.

    I stället för att klienten själv försöker gissa rätt tidpunkt kan den alltså få förnyelseinformation direkt från Let’s Encrypt.

    För system som saknar stöd för ARI rekommenderas i stället att certifikat förnyas när ungefär två tredjedelar av giltighetstiden har passerat.

    För ett certifikat som gäller i 64 dagar motsvarar det ungefär 42 dagar.

    Det är också viktigt att skilja mellan hur ofta ett förnyelseprogram körs och hur ofta certifikatet faktiskt byts ut. Certbot kan exempelvis kontrollera förnyelsebehovet varje dag utan att ett nytt certifikat behöver utfärdas vid varje kontroll.

    Även kontrollen av domännamn förändras

    När Let’s Encrypt utfärdar ett certifikat måste tjänsten först kontrollera att den som begär certifikatet verkligen har kontroll över det aktuella domännamnet.

    Kontrollen kan exempelvis ske genom att en särskild fil görs tillgänglig på webbservern eller genom att en särskild DNS-post skapas.

    I dag kan en godkänd domänkontroll återanvändas under en begränsad period på 30 dagar.

    Den perioden ska kortas till 10 dagar och senare, under 2028, till endast sju timmar.

    Det innebär att äldre domänkontroller inte kan återanvändas lika länge som tidigare.

    För moderna ACME-klienter som automatiskt kan genomföra nya kontroller väntas förändringen normalt inte innebära några större problem.

    Viktiga datum att hålla reda på

    DatumFörändring
    14 oktober 202664-dagarscertifikat införs i Let’s Encrypts testmiljö.
    10 februari 2027Nya certifikat får som standard 64 dagars giltighet.
    11 maj 2027De sista 90-dagarscertifikaten väntas löpa ut.
    Under 2028Standardgiltigheten kortas till 45 dagar.

    Vad behöver du som driver en webbserver göra?

    Driver du en webbserver med exempelvis Apache eller Nginx under Linux är det klokt att redan nu kontrollera hur certifikatförnyelsen fungerar.

    Använder du Certbot kan du exempelvis testa förnyelseprocessen med kommandot:

    sudo certbot renew --dry-run

    Kommandot genomför ett test av certifikatförnyelsen utan att ersätta de certifikat som används i produktion.

    Du kan också kontrollera vilka certifikat Certbot hanterar och när de går ut:

    sudo certbot certificates

    På system som använder systemd kan du undersöka om automatisk förnyelse är aktiverad:

    systemctl list-timers --all | grep certbot

    Om förnyelsen sker genom cron bör du kontrollera att schemaläggningen inte bygger på ett fast intervall som riskerar att vara längre än certifikatets giltighetstid.

    Det är också viktigt att kontrollera att webbservern använder de nya certifikaten efter förnyelsen. I vissa konfigurationer krävs en automatisk omladdning av Apache eller Nginx.

    En förändring som visar vart internet är på väg

    När HTTPS började bli vanligt kunde SSL-certifikat ha en giltighetstid på flera år. Det innebar att samma certifikat och ibland samma privata nyckel kunde användas under mycket lång tid.

    Utvecklingen har därefter gått mot allt kortare giltighetstider.

    Let’s Encrypts kommande övergång till 64 och senare 45 dagar är en del av denna utveckling.

    Förändringen innebär visserligen att certifikat behöver förnyas oftare, men målet är också att minska beroendet av manuellt underhåll.

    I framtiden är tanken att certifikathantering ska fungera ungefär som andra automatiska säkerhetsuppdateringar: systemet sköter arbetet i bakgrunden, utan att användaren behöver tänka på det.

    För webbplatsbesökaren är målet enkelt: säkrare anslutningar utan någon märkbar förändring. För serveradministratören är budskapet lika tydligt – tiden för manuell certifikatförnyelse håller på att rinna ut.

    > FAKTA: LET’S ENCRYPT_

    TJÄNST: Let’s Encrypt

    FUNKTION: Kostnadsfria TLS/SSL-certifikat för HTTPS

    NUVARANDE GILTIGHET: 90 dagar

    10 FEBRUARI 2027: 64 dagar

    UNDER 2028: 45 dagar

    TESTMILJÖ: 64-dagarscertifikat från 14 oktober 2026

    PROTOKOLL: ACME

    AUTOMATISERING: Certbot och andra ACME-klienter

    REKOMMENDATION: Automatisk förnyelse med stöd för ACME Renewal Info (ARI)

    root@linux:~# certbot renew –dry-run
    # Testar automatisk certifikatförnyelse
  • Smidigare Linux-installationer: openSUSE lanserar installeraren Agama 24

    Slut på röriga menyer och klickande i labyrinter. Med lanseringen av Agama 24 förnyar openSUSE sättet vi installerar Linux på. Nya smarta sökfunktioner, samlade regioninställningar och kraftfull automatisk lagringshantering gör installationsprocessen både snabbare och mer tillgänglig – oavsett om du är en nyfiken hemmaanvändare eller en erfaren systemadministratör.

    Att installera ett operativsystem har historiskt sett krävt tålamod och klickande i utspridda menyer. Med den senaste versionen av det webbaserade installationsverktyget Agama 24 tar openSUSE ett kliv mot en mer sömlös och tillgänglig upplevelse – både för vanliga användare och systemadministratörer.

    Lanseringen fungerar dessutom som en dubbel uppdatering som täcker in förändringar från både version 23 och 24, där stort fokus har lagts på stabilitet, optimering och finjusteringar.

    Ett samlat grepp om region- och språkinställningar

    En av de mest märkbara förändringarna i Agama 24 rör hanteringen av internationella inställningar som språk, tangentbordslayout och tidszon. I tidigare versioner tvingades användaren hoppa mellan tre separata helskärmsmenyer. I den nya versionen har allt samlats i ett enda intuitivt formulär.

    • Smarter sökning: Sökfälten är nu accent-insensitiva, vilket innebär att tecken som é eller ö hittas oavsett hur de skrivs.
    • Tydligare tidszoner: Tidszonsväljaren visar nu både aktuell lokal tid och UTC-offset för varje alternativ.
    • Snabbt godkännande: Alla tre inställningar kan nu verkställas samtidigt med ett enda knapptryck.

    Bättre nätverksöverblick och stärkt tillgänglighet

    När en dator är utrustad med flera liknande nätverkskort kan det vara svårt att avgöra vilket gränssnitt som är kopplat var. Agama 24 introducerar därför valet ”Browse with details…”. Detta öppnar en sorterbar tabell som visar kritisk information som enhetstyp, IP-adresser och aktuell anslutningsstatus för samtliga adaptrar.

    Lika stort utrymme har getts åt tillgänglighet och användarvänlighet i webbgränssnittet:

    • Förbättrad navigering via tangentbord.
    • Mer konsekvent utformade formulär och tydligare textsättningar.
    • Utökat stöd för skärmläsare.
    • Flexiblare temasystem med bättre stöd för mörkt läge, ljust läge och högkontrastläge.

    Avancerad automatisering och intelligent lagringshantering

    Under huven har stor tyngdpunkt lagts på storskalig och automatiserad installation via JSON-baserade profiler.

    Reglerna för att identifiera och välja lagringsenheter har blivit avsevärt mer uttrycksfulla. Systemadministratörer kan nu kombinera sökvillkor med logiska operatörer som AND, OR och NOT. Hårddiskar och volymer kan matchas baserat på allt från kärndrivrutiner, filsystemtyper och etiketter till det exakta antalet partitioner eller deras innehåll.

    För organisationer som migrerar från äldre miljöer introducerar Agama 24 även inledande stöd för AutoYaST. Installeraren kan nu läsa in befintliga AutoYaST-profiler och automatiskt konvertera dem till Agamas egna konfigurationsformat.

    Kvalitet och stabilitet i första rummet

    Eftersom version 23 passerade utan något officiellt meddelande markerar den här lanseringen resultatet av flera månaders intensivt arbete. Istället för att enbart fokusera på nya funktioner har utvecklingsteamet lägt en stor del av sin energi på att testa gränsfall, åtgärda buggar och polera helhetsupplevelsen för att göra installationen så pålitlig som möjligt.

    Ladda hem här

    https://agama-project.github.io/download

    > FAKTA: openSUSE Agama 24_

    [SYSTEM]: Webbaserad Linux-installerare

    [VERSION]: Agama 24 (inkluderar även uppdateringar från v23)

    [HUVUDNYHETER]:

      > STATUS: Redo för installation / Stabilitetsfokus

  • OpenZFS 2.4.4 stärker datasäkerheten och får stöd för Linux 7.2

    OpenZFS 2.4.4 har släppts med stöd för Linuxkärnan 7.2, ett nytt verktyg för att rädda låsta lagringspooler och flera korrigeringar som minskar risken för datafel. Uppdateringen riktar sig främst till administratörer av servrar och större lagringssystem, men förbättringarna berör alla som använder ZFS för att skydda viktiga filer.

    OpenZFS är mer än ett traditionellt filsystem. Det fungerar samtidigt som filsystem, volymhanterare och ett avancerat skydd mot dataskador. I stället för att bara lagra filer på en disk kan OpenZFS kombinera flera hårddiskar till en gemensam lagringspool, kontrollera att informationen inte har förändrats och i många fall automatiskt reparera skadade data.

    Tekniken används därför ofta i filservrar, NAS-enheter, datacenter och system där stora mängder information måste lagras säkert under lång tid.

    Den nya versionen OpenZFS 2.4.4 är framför allt en underhållsuppdatering. Den innehåller inga dramatiska förändringar av hur systemet används, men många av förbättringarna handlar om sådant som är avgörande för ett lagringssystem: att data förblir korrekta och att lagringspooler går att återställa när något oväntat inträffar.

    Stöd för Linuxkärnan 7.2

    En av de största nyheterna är kompatibilitet med Linuxkärnan 7.2. OpenZFS har en ovanlig ställning i Linuxvärlden eftersom det inte ingår direkt i den officiella Linuxkärnan. ZFS-modulerna måste därför anpassas när kärnans interna gränssnitt förändras.

    I Linux 7.2 har bland annat OpenZFS kod för superblock anpassats till kärnans sget_fc()-gränssnitt. Ett superblock kan förenklat beskrivas som filsystemets övergripande innehållsförteckning. Där finns grundläggande information som operativsystemet behöver för att kunna montera och använda filsystemet.

    Den officiellt stödda Linuxversionen sträcker sig nu från kärna 4.18 till 7.2. OpenZFS fortsätter även att stödja FreeBSD, där version 13.3 och senare samt 14.0 och senare finns med bland de angivna plattformarna.

    Ny räddningsfunktion för blockerade lagringspooler

    Den kanske mest intressanta nyheten är kommandot zhack mmp reclaim. Det är avsett för ovanliga men besvärliga situationer där en ZFS-pool har lämnats i ett låst eller övergivet tillstånd av MMP-skyddet.

    MMP skyddar en lagringspool mot att öppnas för skrivning av flera datorer samtidigt. Om två servrar skulle skriva till samma pool utan att känna till varandras ändringar kan filsystemets struktur skadas. Det kan jämföras med att två personer samtidigt redigerar samma dokument utan någon samordning – men i det här fallet kan resultatet bli en skadad lagringspool i stället för några förlorade textrader.

    Skyddet försöker därför upptäcka om poolen redan används av en annan dator och stoppar importen om den ser tecken på aktivitet.

    Problemet uppstår om skyddet felaktigt tror att en annan dator fortfarande använder poolen. Det kan exempelvis inträffa efter ett avbrott eller ett misslyckat försök att ta kontroll över poolen. Det nya kommandot ger en administratör möjlighet att återta en sådan övergiven pool.

    OpenZFS har samtidigt blivit bättre på att skilja mellan ett misslyckat försök att göra anspråk på en så kallad uberblock och verklig aktivitet från en annan dator. En uberblock fungerar ungefär som en säker kontrollpunkt som beskriver ett giltigt tillstånd för hela lagringspoolen.

    Kontrollerna hoppar nu även över virtuella enheter som inte går att skriva till. Hanteringen av degraderade speglar, där någon disk är frånvarande, har också förbättrats.

    Flera viktiga fel i dedupliceringen rättas

    OpenZFS kan använda deduplicering för att undvika att identiska datablock lagras flera gånger. Om samma block förekommer på många platser sparas bara ett exemplar, medan filsystemet håller reda på vilka filer som använder det.

    Det kan minska lagringsbehovet kraftigt, men kräver en omfattande tabell som kallas DDT, Deduplication Table. Tabellen måste vara helt korrekt. Ett felaktigt referensvärde kan annars innebära att ett block tas bort trots att det fortfarande används.

    OpenZFS 2.4.4 rättar flera problem i denna del av systemet. Bland annat åtgärdas negativa tidsvärden och andra fel som kunde uppstå när gamla poster rensades. Låsningen under kontrollen av deduplicerade block har stärkts, och felaktig märkning av referensräkningen i DDT-loggen har korrigerats.

    För system som använder deduplicering är detta några av uppdateringens viktigaste förbättringar.

    Stabilare cache och säkrare filhantering

    L2ARC är OpenZFS sekundära läscache och används ofta för att komplettera arbetsminnet med en snabb SSD. Version 2.4.4 rättar ett fel i återuppbyggnaden av denna cache. Under den första genomgången begränsas återuppbyggnaden nu av den punkt till vilken nya cachedata faktiskt har skrivits.

    Ett fel som påverkade läsning av datablock som frigjorts efter kloning har också korrigerats. Dessutom begränsas antalet verifieringshändelser från Direct I/O, så att systemet inte överbelastas av en mycket stor mängd likartade meddelanden.

    På Linux rättas en möjlig oändlig loop i zfs_write() när systemet försökte arbeta med en minnesbuffert som inte kunde göras tillgänglig. Läsning genom mmap() utanför slutet av en fil har korrigerats, och tidsstämplarna för ändring uppdateras nu korrekt när fallocate() används för att göra en fil större.

    Pooler ska inte längre exporteras medan de används

    Kommandot zpool export används när en lagringspool ska kopplas bort från ett system, exempelvis för att flyttas till en annan server.

    OpenZFS 2.4.4 kontrollerar nu bättre om poolens ZFS-volymer fortfarande används. Om en zvol-enhet är upptagen av ett program eller en virtuell maskin avbryts exporten med felkoden EBUSY. Det är säkrare än att försöka fortsätta trots att poolen inte kan kopplas bort på ett korrekt sätt.

    En kapplöpningssituation mellan borttagningen av en lagringsenhet och exporten av poolen har också rättats.

    Säkrare överföring och krypterade säkerhetskopior

    OpenZFS innehåller funktionerna zfs send och zfs receive, som används för att överföra ögonblicksbilder och säkerhetskopior mellan lagringssystem.

    Den nya versionen rättar bland annat mottagning av delade stora block med ett kort avslutande datablock. Problem med zfs receive -x, återupptagna överföringar och en möjlig nullpekarkrasch i mottagningskoden har också åtgärdats.

    För delegerad administration tillkommer behörigheten send:encrypted. Den gör det möjligt att mer exakt bestämma vilka användare som får skicka krypterade dataset. En administratör kan därmed tillåta vissa former av ZFS-hantering utan att automatiskt ge användaren rätt att överföra krypterade data.

    En underhållsuppdatering med stor betydelse

    OpenZFS 2.4.4 innehåller även säkrare hantering av strängar och minne i biblioteket libzfs, bättre kontroll av enhetsbehörigheter och förbättrad automatisk expansion av pooler när partitionerade diskar får större kapacitet. Därtill kommer ett stort antal ändringar i byggsystem, tester, kontinuerlig integration och FreeBSD-stödet.

    För vanliga användare är de flesta förändringarna osynliga. Det är samtidigt ett gott tecken. Ett lagringssystem ska helst arbeta i bakgrunden, upptäcka problem innan de blir allvarliga och framför allt inte förlora några data.

    OpenZFS 2.4.4 är därför ingen revolutionerande version. Den är snarare ett omfattande servicearbete på en redan avancerad maskin – med nya verktyg för nödsituationer, stöd för kommande Linuxsystem och flera förstärkningar på de platser där små fel annars skulle kunna få stora konsekvenser.

    https://openzfs.org/wiki/Main_Page

  • SCTPhantom – 18 år gammal Linux-bugg kan ge angripare rootåtkomst

    En 18 år gammal sårbarhet i Linuxkärnans SCTP-kod kan ge lokala angripare fullständig rootåtkomst. Säkerhetsforskarna bakom upptäckten har även visat att felet under vissa förutsättningar kan användas för att ta sig ur en container och angripa värdsystemet.

    Sårbarheten har fått namnet SCTPhantom och registrerats som CVE-2026-64564. Den finns i Linuxkärnans stöd för nätverksprotokollet SCTP och uppges ha introducerats redan i Linux 2.6.25, som lanserades våren 2008.

    Det innebär att felet har kunnat följa med genom nästan två decennier av utveckling, trots att miljontals rader kod har granskats, ändrats och förbättrats under tiden.

    Vad är SCTP?

    SCTP står för Stream Control Transmission Protocol och är, precis som TCP och UDP, ett protokoll för att överföra information över nätverk.

    En viktig skillnad är att SCTP kan använda flera nätverksadresser inom samma anslutning. Om en server har flera nätverkskort eller internetförbindelser kan trafiken fortsätta över en annan väg om den första slutar fungera. Funktionen används bland annat inom telekommunikation och andra system där hög tillgänglighet är viktig.

    SCTP kan dessutom lägga till och ta bort IP-adresser medan en anslutning pågår. Det är just i denna dynamiska adresshantering som SCTPhantom finns.

    En borttagen nätverksväg som fortfarande används

    Linuxkärnan håller reda på de olika nätverksvägar som hör till en SCTP-anslutning. Sårbarheten gör det möjligt att skicka en särskilt konstruerad serie SCTP-kommandon som först tar bort en sådan nätverksväg och därefter försöker använda den igen.

    Problemet är att kärnan fortfarande har kvar en pekare till det borttagna objektet.

    Det kan jämföras med att ett företag river en byggnad men glömmer att ta bort adressen ur sitt register. När samma mark senare används till något annat fortsätter företagets personal att skicka instruktioner till den gamla adressen. Instruktionerna riskerar då att påverka något helt annat än det ursprungligen var tänkt.

    Inom programmering kallas detta för use-after-free. Ett område i minnet har frigjorts, men programmet fortsätter ändå att använda en gammal hänvisning till området.

    I ett vanligt program kan ett sådant fel leda till att programmet kraschar. När felet finns i operativsystemets kärna blir konsekvenserna betydligt allvarligare. Kärnan har tillgång till hela datorns minne, all hårdvara och samtliga användarkonton.

    En angripare som lyckas kontrollera hur det frigjorda minnet återanvänds kan därför i vissa fall manipulera kärnan och ge sin egen process högsta möjliga behörighet: root.

    Fungerade på flera Linuxdistributioner

    Forskarna vid Tencents Zhuque Lab lyckades utnyttja sårbarheten och erhålla rootåtkomst på flera olika system. Bland de testade miljöerna fanns:

    • Debian 13 med Linux 6.12.95
    • Ubuntu 24.04 med Linux 6.8.0-134
    • Rocky Linux 9 och RHEL 9-baserade system med leverantörens 5.14-kärna
    • ett OpenCloudOS-baserat system med Linux 6.6.119
    • en testmiljö med Linux 7.2-rc2

    Resultaten visar att sårbarheten inte är begränsad till en enskild Linuxdistribution eller kärngeneration.

    Det betyder däremot inte att vem som helst kan angripa samtliga Linuxdatorer direkt över internet. För den demonstrerade lokala attacken måste angriparen redan kunna köra kod på datorn eller i en miljö som har tillgång till den sårbara SCTP-funktionen.

    Därför kan en container inte alltid skydda värddatorn

    En container kan se ut som en separat dator, men den använder i själva verket samma Linuxkärna som värdsystemet. Tekniker som namnrymder, Linux capabilities och seccomp begränsar vad processerna i containern får göra, men det finns ingen separat kärna mellan containern och värddatorn.

    Om en angripare hittar ett exploaterbart fel i själva kärnan kan gränsen mellan containern och värdsystemet därför kringgås.

    Tencent genomförde åtta försök att utnyttja SCTPhantom från en container. I sex av försöken fick forskarna rootåtkomst på värddatorn. De två misslyckade försöken stannade vid minneshanteringen utan att krascha kärnan.

    Testcontainern använde en standardskapad seccomp-profil och hade varken CAP_NET_ADMIN eller CAP_SYS_ADMIN, två kraftfulla rättigheter som normalt inte bör ges till okända containrar.

    Resultatet innebär dock inte att alla Linuxcontainrar automatiskt går att bryta sig ur. Risken påverkas bland annat av:

    • om SCTP finns installerat och kan aktiveras
    • vilka typer av nätverkssocklar containern får skapa
    • hur användarnamnrymder är konfigurerade
    • containerns seccomp-regler
    • tilldelade Linux capabilities
    • säkerhetssystem som AppArmor och SELinux

    Containerns körmiljö, version och exakta konfiguration påverkar alltså om attacken över huvud taget är möjlig.

    En liten rättning stoppar ett komplicerat angrepp

    Det intressanta med SCTPhantom är skillnaden mellan sårbarhetens komplexitet och rättningens storlek.

    Attacken kräver avancerad manipulation av kärnans minne. Själva programfelet kan däremot stoppas genom en relativt liten ändring: Linuxkärnan tillåts inte längre ta bort den SCTP-transport som fortfarande används för att behandla det aktuella ASCONF-meddelandet.

    Därmed uppstår inte längre den kvarlämnade pekare som attacken bygger på.

    Enligt Linuxkärnans CVE-information är de första korrigerade versionerna i berörda stabila utvecklingsgrenar:

    • Linux 6.6.148
    • Linux 6.12.101
    • Linux 6.18.42
    • Linux 7.1.6
    • Linux 7.2-rc5 i huvudgrenen

    Linuxdistributioner använder emellertid ofta egna kärnpaket. En leverantör kan flytta över säkerhetsrättningen till en äldre kärna utan att ändra kärnans huvudsakliga versionsnummer. Därför går det inte alltid att avgöra om en dator är skyddad genom att enbart kontrollera resultatet från uname -r.

    Debian 13 ”Trixie” fick exempelvis rättningen genom säkerhetskärnan 6.12.101-1. Vid publiceringen markerade Debians säkerhetsspårare fortfarande de dåvarande kärnpaketen för Debian 12 och Debian 11 som sårbara.

    Vad bör Linuxanvändare göra?

    Det viktigaste är att installera de säkerhetsuppdateringar som tillhandahålls av den aktuella Linuxdistributionen och därefter starta om datorn så att den nya kärnan verkligen används.

    Administratörer bör särskilt kontrollera servrar där flera användare kan köra program, system som kör containrar och miljöer där opålitlig kod behandlas.

    Om SCTP inte används kan avstängning av SCTP-modulen minska angreppsytan i väntan på en uppdatering. Det bör dock ses som en tillfällig skyddsåtgärd och inte som en ersättning för att installera en korrigerad kärna.

    SCTPhantom visar samtidigt varför även gammal och till synes stabil kod behöver fortsätta granskas. Ett litet misstag i minneshanteringen kan ligga dolt i närmare två decennier – och förvandlas från en bortglömd pekare till en huvudnyckel för hela systemet.

    https://nvd.nist.gov/vuln/detail/CVE-2026-64564

  • Rust-baserade uutils närmar sig full kompatibilitet med GNU Coreutils

    Rust-projektet uutils tar ännu ett stort steg mot att kunna ersätta GNU Coreutils. Med version 0.10 klarar projektet nu 93,48 procent av GNU testsvit och levererar samtidigt förbättringar inom säkerhet, prestanda, filhantering och stöd för fler plattformar.

    Coreutils är en samling grundläggande kommandoradsverktyg som finns i nästan alla Linuxsystem. Kommandon som ls, cp, mv, rm, cat, date och chmod används dagligen av både vanliga användare, systemadministratörer och automatiserade skript.

    Traditionellt kommer dessa program från GNU Coreutils och är huvudsakligen skrivna i programmeringsspråket C. Projektet uutils försöker återskapa samma verktyg i Rust – ett modernare programmeringsspråk med ett starkt fokus på minnessäkerhet och robust programvara.

    Med version 0.10 har projektet tagit ett stort steg närmare målet att fungera som en direkt ersättare för GNU Coreutils.

    Klarar 645 av 690 tester

    Enligt projektets senaste testresultat klarar uutils Coreutils nu 645 av de 690 testerna i GNU:s officiella testsvit. Det motsvarar en kompatibilitet på 93,48 procent.

    I version 0.9 låg resultatet på 90,58 procent. Antalet underkända tester har samtidigt minskat från 56 till 29.

    Att klara testerna är viktigt eftersom även små skillnader mellan två kommandon kan orsaka problem. Ett skript kan exempelvis förvänta sig en viss felkod, ett exakt formaterat felmeddelande eller att ett kommando reagerar på ett särskilt sätt när en fil saknas.

    Ju fler GNU-tester uutils klarar, desto större är möjligheten att befintliga Linuxprogram och skript fungerar utan ändringar.

    Många välkända kommandon har förbättrats

    Version 0.10 innehåller kompatibilitetsförbättringar för ett stort antal vanliga verktyg, däribland:

    date, du, head, tail, install, ls, nproc, numfmt, od, pr, stat, sum och truncate.

    Även felmeddelandena har blivit tydligare. När ett kommando misslyckas anges nu oftare både namnet på den berörda filen och det ursprungliga felet från operativsystemet.

    Det gör det lättare att förstå om problemet exempelvis beror på bristande behörighet, en saknad fil eller ett skrivskyddat filsystem.

    Ökad säkerhet vid filhantering

    En viktig del av utvecklingsarbetet handlar om att förhindra så kallade TOCTOU-problem, en förkortning av time-of-check to time-of-use.

    Problemet kan uppstå när ett program först kontrollerar en fil och därefter utför en åtgärd på den. Under den korta tiden mellan kontrollen och åtgärden kan filen eller sökvägen hinna ändras.

    En angripare skulle exempelvis kunna ersätta en vanlig fil med en symbolisk länk och därmed försöka få programmet att skriva till eller ändra fel fil.

    I version 0.10 har skyddet mot sådana situationer förbättrats i bland annat:

    touch, mkfifo, head, split och chcon.

    De rekursiva funktionerna i chmod och chown har också gjorts mer motståndskraftiga mot cirkulära symboliska länkar och försök att kringgå säkerhetsfunktionen --preserve-root.

    Den funktionen ska bland annat skydda användaren från katastrofala kommandon som av misstag försöker ändra eller radera hela rotfilsystemet.

    Säkrare kopiering och flyttning

    Kommandot cp följer inte längre en symbolisk länk om länken pekar på en underkatalog i kopieringens målområde. Detta minskar risken för att programmet kopierar filer till en oväntad plats.

    Även mv har fått ytterligare skydd när filer flyttas mellan olika filsystem eller när säkerhetskopior skapas.

    Kommandona mkdir, mkfifo och mknod kan dessutom tilldela SELinux-etiketter redan när ett objekt skapas. Tidigare kunde etiketten läggas till i ett separat steg, vilket skapade ett kort tidsfönster där objektet hade fel säkerhetsmärkning.

    Bättre hantering av ovanliga fel

    Utvecklarna har korrigerat flera problem som framför allt uppstår i extrema eller ovanliga situationer.

    Det gäller bland annat:

    • skrivfel vid utmatning till enheter som /dev/full
    • heltalsöverskridningar vid mycket stora argument
    • ogiltiga teckengränser i text med multibyte-kodning
    • onödigt stora minnesallokeringar
    • stacköverskridningar i kommandot expr

    Enheten /dev/full fungerar ungefär som en hårddisk som alltid är full. Den används ofta för att testa hur ett program reagerar när det inte längre går att skriva data.

    Parsern i expr har skrivits om för att arbeta iterativt i stället för rekursivt. Det minskar risken för att mycket djupt nästlade uttryck fyller programmets stack och orsakar en krasch.

    Nya funktioner i mv, install och rm

    Version 0.10 introducerar även flera nya funktioner.

    Kommandot:

    mv --exchange
    

    kan användas för att atomiskt byta plats på två sökvägar. Atomiskt innebär att bytet sker som en enda sammanhängande operation. Andra program ska därför inte kunna se ett tillstånd där bara halva bytet har genomförts.

    Installationsverktyget install har fått stöd för alternativet:

    --reflink
    

    På kompatibla filsystem kan detta skapa en så kallad copy-on-write-kopia. I stället för att omedelbart duplicera alla data kan originalet och kopian tillfälligt dela samma datablock. Nya block skapas först när någon av filerna ändras.

    Det kan göra kopieringen både snabbare och mer utrymmeseffektiv.

    Alternativet install -C kan nu också kombineras med --preserve-timestamps.

    Kommandot rm har fått alternativet:

    --one-file-system
    

    Det förhindrar en rekursiv radering från att fortsätta in i andra monterade filsystem. Funktionen kan vara användbar när exempelvis externa diskar, nätverkslagring eller särskilda systemkataloger är monterade under den katalog som ska tas bort.

    Kommandot cut har dessutom fått -O som en kortare variant av --output-delimiter.

    Snabbare cat, cp och tee

    Flera prestandaförbättringar ingår också i versionen.

    tee har fått möjlighet att använda en snabb kopieringsmetod med så kallad zero-copy. Det innebär att data i vissa situationer kan flyttas mellan olika delar av systemet utan att först kopieras fram och tillbaka genom programmets eget minne.

    Även cat har optimerats för högre datahastighet.

    Kopieringar med cp som inte använder reflink ska också gå snabbare. Förbättringarna gäller bland annat kopiering mellan olika lagringsenheter.

    Kontrollsummeverktygen kan dessutom använda OpenSSL som beräkningsmotor, vilket kan ge bättre prestanda på system där OpenSSL innehåller väloptimerade implementationer för processorn.

    Förbättrat stöd för Windows och WebAssembly

    uutils utvecklas inte enbart för traditionella Linuxsystem.

    Version 0.10 har fått stöd för målplattformen wasm32-wasip2, vilket gör det möjligt att kompilera verktygen för WebAssembly och köra dem i miljöer som stöder WASI.

    På Windows fungerar nu kommandot timeout, och tail -f samt tail -F kan följa filer som uppdateras löpande.

    Det kan exempelvis användas för att övervaka en loggfil medan ett program fortfarande skriver till den.

    Windowsversionen har även fått stöd för glesa kopior i cp. Glesa filer innehåller områden som logiskt består av nollor men som inte behöver ta upp motsvarande fysiskt lagringsutrymme.

    En korrigering har dessutom gjorts för kontrollsummor i samband med konvertering av Windows radslut, så kallade CRLF-radslut.

    Rust som alternativ till klassiska Unixverktyg

    Målet med uutils är inte att skapa helt nya kommandon, utan att återskapa beteendet hos välkända Unixverktyg med en modern kodbas.

    Rust kan förhindra flera vanliga programmeringsfel redan under kompileringen. Det gäller bland annat felaktig minneshantering, användning av frigjort minne och vissa typer av samtidighetsproblem.

    Det betyder däremot inte automatiskt att alla program skrivna i Rust är felfria. Logiska fel, kompatibilitetsproblem och säkerhetsbrister kan fortfarande förekomma.

    Det höga resultatet i GNU:s testsvit visar ändå att uutils börjar närma sig en nivå där projektet kan bli ett realistiskt alternativ i fler operativsystem och Linuxdistributioner.

    Med 93,48 procents godkända tester är full kompatibilitet ännu inte uppnådd. Men version 0.10 visar att avståndet till GNU Coreutils fortsätter att minska.

    https://uutils.org/coreutils

    > TEKNISK FAKTA: uutils Coreutils 0.10
    Projekt: uutils Coreutils
    Version: 0.10
    Programmeringsspråk: Rust
    Mål: Kompatibel ersättare för GNU Coreutils
    GNU-testsvit: 645 av 690 tester godkända
    Kompatibilitet: 93,48 %
    Föregående version: 90,58 %
    Underkända tester: 29
    Plattformar: Linux, Unix-liknande system, Windows och WebAssembly
    Nytt mål: wasm32-wasip2

    Några förbättrade verktyg:
    date, du, head, tail, install, ls, nproc, numfmt, od, pr, stat, sum och truncate

    Nya funktioner:
    mv –exchange
    install –reflink
    rm –one-file-system
    cut -O

    Fokus i version 0.10:
    Kompatibilitet, TOCTOU-säkerhet, symlink-skydd, förbättrad felhantering, högre prestanda och utökat plattformsstöd.
  • GNU Nano 9.2 förbättrar terminalkontrollen och återinför äldre kortkommandon

    GNU-projektet har släppt GNU Nano 9.2, en ny underhållsversion av den populära textredigeraren för Linux och andra Unix-liknande operativsystem. Versionen har fått kodnamnet ”Alquézar” och innehåller bland annat bättre kontroll av terminalmiljön, tydligare namn på multibuffertfunktionen och återställt stöd för äldre tangentkombinationer.

    GNU Nano är en liten och lättanvänd textredigerare som körs direkt i terminalen. Den används ofta för att snabbt redigera konfigurationsfiler, skript och andra textfiler på Linuxservrar och vanliga skrivbordssystem.

    Till skillnad från mer avancerade terminalredigerare som Vim och Emacs visar Nano de vanligaste kortkommandona längst ned på skärmen. Det gör programmet förhållandevis enkelt att börja använda, även för personer som inte är vana vid kommandoraden.

    Kontrollerar att terminalen kan visa Nano

    Den viktigaste nyheten i GNU Nano 9.2 är en ny kontroll som utförs när programmet startar.

    Nano vägrar nu att starta om programmets standardutmatning inte är ansluten till en terminal. Standardutmatning, ofta kallad stdout, är den kanal som ett program normalt använder för att skriva information på skärmen.

    För ett vanligt kommandoradsverktyg går det ofta bra att skicka utmatningen vidare till en fil eller till ett annat program. Nano är däremot ett interaktivt program som behöver kunna styra markören, uppdatera skärmen och läsa tangenttryckningar.

    Om utmatningen inte går till en riktig terminal kan Nano därför inte visa sitt gränssnitt på ett tillförlitligt sätt. Den nya kontrollen förhindrar att redigeraren startas i en miljö där den ändå inte kan fungera korrekt.

    Tydligare namn på multibuffertfunktionen

    GNU Nano 9.2 introducerar kommandoradsalternativet:

    nano --newbuffer
    

    Det nya alternativet är ett tydligare namn på det befintliga alternativet:

    nano --multibuffer
    

    Båda alternativen gör samma sak. När en ny fil läses in öppnas den i en separat buffert i stället för att ersätta den fil som redan visas.

    En buffert kan jämföras med ett öppet dokument eller en flik i en grafisk textredigerare. Genom att använda flera buffertar kan användaren arbeta med flera filer under samma Nano-session och växla mellan dem.

    Funktionen kan även aktiveras permanent i konfigurationsfilen nanorc:

    set newbuffer
    

    Den äldre inställningen fungerar fortfarande:

    set multibuffer
    

    Det innebär att befintliga konfigurationsfiler och skript inte behöver ändras. Det nya namnet är endast ett mer beskrivande alternativ.

    Äldre tangentkombinationer fungerar igen

    Version 9.2 återinför också stöd för de äldre tangentsekvenserna Ctrl+W, Ctrl+T samt Ctrl+/, Ctrl+T.

    Nano skriver normalt Ctrl-tangenten som ett taktecken. Kombinationen Ctrl+W visas därför som ^W.

    De återställda tangentsekvenserna användes tidigare för att gå från sökfunktionen, WhereIs, till funktionen GotoLine. Den senare används för att flytta markören direkt till en viss rad i dokumentet.

    Stödet förbättrar kompatibiliteten för användare som fortfarande använder äldre arbetsflöden eller har Nano-kommandon lagrade i muskelminnet.

    Det är däremot inte samma sak som den tidigare direkta växlingen med enbart Ctrl+T. Den funktionen har tagits bort.

    Sökvyn placeras mer naturligt

    När användaren söker efter text försöker Nano nu placera det aktuella området så långt åt vänster i terminalfönstret som möjligt.

    För vanliga textfiler märks förändringen kanske inte särskilt mycket. Den kan däremot göra stor skillnad vid redigering av långa rader, exempelvis i loggfiler, källkod eller konfigurationsfiler.

    Genom att minska onödig horisontell förskjutning blir det lättare att se sammanhanget kring sökresultatet.

    Stödet för gamla Mac-radbrytningar tas bort

    Nano kan inte längre läsa och skriva filer som använder det äldre Mac-formatet för radbrytningar.

    Moderna operativsystem använder huvudsakligen två olika sätt att markera slutet på en textrad:

    • Linux och andra Unix-liknande system använder tecknet LF.
    • Windows använder kombinationen CR och LF.

    Äldre versioner av Mac OS använde däremot en ensam CR-markering. Det formatet har varit föråldrat under lång tid och ska inte förväxlas med dagens macOS, som använder Unix-formatet LF.

    Borttagningen påverkar därför främst mycket gamla textfiler som skapades på klassiska Mac-system.

    Problem med säkerhetskopior har rättats

    När alternativet --backup används skapar Nano en säkerhetskopia av filen före redigeringen.

    I vissa situationer kunde tidigare versioner missa att skapa säkerhetskopian. En kopia kunde även få en felaktig tidsstämpel. Båda problemen har nu rättats.

    Korrigeringen är viktig eftersom säkerhetskopior ofta används som ett extra skydd vid redigering av systemfiler och andra viktiga dokument.

    Säkrare hantering av räddningsfiler

    Om Nano kraschar eller avslutas oväntat kan programmet skapa en fil med ändelsen .save. Filen innehåller osparade ändringar och kan användas för att försöka återställa arbetet.

    Nano ändrar inte längre automatiskt räddningsfilens rättigheter och ägare så att de motsvarar originalfilen.

    Förändringen minskar risken för att en automatiskt skapad räddningsfil får olämpliga behörigheter eller kopplas till fel användare, särskilt när Nano körs med utökade rättigheter.

    Fler tangenter kan anpassas

    Tangentkombinationerna Alt+Insert och Alt+Delete, som även kan skrivas som M-Ins och M-Del, har blivit möjliga att binda om.

    Det innebär att användare kan koppla kombinationerna till andra funktioner genom Nano-konfigurationen. Förändringen är framför allt användbar för personer som har egna tangentbordslayouter eller vill anpassa redigeraren efter ett särskilt arbetsflöde.

    En liten men praktisk uppdatering

    GNU Nano 9.2 är ingen omfattande funktionsversion. Uppdateringen fokuserar i stället på kompatibilitet, tydligare inställningar och korrigeringar av problem som kan uppstå i ovanliga situationer.

    Den nya terminalkontrollen förhindrar felaktiga starter, medan alternativet --newbuffer gör multibuffertfunktionen enklare att förstå. Samtidigt återkommer några äldre tangentsekvenser som fortfarande används av vana Nano-användare.

    GNU Nano 9.2 finns tillgänglig som källkod för den som vill kompilera programmet manuellt. Övriga användare kan invänta att versionen blir tillgänglig i den egna Linuxdistributionens paketförråd.

    https://www.nano-editor.org

    Nano är även kändo som pico

    $ GNU Nano 9.2 – tekniska fakta

    Version: GNU Nano 9.2

    Kodnamn: Alquézar

    Typ: Terminalbaserad textredigerare

    Licens: GNU General Public License

    • Nano startar inte om standardutmatningen inte är ansluten till en terminal.
    • --newbuffer har lagts till som ett tydligare namn för --multibuffer.
    • set newbuffer kan användas i konfigurationsfilen nanorc.
    • De äldre tangentsekvenserna Ctrl+W, Ctrl+T och Ctrl+/, Ctrl+T fungerar återigen.
    • Problem med uteblivna säkerhetskopior och felaktiga tidsstämplar har rättats.
    • Stödet för gamla Mac-filer med en ensam CR-radbrytning har tagits bort.
    • Alt+Insert och Alt+Delete kan nu bindas om.
    root@linux:~$ nano –newbuffer fil1.txt fil2.txt
  • Perl 5.44 släppt – får namngivna parametrar, bättre prestanda och Unicode 17

    Perl 5.44 har släppts med experimentellt stöd för namngivna parametrar, förbättrad prestanda och stöd för Unicode 17. Den nya versionen innehåller även flera säkerhetsrättningar, strängare regler för Unicode-tecken och uppdateringar av språkets reguljära uttryck.

    Programmeringsspråket Perl har fått en ny stabil version. Perl 5.44 innehåller bland annat experimentellt stöd för namngivna parametrar, bättre Unicode-hantering, flera prestandaförbättringar och rättningar av tre säkerhetsproblem.

    Perl har funnits sedan slutet av 1980-talet och används fortfarande för bland annat systemadministration, textbearbetning, webbapplikationer och automatisering. Språket är särskilt känt för sina kraftfulla funktioner för att söka, tolka och förändra text.

    Den nya versionen är den första stabila utgåvan i Perl 5.44-serien och kommer ungefär ett år efter Perl 5.42.

    Funktioner kan få namngivna parametrar

    En av de största nyheterna är experimentellt stöd för namngivna parametrar i funktioners signaturer.

    Traditionellt skickas argument till Perl-funktioner i en bestämd ordning. Funktionen måste alltså veta att det första värdet betyder en viss sak och att det andra värdet betyder något annat.

    Med namngivna parametrar kan anroparen i stället ange vad varje värde representerar. Det kan göra koden tydligare, särskilt i funktioner som tar emot många argument.

    I stället för att bara skicka flera värden efter varandra kan programmeraren exempelvis ange namn som name, age eller address.

    Funktionen är fortfarande experimentell. Det innebär att syntaxen och beteendet kan förändras i framtida Perl-versioner.

    Flera variabler i samma loop

    Perl 5.44 kombinerar även två andra experimentella funktioner: loopar med flera variabler och referensalias.

    Det gör det möjligt att behandla flera relaterade värden under varje varv i en loop. En variabel kan samtidigt fungera som ett direkt alias till den ursprungliga informationen.

    Det kan vara praktiskt när ett program exempelvis går igenom par bestående av en nyckel och en arrayreferens. Ändringar som görs genom aliaset kan då påverka den ursprungliga datastrukturen direkt.

    De funktioner som krävs, refaliasing och declared_refs, är fortfarande experimentella och måste aktiveras uttryckligen.

    Tydligare reguljära uttryck

    Reguljära uttryck är mönster som används för att söka efter eller bearbeta text. De är en central del av Perl och används ofta för exempelvis loggfiler, konfigurationsfiler och automatiserad textanalys.

    Perl har sedan tidigare modifieraren /xx, som gör det möjligt att formatera reguljära uttryck över flera rader och lägga till kommentarer.

    I Perl 5.44 har denna funktion byggts ut genom det experimentella tillägget enhanced_xx. Teckenklasser inom hakparenteser kan nu delas upp på flera rader och innehålla kommentarer.

    Perl kan också varna när delar av ett reguljärt uttryck verkar ha tolkats som en kommentar av misstag.

    Samtidigt införs strängare regler. Ett #-tecken som inte föregås av ett omvänt snedstreck, eller radbrytningar som skrivs direkt inne i en teckenklass, betraktas nu som föråldrad syntax.

    Äldre uttryck fortsätter tills vidare att fungera, men ger varningar. De bör uppdateras genom att exempelvis skriva \# eller använda en särskild sekvens som \n.

    Stöd för Unicode 17

    Perl 5.44 uppdaterar sitt stöd till Unicode 17.0.

    Unicode är den internationella standard som gör det möjligt för datorer att hantera bokstäver, symboler och skriftsystem från stora delar av världen. Den omfattar allt från svenska tecken till arabiska, kinesiska, matematiska symboler och emoji.

    Den nya Perl-versionen följer Unicode-reglerna mer strikt när tecken används i namn på variabler, funktioner, paket och namngivna grupper i reguljära uttryck.

    Omkring 160 ovanliga tecken som tidigare accepterades av Perls bredare tolkning av \w får inte längre användas i sådana namn. Anledningen är att de inte uppfyller Unicode-egenskaperna XID_Start och XID_Continue, som definierar vilka tecken som bör få inleda eller fortsätta ett programmeringsnamn.

    För de flesta programmerare får ändringen ingen märkbar effekt. Program som använder mycket ovanliga Unicode-tecken i namn kan däremot behöva ändras före en uppgradering.

    Tre säkerhetsproblem har rättats

    Perl 5.44 innehåller rättningar för tre rapporterade sårbarheter.

    Den första, CVE-2026-8376, berör en felaktig beräkning av buffertstorlek i funktionen Perl_study_chunk. På 32-bitarsystem kunde felet orsaka heltalsöverflöde och leda till att data skrevs utanför det avsedda minnesområdet.

    Den andra sårbarheten, CVE-2026-57432, påverkar hanteringen av mycket stora datastrukturer i funktionerna pack och unpack. Ett extremt stort repetitionsvärde kunde orsaka heltalsöverflöde och därefter buffertöverflöde.

    Det tredje problemet, CVE-2026-13221, finns i reguljära uttrycksmotorns optimering av stora alternativlistor. Reguljära uttryck med fler än ungefär 65 000 alternativa grenar kunde fylla ett 16-bitarsfält och i vissa fall ge felaktiga matchningar.

    Slumptalen får bättre startvärden

    Perl ändrar även hur språkets interna slumptalsgenerator startas.

    På Linux, BSD och macOS försöker Perl nu i första hand använda systemanropet getentropy(). Om det inte är tillgängligt används /dev/urandom. Som sista reserv används ett hashvärde som bygger på programmets interna tillstånd.

    Detta ger bättre och mer oförutsägbara startvärden än tidigare lösningar.

    Perl-utvecklarna betonar dock att funktionen rand fortfarande inte är avsedd för kryptografi, lösenord, säkerhetstokens eller andra säkerhetskritiska ändamål. Sådana program bör använda en särskild kryptografiskt säker slumptalsgenerator.

    Vissa operationer går snabbare

    Perl 5.44 innehåller flera mindre prestandaförbättringar.

    Heltalsaddition, subtraktion och multiplikation kan nu utföras något snabbare på system där kompilatorn har stöd för de optimeringar som behövs.

    Det har även blivit snabbare att skapa hash-tabeller från listor där nycklarna består av konstanta textsträngar som redan är kända när programmet kompileras.

    Behandlingen av funktionssignaturer har också optimerats. Funktioner som använder signaturer får därför något lägre belastning när de anropas.

    Varje enskild förbättring är relativt liten, men tillsammans kan de ge märkbara vinster i större program eller kod som körs mycket ofta.

    Gammalt beteende tas bort

    Perl 5.44 tar även bort ett beteende som varit markerat som föråldrat sedan Perl 5.12.

    Det är inte längre tillåtet att använda goto för att hoppa direkt in i en loop eller ett kodblock från utsidan.

    Sådana hopp kan göra ett programs körning svår att förutsäga eftersom de kringgår den normala vägen in i kodblocket. Förändringen gör språket mer konsekvent och minskar risken för svårfunna fel.

    Perl 5.40 har nått slutet av sin supportperiod

    I samband med att Perl 5.44 släpps avslutas den officiella supporten för Perl 5.40-serien.

    Den som fortfarande använder Perl 5.40 bör därför planera en uppgradering. Äldre Perl-program bör testas noggrant, särskilt om de använder experimentella funktioner, ovanliga Unicode-tecken eller avancerade reguljära uttryck.

    Nästa utvecklingsversion väntas bli Perl 5.45.1. Den kommer att ligga till grund för nästa stabila huvudversion, som enligt planerna ska släppas under första halvåret 2027.

    Perl 5.44 är ingen dramatisk ombyggnad av språket, men versionen moderniserar flera viktiga delar. Namngivna parametrar kan göra funktioner enklare att förstå, Unicode-stödet blir mer korrekt och flera vanliga operationer har effektiviserats.

    Samtidigt visar säkerhetsrättningarna varför det är viktigt att hålla även mogna och väletablerade programmeringsspråk uppdaterade.

    https://www.nntp.perl.org/group/perl.perl5.porters/2026/07/msg271063.html

    $ teknisk_fakta –perl-5.44
    Version: Perl 5.44
    Typ: Stabil produktionsversion
    Licens: Artistic License eller GNU GPL
    Unicode: Unicode 17.0
    Viktig nyhet: Experimentellt stöd för namngivna parametrar i funktionssignaturer
    Reguljära uttryck: Utökat stöd för läsbara uttryck med /xx och enhanced_xx
    Prestanda: Snabbare heltalsoperationer, hash-skapande och behandling av signaturer
    Säkerhet: Tre säkerhetsproblem har rättats
    Slumptal: Förbättrad initiering via getentropy() och /dev/urandom
    Support: Perl 5.40-serien har nått slutet av sin supportperiod
    Webbplats: perl.org
    root@linux:~$ perl -v
  • Linux Kernel 7.0 är nu föråldrad – dags att gå vidare till Linux 7.1

    Linux Kernel 7.0 har nått slutet av sin livstid och kommer inte längre att få några uppdateringar. Användare som kör 7.0-serien bör därför uppgradera till Linux Kernel 7.1 när den blir tillgänglig i den egna distributionens programförråd. För den som vill ha långsiktig stabilitet är en LTS-kärna fortfarande det bästa valet.

    Linuxkärnan är hjärtat i ett Linuxsystem. Den sköter kontakten mellan datorns hårdvara och programmen du använder. När en ny kärnversion släpps innebär det ofta bättre stöd för ny hårdvara, förbättrad prestanda, säkrare funktioner och rättningar av fel.

    Nu har Linux Kernel 7.0 nått slutet av sin livstid. Det betyder att den inte längre kommer att få fler uppdateringar. Använder man fortfarande Linux 7.0 bör man därför planera att uppgradera till Linux Kernel 7.1.

    Linux 7.0 var en kortlivad version

    Linux Kernel 7.0 släpptes den 12 april 2026 och innehöll flera stora nyheter. Bland annat introducerades ett stabilt stöd för Rust i kärnan, ett nytt oföränderligt rotfilsystem kallat nullfs, förbättringar för ARM64-processorer, stöd för nya RISC-V-tillägg samt 128-bitars atomiska operationer på LoongArch-arkitekturen.

    Det låter tekniskt, men i praktiken handlar det om att Linux fortsätter anpassas till modern hårdvara och nya sätt att bygga säkrare och stabilare system.

    Linux 7.0 var dock aldrig tänkt att vara en långsiktig version. Det var en så kallad kortlivad kärnserie, vilket innebär att den bara får uppdateringar under en begränsad tid.

    Sista versionen blev Linux 7.0.14

    Den sista uppdateringen i 7.0-serien blev Linux Kernel 7.0.14. I samband med den meddelade Linuxutvecklaren Greg Kroah-Hartman att 7.0-serien nu är markerad som EOL, alltså End of Life.

    Det betyder att inga fler säkerhetsfixar eller felrättningar kommer att släppas för Linux 7.0. Den som fortsätter använda den versionen riskerar därför att gå miste om viktiga korrigeringar.

    Greg Kroah-Hartman uppmanade därför användare att gå vidare till Linux 7.1-serien.

    Vad är nytt i Linux Kernel 7.1?

    Linux Kernel 7.1 släpptes den 14 juni 2026 och tar över som den aktuella stabila kärnserien. Den innehåller bland annat en ny implementation av NTFS-filsystemet, förbättrat stöd för Landlock-säkerhet, bättre energihantering genom förbättringar i amd-pstate och intel_idle samt standardstöd för Intels FRED-teknik.

    För vanliga användare kan detta innebära bättre hårdvarustöd, effektivare strömhantering och ökad stabilitet. För servrar, utvecklare och mer avancerade användare kan de nya säkerhets- och filsystemsfunktionerna vara särskilt intressanta.

    När får man Linux 7.1?

    Linux Kernel 7.1 är på väg in i de stabila programförråden hos flera populära Linuxdistributioner, bland annat Arch Linux och openSUSE Tumbleweed.

    Alla distributioner uppdaterar dock inte kärnan lika snabbt. Rullande distributioner får ofta nya kärnor tidigt, medan mer konservativa distributioner som Debian, Ubuntu LTS och Linux Mint brukar vänta längre eller hålla sig till särskilt utvalda LTS-kärnor.

    Det bästa är därför att använda den kärna som din egen distribution rekommenderar via sina vanliga uppdateringar.

    LTS-kärnor är bäst för långsiktig stabilitet

    Även Linux Kernel 7.1 är en kortlivad version. Den kommer alltså bara att underhållas under en begränsad tid.

    Den som vill ha maximal stabilitet och långsiktigt stöd bör i stället välja en LTS-kärna. LTS står för Long Term Support, alltså långtidssupport. Sådana kärnor används ofta i servrar, arbetsdatorer och system där stabilitet är viktigare än att alltid ha det allra senaste.

    Exempel på LTS-serier är Linux 6.18 LTS, Linux 6.12 LTS, Linux 6.6 LTS och Linux 6.1 LTS.

    Slutsats

    Linux Kernel 7.0 har gjort sitt. Den har nått slutet av sin livstid och kommer inte längre att få uppdateringar. För användare som redan kör 7.0 är det därför klokt att uppgradera till Linux Kernel 7.1 så snart den finns tillgänglig via den egna distributionens uppdateringssystem.

    För den som vill ha ett system som kräver färre större kärnuppgraderingar är en LTS-kärna ofta det bättre valet.

    Fakta: Linux Kernel 7.0

    Status: End of Life

    Linux Kernel 7.0 har nått slutet av sin livstid och kommer inte längre att få några uppdateringar. Användare bör därför uppgradera till Linux Kernel 7.1 eller välja en LTS-kärna för långsiktig stabilitet.

    Rekommendation: Uppdatera via din distributions vanliga uppdateringssystem.

  • Tmux 3.7 släppt – nu med tidigt stöd för flytande paneler

    Tmux 3.7 är här och bjuder på flera nyheter för den som arbetar mycket i terminalen. Den största förändringen är ett första stöd för flytande paneler, som kan lägga sig ovanpå den vanliga layouten. Dessutom får kopieringsläget radnummer, urklippshanteringen förbättras och flera säkerhets- och stabilitetsfixar har lagts till.

    Tmux, det populära verktyget för att hantera flera terminalsessioner i samma terminalfönster, har nu kommit i version 3.7. Den nya versionen innehåller flera förbättringar, men den mest uppmärksammade nyheten är ett första stöd för flytande paneler.

    För den som ofta arbetar i terminalen är tmux ett mycket praktiskt verktyg. Det gör det möjligt att dela upp terminalen i flera fönster och paneler, koppla från en session och senare återansluta till den. På så sätt kan man till exempel ha en serverprocess igång i en panel, loggfiler i en annan och en redigerare i en tredje.

    Flytande paneler ovanpå den vanliga layouten

    Den stora nyheten i tmux 3.7 är alltså flytande paneler. De fungerar ungefär som små terminalfönster som lägger sig ovanpå den vanliga, rutnätsbaserade layouten. Utseendemässigt kan de påminna om popupfönster, men de fungerar mer som vanliga tmux-paneler.

    Skillnaden är viktig. En popup i tmux är normalt mer tillfällig och modal, vilket innebär att den ofta tar över fokus tills den stängs. En flytande panel är däremot tänkt att fungera mer som en vanlig panel, fast placerad ovanpå de andra. Den kan ta emot vanliga terminalsekvenser och bete sig som en del av arbetsytan.

    Som standard kan en flytande panel öppnas genom att trycka på tmux prefixkommando, normalt Ctrl-b, följt av *. Det går även att skapa flytande paneler med det nya kommandot new-pane.

    Fortfarande en tidig funktion

    Stödet för flytande paneler är ännu i ett tidigt skede. Det betyder att funktionen finns där, men att den ännu inte har alla finesser man kan förvänta sig i framtiden.

    I nuläget kan flytande paneler bara flyttas och ändra storlek med musen. Det går ännu inte att till exempel växla en flytande panel med en vanlig panel, ändra storlek på den med resize-pane, eller enkelt konvertera mellan flytande och vanlig panel. Det finns inte heller fullt stöd för att spara och återställa anpassade layouter som innehåller flytande paneler.

    Trots begränsningarna är detta ett intressant steg. Flytande paneler kan på sikt göra tmux mer flexibelt, särskilt för användare som vill ha tillfälliga terminalytor utan att störa hela layouten.

    Radnummer i kopieringsläge

    En annan nyhet i tmux 3.7 är stöd för radnummer i kopieringsläget. Det styrs med den nya inställningen copy-mode-line-numbers.

    Användaren kan välja mellan flera lägen:

    • off
    • default
    • absolute
    • relative
    • hybrid

    Detta kan vara särskilt användbart när man läser loggfiler, felsöker eller kopierar text från längre terminalutskrifter. Relativa radnummer kan också vara praktiska för den som är van vid textredigerare som Vim.

    Bättre stöd för mus och urklipp

    Tmux 3.7 förbättrar även hanteringen av mus och fokus. Den nya inställningen focus-follows-mouse gör att fokus kan följa muspekaren mellan paneler. Det kan kännas mer naturligt för användare som ofta arbetar med musen, även i terminalmiljö.

    Även urklippshanteringen har förbättrats. Med den nya inställningen get-clipboard kan tmux begära innehåll från terminalens urklipp och skicka det vidare till en panel. Det gör att kopiering och inklistring kan fungera smidigare i moderna terminalemulatorer.

    Förbättringar för kontrolläge och bilder

    Den nya versionen innehåller också förbättringar i tmux kontroll- och mushantering. Nya musområden, control0 till control9, gör det möjligt att skapa muskontroller i panelens statusrad.

    När status-format är satt till 2 visar den andra statusraden nu som standard en lista över paneler. Det ger bättre överblick över arbetsytan.

    Stödet för SIXEL-bilder har också förbättrats. SIXEL är en teknik för att visa bilder direkt i terminalen, något som blivit mer intressant i takt med att moderna terminalprogram fått bättre grafikstöd. I tmux 3.7 har maxgränsen för antal bilder höjts till 20, och flera problem med storleksberäkningar har rättats.

    Säkerhet och stabilitet

    Förutom nya funktioner innehåller tmux 3.7 även säkerhetsförbättringar. Namn på paneler, fönster och sessioner saneras nu striktare. Det minskar risken för att skadliga eller felaktiga tecken används på ett sätt som kan skapa problem i terminalmiljön.

    Utvecklarna har också rättat flera fel som hittats genom så kallad fuzz-testning. Det är en metod där programmet matas med stora mängder oväntad eller slumpmässig data för att hitta krascher och säkerhetsproblem.

    Ett steg mot en mer flexibel terminalmiljö

    Tmux 3.7 är inte en revolution, men det är en viktig uppdatering för avancerade terminalanvändare. Flytande paneler är fortfarande en ung funktion, men de visar tydligt vart tmux kan vara på väg: mot en ännu mer flexibel och dynamisk arbetsmiljö i terminalen.

    För systemadministratörer, utvecklare och Linuxanvändare som tillbringar mycket tid i terminalen är tmux redan ett av de mest användbara verktygen. Med version 3.7 blir det ännu lite kraftfullare.

    https://github.com/tmux/tmux/issues/5179

    Teknisk faktaruta: Tmux 3.7

    Program: tmux

    Version: 3.7

    Typ: Terminalmultiplexer

    Funktion: Hanterar flera terminalsessioner, fönster och paneler i samma terminal.

    Största nyheten: Tidigt stöd för flytande paneler.

    Nya funktioner:

    • Flytande paneler ovanpå vanlig layout
    • Radnummer i kopieringsläge
    • Förbättrad urklippshantering
    • Fokus kan följa muspekaren
    • Bättre hantering av SIXEL-bilder
    • Striktare sanering av panel-, fönster- och sessionsnamn

    Standardkommando: Ctrl-b följt av *

    Nytt kommando: new-pane

    Status: Flytande paneler är fortfarande en tidig funktion och har ännu vissa begränsningar.

  • OpenZFS 2.4.3: säkrare lagring och stöd för nyare Linux-kärnor

    OpenZFS 2.4.3 är här med bättre stöd för moderna Linux-kärnor, flera viktiga lagringsfixar och skärpt kontroll av komprimerad data. Uppdateringen riktar sig främst till servrar, NAS-system och andra miljöer där ZFS används för säker och pålitlig lagring.

    OpenZFS 2.4.3 har släppts som en ny underhållsversion av det öppna filsystemet och volymhanteraren ZFS. För den vanliga användaren kan versionsnumret låta ganska odramatiskt, men bakom uppdateringen finns flera viktiga förbättringar som gör lagringen stabilare, säkrare och bättre anpassad för moderna Linux- och FreeBSD-system.

    ZFS är mer än bara ett vanligt filsystem. Det är en hel lagringsplattform som kombinerar filsystem, volymhantering, kontrollsummor, snapshots, komprimering och skydd mot datakorruption. Därför används OpenZFS ofta i servrar, NAS-system, backup-lösningar och andra miljöer där dataintegritet är viktig.

    Stöd för Linux-kärnor upp till 7.0

    En av de viktigaste nyheterna i OpenZFS 2.4.3 är förbättrad kompatibilitet med Linux. Den nya versionen stöder Linux-kärnor från 4.18 upp till 7.0. Det betyder att OpenZFS nu kan användas på både äldre företagsdistributioner och nyare system med färska kärnor.

    Detta är särskilt viktigt eftersom ZFS ligger nära operativsystemets kärna. När Linux förändras måste OpenZFS anpassas för att fortsätta fungera korrekt. För användare som kör rullande distributioner, nyare servermiljöer eller testversioner av kommande Linux-kärnor är detta därför en betydelsefull förbättring.

    Även FreeBSD-användare får fortsatt stöd. OpenZFS 2.4.3 är kompatibelt med FreeBSD 13.3 och senare samt FreeBSD 14.0 och senare.

    Flera viktiga lagringsfixar

    OpenZFS 2.4.3 innehåller ett antal korrigeringar som rör själva lagringshanteringen. Bland annat finns förbättringar kring ZVOL, alltså virtuella blockenheter som kan användas ovanpå ZFS. Sådana används ofta för virtuella maskiner, databaser eller andra system som behöver blocklagring i stället för vanliga filer.

    Uppdateringen rättar också problem vid borttagning av loggenheter, så kallade log vdevs. Dessa används för att snabba upp synkrona skrivningar och är vanliga i mer avancerade lagringssystem.

    En annan viktig rättning gäller ett double-free-problem som kunde uppstå med block som klonats efter DDT-pruning. Det är en teknisk detalj, men i praktiken handlar det om att undvika fel i minneshanteringen när ZFS arbetar med deduplicering och blocktabeller.

    Strängare kontroll av komprimerad data

    ZFS har länge varit känt för sin robusta hantering av data. I OpenZFS 2.4.3 skärps kontrollerna ytterligare för komprimerade block. Systemet kontrollerar nu mer exakt att den uppackade datan får rätt längd när algoritmer som lz4, gzip och zstd används.

    Det här är viktigt eftersom komprimering innebär att data lagras i ett mer kompakt format. Om något blir fel vid lagring, läsning eller uppackning måste filsystemet kunna upptäcka det. Strängare kontroller minskar risken för att felaktig eller skadad data passerar obemärkt.

    OpenZFS 2.4.3 lägger även till fler kontroller av storleksfält, textsträngar och så kallade packed nvlists. Det gör systemet bättre på att upptäcka trasiga eller oväntade datastrukturer.

    Förbättringar för Linux-monteringar

    På Linux-sidan finns flera förbättringar kring hur monteringsalternativ hanteras. Det gäller bland annat read/write-flaggor och hanteringen av alternativet source vid montering.

    För användaren märks detta främst som bättre kompatibilitet och mer förutsägbart beteende när ZFS-dataset monteras. I servermiljöer, där monteringar ofta styrs via skript, systemd-enheter eller automatiska rutiner, kan sådana detaljer vara mycket viktiga.

    Versionen innehåller även fixar för äldre Linux-kärnor, bland annat kring fs_parse-API:t i Linux 5.6, samt en byggfix för aarch64. Det senare är viktigt för ARM-baserade system, till exempel vissa servrar, utvecklingskort och NAS-lösningar.

    Bättre verktyg för felsökning

    OpenZFS 2.4.3 förbättrar även verktygen runt filsystemet. Verktyget zdb kan nu upptäcka BRT- och DDT-läckor under blockgenomgång. Det gör det lättare för utvecklare och administratörer att hitta problem i komplexa lagringspooler.

    Även zarcstat har förbättrats. Verktyget kan nu upptäcka en ansluten L2ARC-enhet även om den ännu inte innehåller någon data. L2ARC används som en extra läscache, ofta på SSD, för att snabba upp åtkomst till ofta använd data.

    Färre störningar vid snapshots och NFS

    Snapshots är en av ZFS mest uppskattade funktioner. De gör det möjligt att frysa ett filsystems tillstånd vid en viss tidpunkt, utan att kopiera allt innehåll direkt. Det används ofta för backup, testmiljöer och snabb återställning.

    I OpenZFS 2.4.3 finns en förbättring som gör att systemet undviker att spola bort orelaterade NFS-exporter när en snapshot avmonteras. Det kan minska störningar i miljöer där ZFS används tillsammans med NFS-delningar.

    Versionen rättar också ett problem i hanteringen av PREVIOUSLY_REDACTED, där det sista blocket i vissa fall kunde tappas. Även detta är en detalj som främst berör avancerade ZFS-funktioner, men det visar att uppdateringen fokuserar på stabilitet och datakorrekthet.

    FreeBSD får också förbättringar

    För FreeBSD innehåller OpenZFS 2.4.3 bland annat stöd för att bygga openzfs.ko med sanitizers. Det är verktyg som hjälper utvecklare att hitta fel i koden, till exempel minnesproblem.

    Dessutom finns fixar för kernel panic och cachehantering. Det gör versionen viktig även för FreeBSD-användare, särskilt i server- och lagringsmiljöer där ZFS är vanligt förekommande.

    En underhållsversion som betyder mer än den låter

    OpenZFS 2.4.3 är inte en version fylld med stora nya funktioner för slutanvändare. Det är i stället en typisk underhållsversion: många små och tekniska förbättringar som tillsammans gör systemet säkrare och mer pålitligt.

    För den som använder ZFS i produktion är sådana uppdateringar ofta mycket viktiga. Lagringssystem ska inte vara spännande i vardagen. De ska bara fungera, skydda data och bete sig förutsägbart även när hårdvara, kärnor och operativsystem förändras.

    Med stöd för Linux-kärnor upp till 7.0, förbättrad hantering av monteringsalternativ, striktare kontroller av komprimerad data och flera viktiga lagringsfixar är OpenZFS 2.4.3 en uppdatering som främst handlar om trygghet. Det är kanske inte den mest spektakulära typen av nyhet, men för den som lagrar viktig data är det precis den sortens uppdatering man vill se.

    https://github.com/openzfs/zfs/releases/tag/zfs-2.4.3

    Faktaruta: OpenZFS 2.4.3

    Typ: Underhållsversion av OpenZFS

    Fokus: Stabilitet, säkerhet, kompatibilitet och förbättrad felsökning

    • Stöd för Linux-kärnor 4.18 till 7.0
    • Kompatibelt med FreeBSD 13.3+ och FreeBSD 14.0+
    • Striktare kontroll av uppackad data för lz4, gzip och zstd
    • Ny kontroll av krypteringsnyckel vid blockkloning i ZVOL
    • Fixar för log vdev-borttagning och double-free efter DDT-pruning
    • Förbättrad hantering av ro/rw-monteringar och source-alternativ på Linux
    • Fix för aarch64-byggfel och bättre kompatibilitet med Linux 5.6 fs_parse
    • zdb kan nu upptäcka BRT- och DDT-läckor
    • zarcstat känner nu igen en ansluten L2ARC-enhet även utan data
    • Minskar störningar genom att undvika att spola bort orelaterade NFS-exporter vid snapshot-avmontering
    • FreeBSD får stöd för att bygga openzfs.ko med sanitizers
  • NixOS 26.05 ”Yarara” – Linuxdistributionen där hela systemet kan återskapas’

    NixOS 26.05 ”Yarara” är här med nya skrivbordsmiljöer, modern Linuxkärna och tusentals uppdaterade paket. Den nya versionen fortsätter att utveckla NixOS särskilda idé: att hela operativsystemet ska kunna beskrivas, återskapas och rullas tillbaka med hjälp av konfigurationsfiler – något som gör distributionen extra intressant för utvecklare, systemadministratörer och tekniskt nyfikna Linuxanvändare.

    NixOS 26.05 ”Yarara” är här med nya skrivbordsmiljöer, modern Linuxkärna och tusentals uppdaterade paket. Den nya versionen fortsätter att utveckla NixOS särskilda idé: att hela operativsystemet ska kunna beskrivas, återskapas och rullas tillbaka med hjälp av konfigurationsfiler – något som gör distributionen extra intressant för utvecklare, systemadministratörer och tekniskt nyfikna Linuxanvändare.

    NixOS 26.05, med kodnamnet ”Yarara”, är nu här. Det är den senaste versionen av den oberoende Linuxdistributionen som bygger på pakethanteraren Nix och det stora paketarkivet Nixpkgs. För den vanliga datoranvändaren märks nyheterna bland annat genom nyare skrivbordsmiljöer, uppdaterad Linuxkärna och ett stort antal nya program. För systemadministratörer och utvecklare är den stora poängen fortfarande densamma: ett system som kan beskrivas, byggas om och återskapas på ett mycket kontrollerat sätt.

    Till skillnad från många andra Linuxdistributioner bygger NixOS på idén att systemets inställningar ska vara deklarativa. Det betyder att man beskriver hur datorn ska vara konfigurerad i filer, i stället för att steg för steg klicka eller skriva kommandon som förändrar systemet. Resultatet blir ett operativsystem som är ovanligt lätt att reproducera. Har man rätt konfigurationsfiler kan man i princip återskapa samma system igen, på samma eller en annan dator.

    Linux 6.18 och modernare skrivbord

    I NixOS 26.05 är Linux 6.18 LTS standardkärna. Det innebär att användarna får en modern kärna med långsiktigt stöd, vilket är viktigt både för stabilitet och hårdvarustöd. Samtidigt finns andra kärnversioner fortfarande tillgängliga för den som behöver en annan gren, exempelvis av kompatibilitetsskäl eller för särskild hårdvara.

    För den som använder NixOS som skrivbordssystem finns också stora uppdateringar. GNOME 50 och KDE Plasma 6.6.5 ingår i utgåvan. Det gör att NixOS följer med i utvecklingen av de två största Linux-skrivbordsmiljöerna, samtidigt som distributionens mer ovanliga systemmodell ligger kvar under ytan.

    GNOME riktar sig ofta till användare som vill ha ett rent och sammanhållet skrivbord, medan KDE Plasma brukar uppskattas av dem som vill kunna anpassa nästan allt. Att båda finns i aktuella versioner gör NixOS 26.05 intressant både för experimentella användare och för dem som vill ha en mer traditionell Linuxdator.

    Systemd tar över tidig uppstart

    En av de viktigaste tekniska förändringarna i NixOS 26.05 är att systemd-baserad stage 1 nu används som standard. Stage 1 är den tidiga delen av uppstarten, innan hela systemet är igång. Det är här datorn förbereder sådant som filsystem, diskar och annan grundläggande startlogik.

    Tidigare använde NixOS en skriptbaserad lösning för denna tidiga uppstart. Den gamla modellen är nu markerad som föråldrad och planeras att tas bort i kommande NixOS 26.11. För användare som inte modifierat uppstarten kraftigt kommer förändringen troligen att märkas ganska lite i vardagen. För mer avancerade installationer, specialsystem och servrar är det däremot en viktig förändring att känna till.

    Tusentals paket har lagts till och uppdaterats

    Nixpkgs, det stora paketarkiv som NixOS bygger på, har fått en omfattande uppdatering. I samband med 26.05 har över 20 000 nya paket lagts till och ungefär lika många har uppdaterats. Samtidigt har ett stort antal gamla eller föråldrade paket tagits bort.

    Det här är en viktig del av hur en Linuxdistribution hålls frisk över tid. Nya program tillkommer, gamla versioner ersätts, och paket som inte längre går att underhålla behöver rensas bort. För användaren betyder det fler aktuella program, men också att vissa äldre lösningar kan behöva justeras vid uppgradering.

    Även NixOS-modulerna har vuxit. Nya moduler och konfigurationsalternativ gör att fler tjänster och systemfunktioner kan beskrivas direkt i NixOS konfigurationsmodell. Det är just modulsystemet som gör NixOS speciellt: i stället för att konfigurera varje tjänst manuellt kan man ofta skriva in önskat tillstånd i systemets konfigurationsfil.

    En distribution för den som vill ha kontroll

    NixOS är inte den enklaste Linuxdistributionen för nybörjaren. Den kräver ofta att man tänker annorlunda än i Ubuntu, Debian eller Fedora. Men belöningen är kontroll. Det går att testa förändringar, rulla tillbaka systemet och bygga upp installationer på ett sätt som är svårt att göra lika konsekvent i många andra distributioner.

    Det gör NixOS särskilt attraktivt för utvecklare, systemadministratörer och tekniskt nyfikna användare. Om en uppdatering går fel finns det ofta möjlighet att starta en tidigare systemgeneration. Om man vill flytta en konfiguration till en annan dator kan mycket av arbetet göras genom att återanvända samma systembeskrivning.

    Slutet närmar sig för äldre versioner

    I samband med att NixOS 26.05 släpps blir den tidigare versionen NixOS 25.11 ”Xantusia” föråldrad. Den kommer att nå slutet av sin livscykel efter den 30 juni 2026. Det innebär att användare av äldre system bör börja planera för uppgradering, särskilt om datorn används i produktion eller på annat sätt behöver säkerhetsuppdateringar.

    NixOS 26.05 kommer i sin tur att få felrättningar och säkerhetsuppdateringar fram till den 31 december 2026. Det ger användarna ungefär ett halvår att använda versionen som stabil bas innan nästa större version tar över.

    Sista rundan för x86_64-darwin

    En annan viktig förändring gäller användare av Nixpkgs på macOS. NixOS 26.05 är den sista Nixpkgs-utgåvan med stöd för x86_64-darwin, alltså Intelbaserade Mac-datorer. Binärbyggen och plattformsstöd fortsätter till slutet av 2026, men från och med Nixpkgs 26.11 kommer paket inte längre att byggas eller stödjas för denna plattform.

    Det speglar en större förändring i datorvärlden. Apple har lämnat Intel bakom sig till förmån för egna Arm-baserade Apple Silicon-processorer. För Nixpkgs innebär det att resurserna framöver koncentreras på modernare plattformar.

    Sammanfattning

    NixOS 26.05 ”Yarara” är inte bara ännu en Linuxrelease med nya paket. Den fortsätter att utveckla ett annorlunda sätt att tänka kring operativsystem. Där andra distributioner ofta fokuserar på traditionell installation och löpande manuell administration, bygger NixOS på idén att hela systemet ska kunna beskrivas, återskapas och rullas tillbaka.

    Med Linux 6.18 LTS, GNOME 50, KDE Plasma 6.6.5, tusentals uppdaterade paket och systemd stage 1 som standard är 26.05 en viktig utgåva för både skrivbordsanvändare och mer avancerade Linuxmiljöer. För den som vill förstå vart framtidens mer reproducerbara Linuxsystem kan vara på väg är NixOS fortfarande en av de mest intressanta distributionerna att följa.

    https://nixos.org/blog/announcements/2026/nixos-2605

    Faktaruta: NixOS 26.05 ”Yarara”

    Version: NixOS 26.05

    Kodnamn: Yarara

    Standardkärna: Linux 6.18 LTS

    Skrivbordsmiljöer: GNOME 50 och KDE Plasma 6.6.5

    Viktig nyhet: systemd-baserad stage 1 används som standard

    Kompilatorer: GCC 15 och LLVM 21

    Support: säkerhets- och felrättningsuppdateringar till 31 december 2026

    Föregående version: NixOS 25.11 ”Xantusia” fasas ut efter 30 juni 2026

    Installation: finns som grafisk installationsavbild och minimal installationsavbild för 64-bitars AMD/Intel och Arm

    ”`
  • AlmaLinux 10.2 är här – mer hårdvarustöd, Btrfs-start och stöd för äldre 32-bitars program

    AlmaLinux 10.2 “Lavender Lion” är här med flera nyheter som gör distributionen mer användbar både på moderna servrar och äldre system. Versionen innehåller Linux-kärnan 6.12, stöd för i686-paket, möjlighet att starta från Btrfs, GNOME 49 och uppdaterade utvecklingsverktyg som Python 3.14, PostgreSQL 18, MariaDB 11.8 och PHP 8.4. Samtidigt fortsätter AlmaLinux att gå sin egen väg genom att behålla stöd för äldre hårdvara och funktioner som många administratörer fortfarande har praktisk nytta av.

    AlmaLinux 10.2, med kodnamnet ”Lavender Lion”, är nu släppt som en ny stabil version i AlmaLinux 10-serien. Det är en viktig uppdatering för alla som använder AlmaLinux som serverplattform, utvecklingsmiljö eller företags-Linux. Den nya versionen bygger vidare på Enterprise Linux 10, men innehåller flera egna förbättringar som gör AlmaLinux mer flexibel än den distribution den är kompatibel med.

    Bland nyheterna finns Linux-kärnan 6.12, stöd för i686-paket, möjlighet att starta systemet från Btrfs, skrivbordsmiljön GNOME 49, nya utvecklingsverktyg och ett utökat stöd för äldre hårdvara.

    Ett Linux för både nya och äldre system

    AlmaLinux är en kostnadsfri och öppen Linuxdistribution som riktar sig till användare som vill ha ett stabilt system med lång livslängd. Den används ofta som ersättare för Red Hat Enterprise Linux i servermiljöer, men kan även användas på arbetsstationer och i utvecklingsmiljöer.

    Med version 10.2 märks det tydligt att projektet inte bara vill följa upstream, utan också lösa praktiska problem för användare. Ett exempel är att AlmaLinux återinför och behåller stöd för viss äldre hårdvara som annars riskerar att falla bort i moderna Enterprise Linux-system.

    Det handlar bland annat om äldre lagrings- och nätverkskort från tillverkare som Adaptec, Dell PERC, HP, Mellanox, QLogic, Emulex, LSI och Broadcom. För företag, verkstäder, labbmiljöer och entusiaster kan detta vara avgörande. All hårdvara byts inte ut bara för att ett nytt operativsystem släpps.

    i686-paket gör livet enklare för äldre program

    En av de mest intressanta nyheterna i AlmaLinux 10.2 är att distributionen nu innehåller i686 userspace-paket i den stabila AlmaLinux 10-serien.

    Det betyder inte att AlmaLinux 10.2 plötsligt blir ett komplett 32-bitars operativsystem. Däremot innebär det att man kan köra vissa äldre 32-bitarsprogram och bibliotek på ett modernt 64-bitars system.

    Detta är särskilt viktigt för:

    äldre företagsprogram som fortfarande används
    test- och byggmiljöer
    CI/CD-pipelines
    containerbaserade arbetsflöden
    program som kräver gamla 32-bitarsbibliotek

    Stödet testades först i AlmaLinux Kitten 10 och har nu flyttats in i den stabila AlmaLinux 10.2-versionen. För utvecklare och systemadministratörer är detta en praktisk förbättring, eftersom gamla beroenden ofta lever kvar långt efter att hårdvaran blivit modernare.

    Btrfs kan nu användas även vid uppstart

    AlmaLinux 10.2 fortsätter också att skilja sig från andra Enterprise Linux-varianter genom sitt stöd för Btrfs. Btrfs är ett modernt filsystem med funktioner som ögonblicksbilder, kontrollsummor och flexibel hantering av lagring.

    En viktig nyhet är att AlmaLinux kan starta från en Btrfs-volym. Det gör filsystemet mer användbart i praktiken, särskilt för dem som vill kunna skapa snapshots av systemet och enklare återställa det vid problem.

    För serveradministratörer kan detta vara intressant vid testmiljöer, utvecklingsservrar eller system där man vill kunna rulla tillbaka ändringar på ett mer kontrollerat sätt.

    GNOME 49 och uppdaterad skrivbordsmiljö

    På skrivbordssidan kommer AlmaLinux 10.2 med GNOME 49. Även om AlmaLinux främst förknippas med servrar, används det också som arbetsstation i företag och tekniska miljöer.

    GNOME 49 ger en modernare skrivbordsmiljö, förbättrad användarupplevelse och bättre integration med dagens Linux-ekosystem. För användare som vill ha ett stabilt Enterprise Linux-system men ändå arbeta grafiskt är detta en välkommen uppdatering.

    Nya utvecklingsverktyg och serverprogram

    AlmaLinux 10.2 innehåller också flera nya och uppdaterade programmerings- och databaspaket. Bland nyheterna finns:

    Python 3.14
    PostgreSQL 18
    MariaDB 11.8
    Ruby 4.0
    PHP 8.4
    SDL3
    libkrun
    trustee
    FIDO Device Onboard-verktyg

    Det gör distributionen mer attraktiv för utvecklare som vill arbeta med modern programvara utan att behöva lämna den stabila Enterprise Linux-grunden.

    Även container- och virtualiseringsverktyg har uppdaterats, bland annat Podman, Buildah, libvirt, QEMU-KVM och skopeo. Det är viktiga komponenter för dagens serverdrift, där containrar och virtuella maskiner ofta är en central del av infrastrukturen.

    Säkerhetskomponenter har fräschats upp

    Säkerhet är en viktig del av AlmaLinux, och version 10.2 innehåller uppdateringar av flera centrala säkerhetskomponenter.

    Bland de uppdaterade delarna finns:

    OpenSSL
    OpenSSH
    SSSD
    SELinux-policyer
    crypto-policies
    Keylime

    Det innebär förbättringar för kryptering, inloggning, identitetshantering, systempolicyer och fjärrattestering. För företag och organisationer är sådana komponenter viktiga eftersom de ligger till grund för säker drift i större miljöer.

    Firefox och Thunderbird som vanliga RPM-paket

    En annan praktisk detalj är att AlmaLinux 10.2 levererar Firefox och Thunderbird som vanliga RPM-paket i systemets programförråd.

    Det kan låta som en liten sak, men för administratörer är det viktigt. RPM-paket är enkla att hantera med traditionella verktyg för uppdatering, pakethantering och automatisering. Det passar bättre i många företagsmiljöer än mer isolerade paketsystem.

    SPICE är tillbaka

    AlmaLinux 10.2 återställer också stöd för SPICE, både för server- och klientprogram. SPICE används för fjärråtkomst till virtuella maskiner och har länge varit en viktig teknik i virtualiseringsmiljöer.

    För dem som arbetar med KVM, QEMU och grafiska virtuella maskiner är detta en välkommen förändring. Det gör AlmaLinux mer användbart i miljöer där man behöver hantera virtuella skrivbord eller grafiska system på distans.

    Bättre felsökning med frame pointers

    En annan teknisk förbättring är att AlmaLinux 10.2 åter aktiverar frame pointers som standard. Det gör det lättare att profilera och felsöka systemet.

    För vanliga användare är detta kanske inte något man märker direkt. Men för utvecklare, drifttekniker och prestandaanalytiker kan det vara mycket värdefullt. Det blir enklare att se var systemet lägger sin tid och att hitta flaskhalsar i program eller systemtjänster.

    Stöd för äldre x86_64_v2-system

    AlmaLinux fortsätter även att erbjuda parallella byggen för x86_64_v2, vilket gör distributionen mer användbar på äldre 64-bitarsdatorer. Det betyder att äldre maskiner som inte uppfyller nyare CPU-krav fortfarande kan få ett modernt Enterprise Linux-system.

    Detta är en tydlig markering från AlmaLinux-projektet: äldre hårdvara ska inte behöva kasseras i onödan. För skolor, föreningar, småföretag och hemmalabb kan detta göra stor skillnad.

    En praktisk uppdatering för verkliga miljöer

    AlmaLinux 10.2 är inte bara en versionsuppdatering med nya paketnummer. Det är en release som fokuserar på praktisk användbarhet.

    Den ger stöd för moderna utvecklingsverktyg, men glömmer inte äldre program. Den förbättrar skrivbordsmiljön, men stärker också server- och virtualiseringsstödet. Den följer Enterprise Linux-spåret, men vågar samtidigt göra egna val där användarna har nytta av det.

    Särskilt viktiga nyheter är stödet för i686-paket, möjligheten att starta från Btrfs, återinfört SPICE-stöd, vanliga RPM-paket för Firefox och Thunderbird, samt det bredare stödet för äldre hårdvara.

    Sammanfattning

    AlmaLinux 10.2 “Lavender Lion” är en stabil och samtidigt ovanligt praktisk uppdatering. Den riktar sig både till moderna servermiljöer och till användare som behöver hålla äldre program och hårdvara vid liv.

    För företag, utvecklare och Linuxentusiaster som vill ha ett öppet Enterprise Linux-system utan onödiga begränsningar är AlmaLinux 10.2 ett starkt alternativ. Den visar också att ett modernt Linuxsystem inte måste innebära att man lämnar fungerande äldre teknik bakom sig.

    https://almalinux.org/blog/2026-05-26-almalinux_98_and_102_stable

    Teknisk fakta: AlmaLinux 10.2

    Distribution: AlmaLinux OS 10.2

    Kodnamn: Lavender Lion

    Linux-kärna: Linux 6.12

    Skrivbordsmiljö: GNOME 49

    Filsystem: Btrfs-stöd med möjlighet att starta från Btrfs-volym

    Arkitekturstöd: i686 userspace-paket och x86_64_v2-byggen

    Programspråk: Python 3.14, Ruby 4.0 och PHP 8.4

    Databaser: PostgreSQL 18 och MariaDB 11.8

    Virtualisering: Uppdaterade versioner av QEMU-KVM, libvirt och SPICE-stöd

    Containrar: Uppdaterade Podman, Buildah och skopeo

    Säkerhet: Uppdaterade OpenSSL, OpenSSH, SELinux-policyer, SSSD och Keylime

    Webbläsare/e-post: Firefox och Thunderbird levereras som vanliga RPM-paket

    Hårdvarustöd: Utökat stöd för äldre lagrings- och nätverkskort

  • Red Hat Enterprise Linux 10.2 släppt – nu med valfri AI-assistent i terminalen

    Red Hat Enterprise Linux 10.2 är här och visar tydligt vart företags-Linux är på väg: mot mer AI-stöd, starkare säkerhet, enklare uppgraderingar och modernare verktyg för både drift och utveckling. Med nyheter som AI-assistent i kommandoraden, postkvantskydd för SSH, Kernel Livepatching, PostgreSQL 18, MariaDB 11.8 och förbättrat stöd för image mode tar RHEL ännu ett steg mot framtidens automatiserade och säkra servermiljöer.

    Red Hat Enterprise Linux, ofta förkortat RHEL, är inte en Linuxdistribution som i första hand riktar sig till hobbyanvändare. Den är byggd för företag, myndigheter, datacenter och organisationer där stabilitet, långsiktigt stöd och säker drift är viktigare än att alltid ha det allra senaste skrivbordstemat. Därför är varje ny punktversion av RHEL betydelsefull. Den visar vart företags-Linux är på väg.

    Med RHEL 10.2 blir riktningen tydlig: mer automatisering, mer AI-stöd, bättre säkerhet och enklare hantering av stora mängder servrar.

    AI flyttar in i kommandoraden

    En av de mest intressanta nyheterna är den valfria AI-assistenten goose. Den kan installeras från Red Hats extensions-förråd och är tänkt att hjälpa administratörer direkt i terminalen.

    För den som arbetar med Linuxservrar är kommandoraden fortfarande hjärtat i systemet. Det är där man felsöker tjänster, läser loggar, startar om processer, installerar paket och skriver skript. En AI-assistent i terminalen kan därför bli ett kraftfullt verktyg, särskilt om den kan hjälpa till att tolka felmeddelanden, föreslå kommandon eller ge snabbare vägledning i komplexa miljöer.

    RHEL:s kommandoradsassistent får dessutom stöd för färgutskrifter, vilket kan göra informationen mer lättläst. Det låter kanske som en liten sak, men i en terminalmiljö kan färger göra stor skillnad när man snabbt behöver se skillnad på varningar, kommandon, statusmeddelanden och fel.

    Image mode blir viktigare för framtidens Linuxdrift

    En annan stor del av RHEL 10.2 handlar om image mode, alltså ett sätt att hantera operativsystemet mer som en kontrollerad systemavbildning än som en traditionellt löpande installerad server.

    Tanken påminner delvis om hur containerteknik fungerar. I stället för att varje server underhålls helt individuellt kan man arbeta med standardiserade avbildningar. Det gör det lättare att rulla ut samma system på många maskiner, hålla miljöer konsekventa och minska risken för att servrar långsamt glider isär i konfiguration.

    I RHEL 10.2 får image mode flera förbättringar. Ett nytt alternativ i bootc gör det möjligt att ladda ner en OS-uppdatering till en hel maskinpark utan att tillämpa uppdateringen direkt. Det är praktiskt i större driftmiljöer där man vill förbereda uppdateringar i förväg men själv bestämma exakt när de ska aktiveras.

    Det blir också effektivare containerlagring genom att systemet kan hålla en separat kopia av operativsystemet i ett containerförråd. Dessutom tillkommer bättre möjligheter att logiskt binda ihop avbildningar i större skala.

    För virtualiserade miljöer finns även förbättringar genom BCVK, Bootable Containers and Virtualization Kit, som ska förenkla skapandet av virtuella maskiner från startbara containerbaserade system.

    Starkare skydd mot framtidens kvantdatorer

    Säkerhet är ett av de områden där RHEL 10.2 sticker ut mest. Red Hat lyfter bland annat fram förbättringar kopplade till postkvantkryptografi.

    Dagens kryptering bygger ofta på matematiska problem som vanliga datorer har mycket svårt att lösa. Men framtidens kvantdatorer kan i teorin hota vissa av dessa metoder. Därför pågår ett stort arbete i IT-världen med att ta fram kryptering som även ska stå emot kvantdatorer.

    I RHEL 10.2 märks detta bland annat i stöd för postkvantrelaterade lösningar i SSH och i Red Hat Certificate System 11.0. Den systemomfattande kryptopolicyn FUTURE blir också striktare och tillåter nu endast hybrida ML-KEM-nyckelutbytesalgoritmer, i stället för traditionella metoder utan postkvantskydd.

    För vanliga användare låter detta tekniskt, men betydelsen är enkel: Red Hat förbereder RHEL för en framtid där dagens kryptering inte längre kan tas för given.

    Kernel Livepatching minskar behovet av omstarter

    RHEL 10.2 bygger på Linuxkärnan 6.12 LTS och introducerar även förbättringar kring Kernel Livepatching.

    Kernel Livepatching gör det möjligt att installera vissa säkerhetsfixar och kärnuppdateringar utan att starta om systemet. För en vanlig hemdator är en omstart oftast inget stort problem. För en bank, ett sjukhus, ett datacenter eller en kritisk affärstjänst kan en omstart däremot kräva planering, servicefönster och riskhantering.

    Med Livepatching kan administratörer minska stilleståndstiden och samtidigt hålla systemen säkrare. Det är en typisk företagsfunktion: osynlig för slutanvändaren, men mycket viktig i miljöer där upptid är avgörande.

    Modernare utvecklingsmiljö

    RHEL har historiskt varit försiktig med att byta till alltför nya programversioner, eftersom stabilitet är så viktigt. Samtidigt måste utvecklare få tillgång till moderna språk, databaser och verktyg. RHEL 10.2 försöker balansera detta.

    Bland de uppdaterade komponenterna finns:

    • Python 3.14
    • PHP 8.4
    • Ruby 4.0
    • Node.js 24
    • OpenJDK 25
    • PostgreSQL 18
    • MariaDB 11.8
    • Git 2.51
    • LLVM 21
    • Rust 1.92
    • Go 1.26

    För utvecklare innebär detta att RHEL 10.2 blir mer attraktiv som plattform för moderna applikationer. Det gäller både klassiska webbapplikationer, containerbaserade system, databasmiljöer och program skrivna i språk som Rust, Go och Python.

    Även verktyg för felsökning och prestandaanalys har uppdaterats, bland annat GDB, Valgrind, SystemTap, elfutils och libabigail. Det gör RHEL 10.2 relevant inte bara för drift, utan också för avancerad utveckling och analys.

    Flatpak får större roll på skrivbordet

    En intressant förändring gäller skrivbordsmiljön. Installationsprogrammet Anaconda får stöd för automatisk installation av Flatpak-appar redan under systeminstallationen.

    Det betyder att system som installeras med exempelvis alternativet “Server with GUI” kan få Flatpak-baserade program direkt från början. Firefox och Thunderbird levereras nu som standard via Flatpak, även om Red Hat fortsätter att tillhandahålla och stödja RPM-versionerna i AppStream under RHEL 10:s livstid.

    Detta visar hur Flatpak fortsätter att vinna mark även i mer konservativa företagsmiljöer. Fördelen är att program kan paketeras mer isolerat från resten av systemet, vilket kan förenkla uppdateringar och minska konflikter mellan olika programberoenden.

    Enklare uppgraderingar med Leapp och Ansible

    Att uppgradera stora företagsmiljöer är sällan enkelt. Det räcker inte att klicka på “uppdatera”. Man måste kontrollera beroenden, kompatibilitet, hårdvara, tredjepartsprogram, säkerhetspolicyer och driftkrav.

    RHEL 10.2 förbättrar uppgraderingsvägarna med hjälp av Leapp och Red Hat Ansible Automation Platform. Red Hat beskriver detta som ett mer automatiserat arbetssätt där organisationer kan testa, misslyckas snabbt, justera och sedan köra igen.

    Det är ett praktiskt sätt att tänka kring stora IT-miljöer. I stället för att hoppas att allt fungerar vid första försöket skapar man en repeterbar process där fel kan upptäckas tidigt.

    RHEL 10.2 stöder bland annat uppgraderingsvägar från RHEL 9.8 till RHEL 10.2 på moderna plattformar som x86-64-v3, 64-bitars Arm, IBM Power Systems POWER10 och senare samt IBM Z z15 och senare.

    Små förändringar som kan märkas i vardagen

    Alla nyheter är inte stora rubriker. En förändring är att kommandot vi inte längre startar Vim när både vim-minimal och vim-enhanced är installerade. För vissa administratörer kan det vara en liten men märkbar förändring i vardagsarbetet.

    Sådana detaljer visar att även etablerade Linuxmiljöer förändras över tid. Kommandon och standardbeteenden som administratörer vant sig vid kan justeras när distributionen utvecklas.

    RHEL 10.2 visar vart företags-Linux är på väg

    Red Hat Enterprise Linux 10.2 är inte en dramatisk revolution, men det är en viktig uppdatering. Den visar hur Linux i företagsvärlden rör sig mot mer automatiserad drift, mer standardiserade systemavbildningar, AI-stöd i arbetsflöden och säkerhet som förbereds för framtidens hot.

    För systemadministratörer betyder det bättre verktyg för att hantera stora miljöer. För utvecklare betyder det modernare språk och databaser. För säkerhetsansvariga betyder det starkare kryptografiska alternativ och bättre kontroll. För organisationer betyder det framför allt en Linuxplattform som fortsätter att utvecklas utan att släppa sitt fokus på stabilitet.

    RHEL 10.2 är därmed inte bara ännu en punktversion. Det är ett tecken på hur nästa generation av företags-Linux kommer att se ut: mer automatiserad, mer containerorienterad, mer säkerhetsmedveten och allt mer förstärkt av AI.

    https://www.redhat.com/en/blog/rhel-102-and-98-intelligent-evolution-enterprise-linux

    Fakta: Red Hat Enterprise Linux 10.2

    Red Hat Enterprise Linux 10.2 är den andra uppdateringen i RHEL 10-serien och riktar sig främst till företag, myndigheter och organisationer som behöver en stabil Linux-plattform med långsiktig support.

    Versionen innehåller bland annat en valfri AI-assistent för kommandoraden, förbättrat stöd för automatiserade uppgraderingar med Ansible och uppdaterade utvecklingsverktyg.

    Exempel på uppdaterade komponenter är Rust 1.92, Python 3.14, Git 2.51, PHP 8.4, LLVM 21, Go 1.26, Ruby 4.0, OpenJDK 25, PostgreSQL 18 och MariaDB 11.8.

    Samtidigt har Red Hat även släppt Red Hat Enterprise Linux 9.8 för användare och organisationer som fortfarande ligger kvar på RHEL 9-serien.

  • Microsoft bygger om Azure Linux – version 4 tar steget mot Fedora

    Microsoft tar nästa steg i sin Linuxsatsning. Den kommande Azure Linux 4 får en tydligare Fedora-baserad grund, med standardiserade RPM-verktyg och paketkällor hämtade från Fedora-ekosystemet. För Microsoft innebär det en mer etablerad byggmodell för molnplattformen Azure – samtidigt som distributionen fortsatt anpassas för säkerhet, drift och storskaliga arbetslaster i Microsofts egen infrastruktur.

    Microsofts egen Linuxdistribution Azure Linux är på väg in i en ny fas. I utvecklingsgrenen för Azure Linux 4 bekräftas nu att distributionen får en tydligare koppling till Fedora. Det innebär inte att Azure Linux blir en vanlig Fedora-installation, men grunden för pakethantering, byggsystem och källkod hämtas nu i större utsträckning från Fedora-ekosystemet.

    Azure Linux, som tidigare hette CBL-Mariner, används av Microsoft för molnrelaterade arbetslaster i Azure. Det handlar bland annat om virtuella maskiner, containrar och system som körs direkt på fysisk hårdvara. Distributionen är alltså inte i första hand tänkt som ett vanligt skrivbords-Linux för hemmabruk, utan som ett specialiserat operativsystem för Microsofts molninfrastruktur.

    Den stora nyheten i Azure Linux 4 är att Microsoft beskriver systemet som en öppen Linuxdistribution byggd och optimerad för Azure, med källor hämtade från Fedora Linux. Det är ett tydligt teknikskifte jämfört med tidigare versioner.

    Vad betyder Fedora-baserad?

    När man säger att Azure Linux 4 blir Fedora-baserad betyder det inte nödvändigtvis att den blir identisk med Fedora. Fedora är en välkänd Linuxdistribution som fungerar som teknisk föregångare till Red Hat Enterprise Linux. Den använder RPM-paket och verktyg som rpmbuild, mock och Koji för att bygga och hantera programvara.

    Microsoft verkar nu vilja använda samma typ av paketeringsmodell och byggkedja. Det gör att Azure Linux 4 får en mer standardiserad grund, samtidigt som Microsoft kan lägga till egna anpassningar för Azure.

    Man kan se det som att Microsoft bygger ett specialfordon på en redan etablerad teknisk plattform. Motorn och många grundkomponenter kommer från Fedora-världen, men fordonet trimmas och anpassas för Microsofts egna molnvägar.

    RPM fortsätter vara grunden

    Azure Linux 4 fortsätter att vara en RPM-baserad distribution. RPM är ett paketformat som används av bland annat Fedora, Red Hat Enterprise Linux, AlmaLinux, Rocky Linux och openSUSE.

    Det betyder att Azure Linux ligger närmare Red Hat/Fedora-världen än Debian/Ubuntu-världen. Där Ubuntu använder DEB-paket och verktyg som apt, använder Fedora- och RHEL-familjen RPM-paket och verktyg som dnf, rpm och olika byggsystem för RPM-paket.

    För Microsoft innebär det här sannolikt en enklare väg till ett moget ekosystem för paketering, säkerhetsuppdateringar och automatiserade byggen.

    TOML-filer och överlagringar

    I utvecklingsmodellen för Azure Linux 4 används TOML-filer för att beskriva systemets konfiguration. TOML är ett textbaserat format som ofta används för inställningsfiler eftersom det är relativt lättläst både för människor och program.

    Microsoft använder också så kallade overlays, eller överlagringar, ovanpå Fedoras paketeringskällor. Det betyder att man utgår från Fedoras befintliga paketbeskrivningar och sedan lägger till Azure-specifika ändringar där det behövs.

    En viktig poäng är att Microsoft säger sig vilja hålla dessa ändringar begränsade. Det minskar risken för att Azure Linux glider för långt bort från Fedora och blir svår att underhålla.

    Mer öppenhet i byggprocessen

    En annan intressant detalj är att RPM-specfiler genereras automatiskt genom att Azure Linux överlagringar appliceras på Fedoras paketeringskällor. Dessa filer checkas sedan in i arkivet för transparens och granskning.

    Det är viktigt ur ett säkerhets- och revisionsperspektiv. När en distribution används i molninfrastruktur måste det gå att förstå exakt hur paket har byggts, vilka ändringar som gjorts och var koden kommer ifrån.

    Genom att använda etablerade verktyg som mock, rpmbuild och Koji får Microsoft också en byggmiljö som många Linuxutvecklare redan känner igen.

    Varför gör Microsoft detta?

    Det finns flera tänkbara skäl. Ett är att Fedora redan har ett stort och aktivt paketeringsekosystem. Genom att bygga närmare Fedora kan Microsoft dra nytta av befintligt arbete i stället för att underhålla allt själv.

    Ett annat skäl är standardisering. Om Azure Linux använder mer välkända RPM-verktyg blir det lättare för utvecklare, säkerhetsgranskare och drifttekniker att förstå hur systemet fungerar.

    Samtidigt vill Microsoft behålla kontroll över sådant som är särskilt viktigt för Azure: säkerhet, efterlevnad av regler, molnintegration, kärnutveckling, livscykelhantering och drift i stor skala.

    Inte färdig för nedladdning ännu

    Azure Linux 4 är fortfarande under utveckling och är ännu inte tillgänglig som färdig nedladdning. Microsoft rekommenderar därför användare att fortsätta använda Azure Linux 3 tills vidare.

    Det innebär att Azure Linux 4 just nu främst är intressant för utvecklare, systemadministratörer och andra som följer Microsofts Linuxarbete på nära håll.

    Microsoft och Linux – från motståndare till storanvändare

    Att Microsoft utvecklar en egen Linuxdistribution är i sig ett tydligt tecken på hur mycket teknikvärlden har förändrats. För många år sedan sågs Microsoft och Linux ofta som motpoler. I dag använder Microsoft Linux i stor skala i sin molnplattform, bidrar till öppen källkod och utvecklar egna Linuxbaserade system.

    Azure Linux 4 visar att Microsoft inte bara använder Linux, utan också arbetar allt mer systematiskt med Linux som en central del av sin infrastruktur.

    Sammanfattning

    Azure Linux 4 markerar ett viktigt steg för Microsofts Linuxstrategi. Genom att bygga närmare Fedora får distributionen en mer etablerad RPM-baserad grund, samtidigt som Microsoft behåller möjligheten att göra egna Azure-anpassningar.

    För vanliga användare märks förändringen kanske inte direkt. Men för utvecklare, molnarkitekter och Linuxadministratörer är det en tydlig signal: Microsoft fortsätter att satsa tungt på Linux, men vill göra det med mer standardiserade verktyg och närmare koppling till ett stort öppet ekosystem.

    https://pagure.io/fesco/issue/3409

    Teknisk faktaruta: Azure Linux 4

    Namn: Azure Linux 4

    Utvecklare: Microsoft

    Tidigare namn: CBL-Mariner

    Typ: Linuxdistribution optimerad för Microsoft Azure

    Ny grund: Källor hämtade från Fedora Linux

    Paketformat: RPM

    Byggverktyg: mock, rpmbuild och Koji

    Konfiguration: TOML-filer och Azure-specifika overlays

    Målområde: Virtuella maskiner, containrar, bare-metal och molndrift

    Status: Under utveckling, inte färdig för vanlig nedladdning

    Rekommenderad version tills vidare: Azure Linux 3

Etikett: Systemadministration

  • RHEL 10.3 släppt – säkrare Linux med digital försegling och AI-stödd felsökning

    Ett operativsystem som upptäcker manipulerade systemfiler och en AI-assistent som kan undersöka varför servern gick långsamt i går. Det är två av nyheterna i Red Hat Enterprise Linux 10.3, där säkerhet och enklare systemadministration står i centrum. Red Hat har släppt Red Hat Enterprise Linux, RHEL, 10.3 tillsammans med RHEL 9.9. Det är Linuxversioner för…

  • openSUSE Tumbleweed tar farväl av YaST – moderna Agama blir nytt installationsprogram

    Efter över 30 år med YaST som en central del av openSUSE står Linuxdistributionen inför en historisk förändring. Det klassiska installationsprogrammet ska ersättas av Agama, en modern och webbaserad installationslösning. Målet är att genomföra bytet före slutet av 2026, vilket innebär ett nytt sätt att installera en av Linuxvärldens mest välkända distributioner. openSUSE-projektet har meddelat…

  • OpenSSH 10.6p2 släppt – rättar kritisk säkerhetsbrist som kan kringgå lösenord

    OpenSSH-projektet har släppt en akut säkerhetsuppdatering som åtgärdar en kritisk sårbarhet i SSH-servern. Säkerhetsbristen kan göra det möjligt för en angripare att logga in utan att känna till användarens lösenord. Problemet drabbar framför allt Linuxsystem som använder musl libc utan PAM-autentisering, exempelvis Alpine Linux. OpenSSH 10.6p2 släpptes den 5 november 2026 och innehåller en säkerhetsåtgärd…

  • openSUSE presenterar Agama 25 – Linuxinstallation direkt från webbläsaren

    Att installera Linux har traditionellt inneburit att man startar datorn från ett USB-minne och följer installationsprogrammets olika steg. Med Agama vill openSUSE modernisera den processen. Nu har version 25 släppts, med en inbyggd terminal i webbläsaren, förbättrad nätverkshantering och möjlighet att avbryta innan installationen påbörjas. Linuxdistributionen openSUSE fortsätter utvecklingen av Agama, ett modernt installationsprogram som…

  • OpenBSD 8.0 är här – fler virtuella processorer, bättre grafikstöd och starkare säkerhet

    OpenBSD har släppts i version 8.0. Den nya versionen av det säkerhetsinriktade operativsystemet kan hantera virtuella datorer med upp till 64 virtuella processorer, får stöd för Intels Arc-grafikkort och tar ytterligare steg mot kryptering som ska stå emot framtidens kvantdatorer. Den 20 oktober 2026 släpptes OpenBSD 8.0, den 61 utgåvan sedan projektet startade. Precis som…

  • Shelly 3.1.7 – en ny generation pakethantering för Linux

    Att installera och uppdatera program i Linux är något som de flesta användare tar för givet. Men bakom kulisserna arbetar avancerade system som ser till att programmen fungerar tillsammans. Nu har pakethanteraren Shelly fått en omfattande uppdatering som kan förändra hur program installeras och underhålls i Arch Linux. Vad är en pakethanterare? Den som använder…

  • Let’s Encrypt kortar livslängden på SSL-certifikat – stora förändringar väntar för webbplatser

    Från februari 2027 kommer Let’s Encrypt att börja utfärda SSL-certifikat som bara gäller i 64 dagar, jämfört med dagens 90 dagar. Under 2028 ska giltighetstiden kortas ytterligare, till 45 dagar. Förändringen ska göra internet säkrare, men innebär också att webbservrar måste förnya sina certifikat betydligt oftare. Varför behövs SSL-certifikat? När du besöker en webbplats som…

  • Smidigare Linux-installationer: openSUSE lanserar installeraren Agama 24

    Slut på röriga menyer och klickande i labyrinter. Med lanseringen av Agama 24 förnyar openSUSE sättet vi installerar Linux på. Nya smarta sökfunktioner, samlade regioninställningar och kraftfull automatisk lagringshantering gör installationsprocessen både snabbare och mer tillgänglig – oavsett om du är en nyfiken hemmaanvändare eller en erfaren systemadministratör. Att installera ett operativsystem har historiskt sett…

  • OpenZFS 2.4.4 stärker datasäkerheten och får stöd för Linux 7.2

    OpenZFS 2.4.4 har släppts med stöd för Linuxkärnan 7.2, ett nytt verktyg för att rädda låsta lagringspooler och flera korrigeringar som minskar risken för datafel. Uppdateringen riktar sig främst till administratörer av servrar och större lagringssystem, men förbättringarna berör alla som använder ZFS för att skydda viktiga filer. OpenZFS är mer än ett traditionellt filsystem.…

  • SCTPhantom – 18 år gammal Linux-bugg kan ge angripare rootåtkomst

    En 18 år gammal sårbarhet i Linuxkärnans SCTP-kod kan ge lokala angripare fullständig rootåtkomst. Säkerhetsforskarna bakom upptäckten har även visat att felet under vissa förutsättningar kan användas för att ta sig ur en container och angripa värdsystemet. Sårbarheten har fått namnet SCTPhantom och registrerats som CVE-2026-64564. Den finns i Linuxkärnans stöd för nätverksprotokollet SCTP och…

  • Rust-baserade uutils närmar sig full kompatibilitet med GNU Coreutils

    Rust-projektet uutils tar ännu ett stort steg mot att kunna ersätta GNU Coreutils. Med version 0.10 klarar projektet nu 93,48 procent av GNU testsvit och levererar samtidigt förbättringar inom säkerhet, prestanda, filhantering och stöd för fler plattformar. Coreutils är en samling grundläggande kommandoradsverktyg som finns i nästan alla Linuxsystem. Kommandon som ls, cp, mv, rm,…

  • GNU Nano 9.2 förbättrar terminalkontrollen och återinför äldre kortkommandon

    GNU-projektet har släppt GNU Nano 9.2, en ny underhållsversion av den populära textredigeraren för Linux och andra Unix-liknande operativsystem. Versionen har fått kodnamnet ”Alquézar” och innehåller bland annat bättre kontroll av terminalmiljön, tydligare namn på multibuffertfunktionen och återställt stöd för äldre tangentkombinationer. GNU Nano är en liten och lättanvänd textredigerare som körs direkt i terminalen.…

  • Perl 5.44 släppt – får namngivna parametrar, bättre prestanda och Unicode 17

    Perl 5.44 har släppts med experimentellt stöd för namngivna parametrar, förbättrad prestanda och stöd för Unicode 17. Den nya versionen innehåller även flera säkerhetsrättningar, strängare regler för Unicode-tecken och uppdateringar av språkets reguljära uttryck. Programmeringsspråket Perl har fått en ny stabil version. Perl 5.44 innehåller bland annat experimentellt stöd för namngivna parametrar, bättre Unicode-hantering, flera…

  • Linux Kernel 7.0 är nu föråldrad – dags att gå vidare till Linux 7.1

    Linux Kernel 7.0 har nått slutet av sin livstid och kommer inte längre att få några uppdateringar. Användare som kör 7.0-serien bör därför uppgradera till Linux Kernel 7.1 när den blir tillgänglig i den egna distributionens programförråd. För den som vill ha långsiktig stabilitet är en LTS-kärna fortfarande det bästa valet. Linuxkärnan är hjärtat i…

  • Tmux 3.7 släppt – nu med tidigt stöd för flytande paneler

    Tmux 3.7 är här och bjuder på flera nyheter för den som arbetar mycket i terminalen. Den största förändringen är ett första stöd för flytande paneler, som kan lägga sig ovanpå den vanliga layouten. Dessutom får kopieringsläget radnummer, urklippshanteringen förbättras och flera säkerhets- och stabilitetsfixar har lagts till. Tmux, det populära verktyget för att hantera…

  • OpenZFS 2.4.3: säkrare lagring och stöd för nyare Linux-kärnor

    OpenZFS 2.4.3 är här med bättre stöd för moderna Linux-kärnor, flera viktiga lagringsfixar och skärpt kontroll av komprimerad data. Uppdateringen riktar sig främst till servrar, NAS-system och andra miljöer där ZFS används för säker och pålitlig lagring. OpenZFS 2.4.3 har släppts som en ny underhållsversion av det öppna filsystemet och volymhanteraren ZFS. För den vanliga…

  • NixOS 26.05 ”Yarara” – Linuxdistributionen där hela systemet kan återskapas’

    NixOS 26.05 ”Yarara” är här med nya skrivbordsmiljöer, modern Linuxkärna och tusentals uppdaterade paket. Den nya versionen fortsätter att utveckla NixOS särskilda idé: att hela operativsystemet ska kunna beskrivas, återskapas och rullas tillbaka med hjälp av konfigurationsfiler – något som gör distributionen extra intressant för utvecklare, systemadministratörer och tekniskt nyfikna Linuxanvändare. NixOS 26.05 ”Yarara” är…

  • AlmaLinux 10.2 är här – mer hårdvarustöd, Btrfs-start och stöd för äldre 32-bitars program

    AlmaLinux 10.2 “Lavender Lion” är här med flera nyheter som gör distributionen mer användbar både på moderna servrar och äldre system. Versionen innehåller Linux-kärnan 6.12, stöd för i686-paket, möjlighet att starta från Btrfs, GNOME 49 och uppdaterade utvecklingsverktyg som Python 3.14, PostgreSQL 18, MariaDB 11.8 och PHP 8.4. Samtidigt fortsätter AlmaLinux att gå sin egen…

  • Red Hat Enterprise Linux 10.2 släppt – nu med valfri AI-assistent i terminalen

    Red Hat Enterprise Linux 10.2 är här och visar tydligt vart företags-Linux är på väg: mot mer AI-stöd, starkare säkerhet, enklare uppgraderingar och modernare verktyg för både drift och utveckling. Med nyheter som AI-assistent i kommandoraden, postkvantskydd för SSH, Kernel Livepatching, PostgreSQL 18, MariaDB 11.8 och förbättrat stöd för image mode tar RHEL ännu ett…

  • Microsoft bygger om Azure Linux – version 4 tar steget mot Fedora

    Microsoft tar nästa steg i sin Linuxsatsning. Den kommande Azure Linux 4 får en tydligare Fedora-baserad grund, med standardiserade RPM-verktyg och paketkällor hämtade från Fedora-ekosystemet. För Microsoft innebär det en mer etablerad byggmodell för molnplattformen Azure – samtidigt som distributionen fortsatt anpassas för säkerhet, drift och storskaliga arbetslaster i Microsofts egen infrastruktur. Microsofts egen Linuxdistribution…