• HWall – ny Linux-app vill ge full koll på datorns hårdvara

    Hur varm är processorn egentligen? Hur snabbt arbetar kärnorna, vad gör grafikkortet och börjar hårddisken visa tecken på problem? Det nya Linux-programmet HWall samlar både hårdvaruinformation och sensordata i ett och samma verktyg – och kan dessutom varna när något börjar bli för varmt eller belastat.

    Linux har länge haft mängder av verktyg för den som vill hålla ett öga på datorns hälsa. Program som visar processorbelastning, minnesanvändning och temperaturer är inget nytt. Däremot är det betydligt ovanligare med ett enda program som både kan beskriva vilken hårdvara datorn innehåller och samtidigt följa sensorer i realtid.

    Det är precis vad det nya open source-projektet HWall försöker göra.

    Programmet är skrivet i programmeringsspråket Rust och utvecklat specifikt för Linux. Tanken är att ge användaren en samlad bild av datorns komponenter, temperaturer, fläktar, lagringsenheter, nätverk och andra mätvärden.

    HWall finns både med ett grafiskt gränssnitt byggt med GTK 4 och som ett interaktivt terminalprogram.

    Inspirerat av HWiNFO för Windows

    Utvecklaren bakom HWall uppger att sättet att organisera sensorer i en hierarkisk struktur är inspirerat av HWiNFO64, ett populärt program för hårdvaruinformation och diagnostik under Windows.

    Ambitionen verkar alltså vara större än att bara visa några grafer över processor- och minnesanvändning.

    HWall försöker istället samla information från flera delar av Linux-systemet, bland annat Linux-kärnan, datorns firmware, installerade hårdvarudrivrutiner och vissa externa verktyg.

    Resultatet kan bli en ganska detaljerad bild av vad som faktiskt händer inne i datorn.

    Temperaturer, fläktar och spänningar

    Beroende på vilken hårdvara datorn har kan HWall bland annat visa:

    • processortemperaturer
    • temperaturer på moderkortet
    • fläkthastigheter
    • elektriska spänningar
    • processorbelastning
    • klockfrekvenser
    • aktivitet på lagringsenheter
    • nätverkstrafik
    • effekt- och energivärden

    Programmet håller dessutom reda på mer än bara det aktuella värdet.

    För varje sensor kan HWall registrera nuvarande, lägsta, högsta och genomsnittliga värde, tillsammans med hur många mätningar som har genomförts.

    Det gör det exempelvis möjligt att se att processorn för tillfället håller 55 grader, men tidigare under dagen varit uppe i 87 grader.

    HWall skiljer också mellan sensorer som är aktuella, inaktuella, otillgängliga eller helt offline. Det är viktigt eftersom ett värde som visas på skärmen annars skulle kunna misstolkas som en färsk mätning trots att sensorn slutat rapportera.

    Mäter hur snabbt processorn faktiskt arbetar

    En särskilt intressant funktion finns på vissa x86-baserade datorer.

    Moderna processorer ändrar hela tiden sin arbetshastighet beroende på belastning, temperatur och energisparfunktioner. Den frekvens som operativsystemet begär behöver därför inte alltid motsvara den frekvens som processorn faktiskt har arbetat med.

    HWall kan på kompatibla system använda processorernas så kallade APERF- och MPERF-räknare för att uppskatta den effektiva frekvensen.

    Det går både att visa ett genomsnitt och separata värden för varje logisk processor.

    Det kan ge en mer realistisk bild av hur processorn verkligen arbetar än att enbart läsa den rapporterade klockfrekvensen.

    Historik istället för bara ögonblicksbilder

    En temperaturmätning säger egentligen ganska lite om man bara ser värdet just nu.

    Är 80 grader normalt? Har temperaturen precis stigit? Har den legat där i flera timmar?

    Därför lagrar HWall också historiska sensordata i minnet.

    Standardinställningen är endast en minuts historik, men lagringen kan konfigureras för betydligt längre perioder – upp till 24 timmar.

    Historiken kan visas som interaktiva diagram där användaren bland annat kan zooma, panorera, undersöka tidpunkter och välja specifika tidsperioder.

    Det gör funktionen användbar vid exempelvis felsökning.

    Om en dator plötsligt börjar gå långsamt kan man i efterhand undersöka om processortemperaturen steg kraftigt, om belastningen låg på 100 procent eller om någon annan sensor förändrades samtidigt.

    Historiken kan även exporteras som CSV eller JSON Lines för vidare analys i andra program.

    En mycket kort mätintervall kombinerad med lång historik innebär förstås att programmet måste lagra och bearbeta betydligt fler datapunkter, vilket i sin tur ökar användningen av processor och arbetsminne.

    Kan varna innan problemen blir allvarliga

    HWall kan också användas som ett enklare övervakningssystem.

    För enskilda sensorer går det att sätta gränsvärden för när en varning eller ett kritiskt larm ska utlösas.

    Det behöver inte innebära att ett larm aktiveras så fort processorn råkar passera exempelvis 90 grader under några sekunder.

    Programmet har inställningar för bland annat varaktighet, hysteresis och cooldown.

    Det innebär förenklat att ett värde kan behöva ligga över en viss gräns under en bestämd tid innan larmet aktiveras. På så sätt minskar risken för onödiga varningar vid korta temperatur- eller belastningstoppar.

    När villkoren uppfylls kan HWall skicka en skrivbordsnotifikation.

    Kartlägger datorns komponenter

    HWall är samtidigt mer än ett sensorprogram.

    Det kan skapa ett hårdvaruregister som bland annat omfattar:

    • processor
    • arbetsminne
    • grafikkort
    • lagringsenheter
    • nätverkskort
    • USB-enheter
    • PCI-enheter
    • batterier
    • firmware
    • vissa säkerhetsenheter

    Med hjälp av externa verktyg kan ännu mer information hämtas.

    SMART- och NVMe-data kan exempelvis ge information om SSD- och hårddiskars hälsa, varningsindikatorer och olika livstidsvärden.

    Datorer med Nvidias proprietära Linux-drivrutin kan lämna ytterligare grafikkortsinformation via verktyget nvidia-smi.

    HWall kan också använda dmidecode för att få fram mer information om bland annat moderkort, BIOS eller UEFI, processorsocklar, TPM och installerade minnesmoduler.

    Vissa sådana uppgifter kan dock kräva högre behörighet i Linux.

    Linux-kärnan avgör vad som går att läsa

    Hur mycket information HWall faktiskt kan visa beror i hög grad på datorns hårdvara och Linux-stöd.

    För många temperatur-, fläkt- och spänningssensorer använder Linux systemet hwmon. Sensorerna blir normalt tillgängliga genom filer under:

    /sys/class/hwmon

    HWall läser den information som Linux redan tillhandahåller där.

    Programmet försöker däremot inte själv ladda sensordrivrutiner och kräver inte administratörsbehörighet för normal övervakning.

    Det betyder att två datorer med HWall kan visa helt olika mängder information.

    Resultatet beror bland annat på vilket moderkort som används, vilket sensorchip som sitter på kortet, vilken Linux-kärna som körs och om det finns en fungerande drivrutin.

    Exempel på kärnmoduler som kan göra moderkortssensorer tillgängliga är nct6775, it87, asus-ec-sensors, asus_wmi_sensors, w83627ehf och f71882fg.

    Om Linux inte kan läsa sensorn kan inte heller HWall trolla fram informationen.

    HWall ändrar inte datorns hårdvara

    En viktig detalj är att HWall är konstruerat som ett skrivskyddat övervakningsverktyg.

    Programmet försöker inte förändra datorns inställningar.

    Det styr alltså inte fläktarna, ändrar inte processorernas klockfrekvenser och justerar inte elektriska spänningar.

    HWall koncentrerar sig istället på att identifiera, läsa och presentera den information som Linux och de externa hjälpverktygen redan kan tillhandahålla.

    Det minskar också risken för att ett övervakningsprogram av misstag ändrar en känslig hårdvaruinställning.

    Fungerar även helt i terminalen

    För servrar och användare som föredrar kommandoraden finns också en terminalversion.

    Den kan skapa vanliga läsbara rapporter, filtrera sensorer efter kategori, exportera information som JSON och kontinuerligt skicka sensordata som JSON Lines.

    Det gör HWall potentiellt användbart även i automatiserade system.

    Ett skript skulle exempelvis kunna läsa temperaturer från HWall och sedan lagra dem i en databas eller skicka dem vidare till ett separat övervakningssystem.

    Terminalgränssnittet har dessutom flera interaktiva vyer, där användaren kan växla mellan hårdvaruinformation, sensorer eller en kombination av båda.

    Har ett litet HTTP-API

    En annan intressant möjlighet är HWall:s inbyggda HTTP-baserade JSON-API.

    Genom CLI-kommandot serve kan programmet tillhandahålla exempelvis aktuella sensormätningar, en sammanställning av systemstatus eller datorns hårdvaruinventering via nätverket.

    Servern kan bindas till en konfigurerbar lokal adress.

    Det öppnar för flera användningsområden.

    En Linux-dator skulle exempelvis kunna köra HWall i bakgrunden medan temperaturer och annan information visas på en separat dator, en webbpanel eller någon typ av lokal övervakningsskärm.

    Fortfarande ett mycket ungt projekt

    HWall befinner sig fortfarande i ett tidigt utvecklingsskede.

    Det innebär att man inte bör förvänta sig samma mognad som hos verktyg som utvecklats under många år.

    Vilken information som kan visas kommer dessutom alltid att begränsas av datorns firmware, Linux-kärnan, drivrutiner, behörigheter och vilka externa program som är installerade.

    Utvecklaren rekommenderar också försiktighet med att köra flera lågnivåprogram för hårdvaruövervakning samtidigt.

    Anledningen är att vissa drivrutiner kan behöva kommunicera med datorns firmware eller embedded controller varje gång ett sensorvärde läses. Om flera program gör sådana förfrågningar mycket ofta kan det i vissa system skapa problem.

    Måste än så länge kompileras från källkod

    HWall är ännu inte ett program som de flesta användare bara kan installera från distributionens vanliga paketförråd.

    I nuläget finns inga färdiga officiella binärpaket eller distributionspaket.

    Den som vill prova programmet behöver istället bygga det från källkoden.

    Bland kraven finns Rust 1.92 eller senare, utvecklingsfiler för GTK 4.8, pkg-config och en vanlig C-kompilatormiljö.

    Det placerar HWall i kategorin spännande projekt för Linux-entusiaster snarare än ett färdigt verktyg för den breda massan.

    Men idén är intressant.

    Linux har redan i dag nästan all information som behövs för avancerad hårdvaruövervakning. Problemet är ofta att informationen är utspridd mellan /sys, olika kommandoradsverktyg och separata grafiska program.

    Om HWall lyckas samla dessa delar i ett stabilt och lättanvänt gränssnitt kan projektet på sikt bli ett intressant Linux-alternativ för användare som vill ha ungefär samma typ av detaljerade hårdvaruöverblick som program som HWiNFO erbjuder under Windows.

    https://github.com/pulpul-s/HWall

    > TEKNISK FAKTA: HWall
    Program: HWall
    Plattform: Linux
    Licens: Open source
    Programmeringsspråk: Rust
    Grafiskt gränssnitt: GTK 4
    Terminalgränssnitt: Ja, interaktivt TUI/CLI
    Sensordata: Temperaturer, fläktar, spänningar, belastning, klockfrekvenser, lagring, nätverk och effekt
    Linux hwmon: /sys/class/hwmon
    Sensorstatistik: Aktuellt, minimum, maximum och medelvärde
    Historik: Upp till 24 timmar
    Export: CSV, JSON och JSON Lines
    Larm: Varnings- och kritiska gränsvärden med duration, hysteresis och cooldown
    Lagringshälsa: SMART- och NVMe-information
    NVIDIA: Extra GPU-data via nvidia-smi
    DMI-information: Kan kompletteras via dmidecode
    CPU-mätning: Stöd för APERF/MPERF på kompatibla x86-system
    API: HTTP-baserat JSON-API
    Hårdvarustyrning: Nej – HWall arbetar i read-only-läge
    Byggkrav: Rust 1.92+, GTK 4.8, pkg-config och C-kompilator
    $ HWall är fortfarande under tidig utveckling och hårdvarustödet beror på Linux-kärnan, drivrutiner, firmware och tillgängliga sensorer.
  • GNU Nano 9.2 förbättrar terminalkontrollen och återinför äldre kortkommandon

    GNU-projektet har släppt GNU Nano 9.2, en ny underhållsversion av den populära textredigeraren för Linux och andra Unix-liknande operativsystem. Versionen har fått kodnamnet ”Alquézar” och innehåller bland annat bättre kontroll av terminalmiljön, tydligare namn på multibuffertfunktionen och återställt stöd för äldre tangentkombinationer.

    GNU Nano är en liten och lättanvänd textredigerare som körs direkt i terminalen. Den används ofta för att snabbt redigera konfigurationsfiler, skript och andra textfiler på Linuxservrar och vanliga skrivbordssystem.

    Till skillnad från mer avancerade terminalredigerare som Vim och Emacs visar Nano de vanligaste kortkommandona längst ned på skärmen. Det gör programmet förhållandevis enkelt att börja använda, även för personer som inte är vana vid kommandoraden.

    Kontrollerar att terminalen kan visa Nano

    Den viktigaste nyheten i GNU Nano 9.2 är en ny kontroll som utförs när programmet startar.

    Nano vägrar nu att starta om programmets standardutmatning inte är ansluten till en terminal. Standardutmatning, ofta kallad stdout, är den kanal som ett program normalt använder för att skriva information på skärmen.

    För ett vanligt kommandoradsverktyg går det ofta bra att skicka utmatningen vidare till en fil eller till ett annat program. Nano är däremot ett interaktivt program som behöver kunna styra markören, uppdatera skärmen och läsa tangenttryckningar.

    Om utmatningen inte går till en riktig terminal kan Nano därför inte visa sitt gränssnitt på ett tillförlitligt sätt. Den nya kontrollen förhindrar att redigeraren startas i en miljö där den ändå inte kan fungera korrekt.

    Tydligare namn på multibuffertfunktionen

    GNU Nano 9.2 introducerar kommandoradsalternativet:

    nano --newbuffer
    

    Det nya alternativet är ett tydligare namn på det befintliga alternativet:

    nano --multibuffer
    

    Båda alternativen gör samma sak. När en ny fil läses in öppnas den i en separat buffert i stället för att ersätta den fil som redan visas.

    En buffert kan jämföras med ett öppet dokument eller en flik i en grafisk textredigerare. Genom att använda flera buffertar kan användaren arbeta med flera filer under samma Nano-session och växla mellan dem.

    Funktionen kan även aktiveras permanent i konfigurationsfilen nanorc:

    set newbuffer
    

    Den äldre inställningen fungerar fortfarande:

    set multibuffer
    

    Det innebär att befintliga konfigurationsfiler och skript inte behöver ändras. Det nya namnet är endast ett mer beskrivande alternativ.

    Äldre tangentkombinationer fungerar igen

    Version 9.2 återinför också stöd för de äldre tangentsekvenserna Ctrl+W, Ctrl+T samt Ctrl+/, Ctrl+T.

    Nano skriver normalt Ctrl-tangenten som ett taktecken. Kombinationen Ctrl+W visas därför som ^W.

    De återställda tangentsekvenserna användes tidigare för att gå från sökfunktionen, WhereIs, till funktionen GotoLine. Den senare används för att flytta markören direkt till en viss rad i dokumentet.

    Stödet förbättrar kompatibiliteten för användare som fortfarande använder äldre arbetsflöden eller har Nano-kommandon lagrade i muskelminnet.

    Det är däremot inte samma sak som den tidigare direkta växlingen med enbart Ctrl+T. Den funktionen har tagits bort.

    Sökvyn placeras mer naturligt

    När användaren söker efter text försöker Nano nu placera det aktuella området så långt åt vänster i terminalfönstret som möjligt.

    För vanliga textfiler märks förändringen kanske inte särskilt mycket. Den kan däremot göra stor skillnad vid redigering av långa rader, exempelvis i loggfiler, källkod eller konfigurationsfiler.

    Genom att minska onödig horisontell förskjutning blir det lättare att se sammanhanget kring sökresultatet.

    Stödet för gamla Mac-radbrytningar tas bort

    Nano kan inte längre läsa och skriva filer som använder det äldre Mac-formatet för radbrytningar.

    Moderna operativsystem använder huvudsakligen två olika sätt att markera slutet på en textrad:

    • Linux och andra Unix-liknande system använder tecknet LF.
    • Windows använder kombinationen CR och LF.

    Äldre versioner av Mac OS använde däremot en ensam CR-markering. Det formatet har varit föråldrat under lång tid och ska inte förväxlas med dagens macOS, som använder Unix-formatet LF.

    Borttagningen påverkar därför främst mycket gamla textfiler som skapades på klassiska Mac-system.

    Problem med säkerhetskopior har rättats

    När alternativet --backup används skapar Nano en säkerhetskopia av filen före redigeringen.

    I vissa situationer kunde tidigare versioner missa att skapa säkerhetskopian. En kopia kunde även få en felaktig tidsstämpel. Båda problemen har nu rättats.

    Korrigeringen är viktig eftersom säkerhetskopior ofta används som ett extra skydd vid redigering av systemfiler och andra viktiga dokument.

    Säkrare hantering av räddningsfiler

    Om Nano kraschar eller avslutas oväntat kan programmet skapa en fil med ändelsen .save. Filen innehåller osparade ändringar och kan användas för att försöka återställa arbetet.

    Nano ändrar inte längre automatiskt räddningsfilens rättigheter och ägare så att de motsvarar originalfilen.

    Förändringen minskar risken för att en automatiskt skapad räddningsfil får olämpliga behörigheter eller kopplas till fel användare, särskilt när Nano körs med utökade rättigheter.

    Fler tangenter kan anpassas

    Tangentkombinationerna Alt+Insert och Alt+Delete, som även kan skrivas som M-Ins och M-Del, har blivit möjliga att binda om.

    Det innebär att användare kan koppla kombinationerna till andra funktioner genom Nano-konfigurationen. Förändringen är framför allt användbar för personer som har egna tangentbordslayouter eller vill anpassa redigeraren efter ett särskilt arbetsflöde.

    En liten men praktisk uppdatering

    GNU Nano 9.2 är ingen omfattande funktionsversion. Uppdateringen fokuserar i stället på kompatibilitet, tydligare inställningar och korrigeringar av problem som kan uppstå i ovanliga situationer.

    Den nya terminalkontrollen förhindrar felaktiga starter, medan alternativet --newbuffer gör multibuffertfunktionen enklare att förstå. Samtidigt återkommer några äldre tangentsekvenser som fortfarande används av vana Nano-användare.

    GNU Nano 9.2 finns tillgänglig som källkod för den som vill kompilera programmet manuellt. Övriga användare kan invänta att versionen blir tillgänglig i den egna Linuxdistributionens paketförråd.

    https://www.nano-editor.org

    Nano är även kändo som pico

    $ GNU Nano 9.2 – tekniska fakta

    Version: GNU Nano 9.2

    Kodnamn: Alquézar

    Typ: Terminalbaserad textredigerare

    Licens: GNU General Public License

    • Nano startar inte om standardutmatningen inte är ansluten till en terminal.
    • --newbuffer har lagts till som ett tydligare namn för --multibuffer.
    • set newbuffer kan användas i konfigurationsfilen nanorc.
    • De äldre tangentsekvenserna Ctrl+W, Ctrl+T och Ctrl+/, Ctrl+T fungerar återigen.
    • Problem med uteblivna säkerhetskopior och felaktiga tidsstämplar har rättats.
    • Stödet för gamla Mac-filer med en ensam CR-radbrytning har tagits bort.
    • Alt+Insert och Alt+Delete kan nu bindas om.
    root@linux:~$ nano –newbuffer fil1.txt fil2.txt
  • Därför lever 50 år gamla Unix-idéer kvar i moderna Linux

    Linux är ett modernt operativsystem, men många av dess viktigaste idéer utvecklades redan under Unix-eran på 1960- och 1970-talen. Det hierarkiska filsystemet, processhanteringen, kommandopipelines och möjligheten att flytta systemet mellan olika datorarkitekturer är principer som fortfarande präglar dagens Linuxdistributioner. Att de lever kvar efter mer än 50 år beror framför allt på att de fortfarande är enkla, flexibla och användbara.

    Linux brukar beskrivas som ett modernt operativsystem. Det används i allt från mobiltelefoner och persondatorer till superdatorer, webbservrar och inbyggda system. Trots detta bygger Linux på flera grundidéer som utvecklades redan under Unix barndom på 1960- och 1970-talen.

    Många av idéerna var banbrytande när de introducerades. I dag är de så självklara att de flesta användare knappt tänker på dem. Här är några av de viktigaste Unix-principerna som fortfarande präglar moderna Linuxdistributioner.

    Filsystemet är uppbyggt som ett träd

    En av Unix viktigaste innovationer var det hierarkiska filsystemet. När forskarna bakom Unix beskrev systemet i artikeln The Unix Time-Sharing System år 1974 var idén om ett sammanhängande katalogträd fortfarande relativt ny.

    I Linux börjar hela filsystemet i rotkatalogen:

    Under rotkatalogen finns kataloger som exempelvis:

    Dessa kan i sin tur innehålla fler kataloger och filer. Strukturen kan jämföras med ett träd där rotkatalogen är stammen och underkatalogerna är grenar.

    Till skillnad från DOS och Windows använder Linux normalt inte enhetsbokstäver som C: eller D:. I stället monteras olika lagringsenheter på valfria platser i samma katalogträd.

    En extern hårddisk kan exempelvis monteras under:

    En nätverksresurs kan monteras under:

    För användaren ser resurserna då ut som vanliga kataloger, även om de i verkligheten finns på olika hårddiskar, USB-minnen, servrar eller optiska skivor.

    Detta gör Linux filsystem både flexibelt och enhetligt.

    Flera processer kan köras samtidigt

    Unix konstruerades från början som ett fleranvändar- och multitaskingsystem. Flera program kunde därför köras samtidigt, även när användarna arbetade via enkla textterminaler.

    I Linux kallas ett program som körs för en process. Operativsystemet kan hantera tusentals processer samtidigt och fördela processortid och minne mellan dem.

    I ett kommandoskal kan ett program startas i bakgrunden genom att lägga till tecknet &:

    Skalet återgår då direkt till kommandoprompten medan programmet fortsätter att köras.

    Om ett program redan körs i förgrunden kan det tillfälligt stoppas genom att trycka:

    Därefter kan processen fortsätta i bakgrunden med kommandot:

    Det går även att visa skalets aktuella jobb:

    Och återföra ett bakgrundsjobb till förgrunden:

    Denna typ av jobbkontroll utvecklades när textterminaler var vanligare än grafiska skrivbord. Funktionen är fortfarande användbar vid arbete via terminal, SSH eller på servrar utan grafiskt gränssnitt.

    Små program kan kopplas ihop med pipelines

    En av Unix mest inflytelserika idéer är att program ska vara små, göra en tydligt avgränsad uppgift och kunna kombineras med andra program.

    Detta möjliggörs genom standardiserade kanaler för inmatning och utmatning:

    • standard input, normalt tangentbordet
    • standard output, normalt terminalen
    • standard error, där felmeddelanden visas

    Utmatningen från ett kommando kan sparas i en fil:

    Kommandot ps aux visar systemets processer. Tecknet > skickar resultatet till filen allprocs.txt i stället för till skärmen.

    En fil kan även användas som inmatning:

    Ännu viktigare är pipeline-tecknet:

    Det skickar utmatningen från ett kommando direkt till nästa kommando.

    Ett enkelt exempel är:

    Här skapar ps aux en lista över alla processer. Resultatet skickas till grep, som endast visar de rader som innehåller ordet firefox.

    Ett mer lekfullt exempel är:

    Programmet fortune skriver ut ett kort citat eller meddelande. Resultatet skickas sedan till lolcat, som visar texten i olika färger.

    Pipeline-principen gör det möjligt att skapa avancerade arbetsflöden genom att kombinera enkla verktyg. I stället för att varje program måste innehålla alla funktioner kan användaren bygga en lösning av flera mindre delar.

    C gjorde Unix flyttbart mellan olika datorer

    Tidiga operativsystem skrevs ofta nästan helt i assembler. Assemblerkod arbetar nära datorns processor och kan vara mycket effektiv, men den är samtidigt starkt bunden till en viss processorarkitektur.

    Ett program skrivet för en viss processor kunde därför inte utan vidare köras på en annan.

    Unix skrevs till stor del om i programspråket C, som utvecklades av Dennis Ritchie vid Bell Labs. Detta var ett avgörande steg.

    C är ett kompilerat högnivåspråk. Samma källkod kan i många fall kompileras för flera olika processorer, förutsatt att det finns en lämplig kompilator och att de maskinberoende delarna anpassas.

    Det gjorde Unix betydligt lättare att flytta, eller porta, till nya datorsystem.

    Samma grundidé gäller för Linux. Linuxkärnan och stora delar av operativsystemets grundläggande verktyg är skrivna i C. Därför kan Linux köras på många arkitekturer, bland annat:

    • x86 och x86-64
    • ARM
    • RISC-V
    • PowerPC
    • MIPS
    • IBM:s stordatorarkitekturer

    Portabiliteten är en viktig förklaring till att Linux finns i så många typer av produkter, från små routrar till världens kraftfullaste superdatorer.

    Användarna hjälper varandra

    Unix utvecklades vid Bell Labs, som tillhörde det amerikanska telebolaget AT&T. På grund av dåtidens konkurrensregler hade företaget begränsade möjligheter att sälja Unix som en vanlig kommersiell produkt.

    I stället distribuerades Unix till universitet och forskningsinstitutioner mot relativt låga avgifter. I många fall fick mottagarna även tillgång till källkoden.

    Däremot följde inte alltid någon traditionell kundsupport med systemet. Användarna fick därför själva lösa problem, rätta fel och utveckla förbättringar.

    Det växte fram användargrupper där forskare, studenter och systemadministratörer utbytte program, dokumentation och tekniska lösningar. En viktig organisation blev USENIX, som senare utvecklades till en betydande konferensorganisation inom datavetenskap.

    Vid University of California, Berkeley utvecklades BSD, Berkeley Software Distribution. BSD blev en egen Unix-gren och kom att påverka många senare operativsystem.

    Samma kultur lever kvar runt Linux. Supporten kommer ofta från flera olika håll:

    • distributionsprojektens dokumentation
    • webbforum
    • e-postlistor
    • lokala Linuxanvändargrupper
    • IRC och chattkanaler
    • webbplatser som Stack Exchange
    • diskussionsforum och sociala medier

    Linuxvärlden bygger fortfarande i stor utsträckning på att användare delar kunskap och hjälper varandra.

    Unix började på en relativt liten dator

    Linuxanvändare framhåller ofta att systemet kan ge äldre datorer ett nytt liv. Lätta Linuxdistributioner kan användas på maskiner som inte längre klarar moderna versioner av Windows.

    Även detta har en historisk koppling till Unix.

    Bell Labs hade tidigare deltagit i utvecklingen av Multics, ett mycket ambitiöst operativsystem som skulle erbjuda datorkraft som en samhällstjänst. Användare skulle kunna ansluta till centrala datorresurser ungefär på samma sätt som människor ansluter sig till el- eller telefonnätet.

    Projektet blev dyrt och försenat, och Bell Labs drog sig ur samarbetet.

    Ken Thompson och Dennis Ritchie började därefter utveckla ett mindre och enklare system. De använde en PDP-7 från Digital Equipment Corporation, en dator som redan då hade begränsade resurser jämfört med de stora stordatorsystemen.

    Unix växte alltså fram ur tanken att skapa ett användbart system med mindre och enklare hårdvara.

    På ett liknande sätt kan Linux i dag användas för att återbruka äldre datorer. En maskin som inte längre fungerar bra med ett tungt operativsystem kan fortfarande användas som exempelvis:

    • enkel arbetsstation
    • webbserver
    • filserver
    • internetradio
    • informationsskärm
    • brandvägg eller router
    • retrospelsdator
    • terminal för fjärranslutning

    Det betyder inte att alla moderna Linuxdistributioner är resurssnåla. Fullständiga skrivbordsmiljöer kan kräva relativt mycket minne och processorkraft. Däremot ger Linux användaren stora möjligheter att välja ett lättare skrivbord eller helt avstå från ett grafiskt gränssnitt.

    Unixfilosofin lever vidare

    Linux är inte Unix, men det är ett Unix-liknande operativsystem. Många av dess viktigaste egenskaper kommer direkt eller indirekt från de idéer som utvecklades vid Bell Labs för mer än ett halvt sekel sedan.

    Det hierarkiska filsystemet skapar en sammanhängande struktur för filer och enheter. Processmodellen gör det möjligt att köra många program samtidigt. Pipelines låter små verktyg samarbeta. Programspråket C gjorde systemen lättare att flytta mellan olika datorarkitekturer. Användargemenskaperna skapade en tradition av kunskapsdelning och gemensam utveckling.

    Dessa idéer lever inte kvar enbart av nostalgiska skäl. De finns kvar eftersom de fortfarande fungerar.

    Linux visar därmed att teknisk utveckling inte alltid innebär att allt gammalt måste ersättas. Ibland bygger framtidens system vidare på idéer som visade sig vara ovanligt hållbara.

    > FAKTA: UNIX-IDÉER I LINUX

    > Ursprung: Unix började utvecklas vid Bell Labs år 1969.

    > Linux: Linuxkärnan skapades av Linus Torvalds och publicerades första gången 1991.

    > Filsystem: Alla filer och lagringsenheter ingår i ett gemensamt katalogträd som börjar i rotkatalogen /.

    > Processer: Linux kan köra många program och användarsessioner samtidigt.

    > Pipelines: Tecknet | skickar resultatet från ett kommando vidare till ett annat.

    > Programspråk: Linuxkärnan och många grundläggande systemverktyg är huvudsakligen skrivna i C.

    > Arkitekturer: Linux kan köras på bland annat x86-64, ARM, RISC-V, PowerPC och stordatorer.

    > Grundprincip: Små program ska göra en tydlig uppgift och kunna kombineras med andra program.

    > Varför lever idéerna kvar? De är enkla, flexibla, portabla och fungerar fortfarande efter mer än 50 år.

  • Perl 5.44 släppt – får namngivna parametrar, bättre prestanda och Unicode 17

    Perl 5.44 har släppts med experimentellt stöd för namngivna parametrar, förbättrad prestanda och stöd för Unicode 17. Den nya versionen innehåller även flera säkerhetsrättningar, strängare regler för Unicode-tecken och uppdateringar av språkets reguljära uttryck.

    Programmeringsspråket Perl har fått en ny stabil version. Perl 5.44 innehåller bland annat experimentellt stöd för namngivna parametrar, bättre Unicode-hantering, flera prestandaförbättringar och rättningar av tre säkerhetsproblem.

    Perl har funnits sedan slutet av 1980-talet och används fortfarande för bland annat systemadministration, textbearbetning, webbapplikationer och automatisering. Språket är särskilt känt för sina kraftfulla funktioner för att söka, tolka och förändra text.

    Den nya versionen är den första stabila utgåvan i Perl 5.44-serien och kommer ungefär ett år efter Perl 5.42.

    Funktioner kan få namngivna parametrar

    En av de största nyheterna är experimentellt stöd för namngivna parametrar i funktioners signaturer.

    Traditionellt skickas argument till Perl-funktioner i en bestämd ordning. Funktionen måste alltså veta att det första värdet betyder en viss sak och att det andra värdet betyder något annat.

    Med namngivna parametrar kan anroparen i stället ange vad varje värde representerar. Det kan göra koden tydligare, särskilt i funktioner som tar emot många argument.

    I stället för att bara skicka flera värden efter varandra kan programmeraren exempelvis ange namn som name, age eller address.

    Funktionen är fortfarande experimentell. Det innebär att syntaxen och beteendet kan förändras i framtida Perl-versioner.

    Flera variabler i samma loop

    Perl 5.44 kombinerar även två andra experimentella funktioner: loopar med flera variabler och referensalias.

    Det gör det möjligt att behandla flera relaterade värden under varje varv i en loop. En variabel kan samtidigt fungera som ett direkt alias till den ursprungliga informationen.

    Det kan vara praktiskt när ett program exempelvis går igenom par bestående av en nyckel och en arrayreferens. Ändringar som görs genom aliaset kan då påverka den ursprungliga datastrukturen direkt.

    De funktioner som krävs, refaliasing och declared_refs, är fortfarande experimentella och måste aktiveras uttryckligen.

    Tydligare reguljära uttryck

    Reguljära uttryck är mönster som används för att söka efter eller bearbeta text. De är en central del av Perl och används ofta för exempelvis loggfiler, konfigurationsfiler och automatiserad textanalys.

    Perl har sedan tidigare modifieraren /xx, som gör det möjligt att formatera reguljära uttryck över flera rader och lägga till kommentarer.

    I Perl 5.44 har denna funktion byggts ut genom det experimentella tillägget enhanced_xx. Teckenklasser inom hakparenteser kan nu delas upp på flera rader och innehålla kommentarer.

    Perl kan också varna när delar av ett reguljärt uttryck verkar ha tolkats som en kommentar av misstag.

    Samtidigt införs strängare regler. Ett #-tecken som inte föregås av ett omvänt snedstreck, eller radbrytningar som skrivs direkt inne i en teckenklass, betraktas nu som föråldrad syntax.

    Äldre uttryck fortsätter tills vidare att fungera, men ger varningar. De bör uppdateras genom att exempelvis skriva \# eller använda en särskild sekvens som \n.

    Stöd för Unicode 17

    Perl 5.44 uppdaterar sitt stöd till Unicode 17.0.

    Unicode är den internationella standard som gör det möjligt för datorer att hantera bokstäver, symboler och skriftsystem från stora delar av världen. Den omfattar allt från svenska tecken till arabiska, kinesiska, matematiska symboler och emoji.

    Den nya Perl-versionen följer Unicode-reglerna mer strikt när tecken används i namn på variabler, funktioner, paket och namngivna grupper i reguljära uttryck.

    Omkring 160 ovanliga tecken som tidigare accepterades av Perls bredare tolkning av \w får inte längre användas i sådana namn. Anledningen är att de inte uppfyller Unicode-egenskaperna XID_Start och XID_Continue, som definierar vilka tecken som bör få inleda eller fortsätta ett programmeringsnamn.

    För de flesta programmerare får ändringen ingen märkbar effekt. Program som använder mycket ovanliga Unicode-tecken i namn kan däremot behöva ändras före en uppgradering.

    Tre säkerhetsproblem har rättats

    Perl 5.44 innehåller rättningar för tre rapporterade sårbarheter.

    Den första, CVE-2026-8376, berör en felaktig beräkning av buffertstorlek i funktionen Perl_study_chunk. På 32-bitarsystem kunde felet orsaka heltalsöverflöde och leda till att data skrevs utanför det avsedda minnesområdet.

    Den andra sårbarheten, CVE-2026-57432, påverkar hanteringen av mycket stora datastrukturer i funktionerna pack och unpack. Ett extremt stort repetitionsvärde kunde orsaka heltalsöverflöde och därefter buffertöverflöde.

    Det tredje problemet, CVE-2026-13221, finns i reguljära uttrycksmotorns optimering av stora alternativlistor. Reguljära uttryck med fler än ungefär 65 000 alternativa grenar kunde fylla ett 16-bitarsfält och i vissa fall ge felaktiga matchningar.

    Slumptalen får bättre startvärden

    Perl ändrar även hur språkets interna slumptalsgenerator startas.

    På Linux, BSD och macOS försöker Perl nu i första hand använda systemanropet getentropy(). Om det inte är tillgängligt används /dev/urandom. Som sista reserv används ett hashvärde som bygger på programmets interna tillstånd.

    Detta ger bättre och mer oförutsägbara startvärden än tidigare lösningar.

    Perl-utvecklarna betonar dock att funktionen rand fortfarande inte är avsedd för kryptografi, lösenord, säkerhetstokens eller andra säkerhetskritiska ändamål. Sådana program bör använda en särskild kryptografiskt säker slumptalsgenerator.

    Vissa operationer går snabbare

    Perl 5.44 innehåller flera mindre prestandaförbättringar.

    Heltalsaddition, subtraktion och multiplikation kan nu utföras något snabbare på system där kompilatorn har stöd för de optimeringar som behövs.

    Det har även blivit snabbare att skapa hash-tabeller från listor där nycklarna består av konstanta textsträngar som redan är kända när programmet kompileras.

    Behandlingen av funktionssignaturer har också optimerats. Funktioner som använder signaturer får därför något lägre belastning när de anropas.

    Varje enskild förbättring är relativt liten, men tillsammans kan de ge märkbara vinster i större program eller kod som körs mycket ofta.

    Gammalt beteende tas bort

    Perl 5.44 tar även bort ett beteende som varit markerat som föråldrat sedan Perl 5.12.

    Det är inte längre tillåtet att använda goto för att hoppa direkt in i en loop eller ett kodblock från utsidan.

    Sådana hopp kan göra ett programs körning svår att förutsäga eftersom de kringgår den normala vägen in i kodblocket. Förändringen gör språket mer konsekvent och minskar risken för svårfunna fel.

    Perl 5.40 har nått slutet av sin supportperiod

    I samband med att Perl 5.44 släpps avslutas den officiella supporten för Perl 5.40-serien.

    Den som fortfarande använder Perl 5.40 bör därför planera en uppgradering. Äldre Perl-program bör testas noggrant, särskilt om de använder experimentella funktioner, ovanliga Unicode-tecken eller avancerade reguljära uttryck.

    Nästa utvecklingsversion väntas bli Perl 5.45.1. Den kommer att ligga till grund för nästa stabila huvudversion, som enligt planerna ska släppas under första halvåret 2027.

    Perl 5.44 är ingen dramatisk ombyggnad av språket, men versionen moderniserar flera viktiga delar. Namngivna parametrar kan göra funktioner enklare att förstå, Unicode-stödet blir mer korrekt och flera vanliga operationer har effektiviserats.

    Samtidigt visar säkerhetsrättningarna varför det är viktigt att hålla även mogna och väletablerade programmeringsspråk uppdaterade.

    https://www.nntp.perl.org/group/perl.perl5.porters/2026/07/msg271063.html

    $ teknisk_fakta –perl-5.44
    Version: Perl 5.44
    Typ: Stabil produktionsversion
    Licens: Artistic License eller GNU GPL
    Unicode: Unicode 17.0
    Viktig nyhet: Experimentellt stöd för namngivna parametrar i funktionssignaturer
    Reguljära uttryck: Utökat stöd för läsbara uttryck med /xx och enhanced_xx
    Prestanda: Snabbare heltalsoperationer, hash-skapande och behandling av signaturer
    Säkerhet: Tre säkerhetsproblem har rättats
    Slumptal: Förbättrad initiering via getentropy() och /dev/urandom
    Support: Perl 5.40-serien har nått slutet av sin supportperiod
    Webbplats: perl.org
    root@linux:~$ perl -v
  • Ubuntu bytte tillbaka till klassiska cp efter kompatibilitetsproblem

    Ubuntu har tillfälligt återgått till den klassiska GNU-versionen av kommandot cp efter att Rust-alternativet orsakat problem vid byggandet av systemets liveavbilder. Händelsen visar hur svårt det är att ersätta Linux mest grundläggande verktyg utan att stöta på små men avgörande kompatibilitetsskillnader.

    Ubuntu testar sedan en tid tillbaka att ersätta flera av Linux mest grundläggande kommandon med nya versioner skrivna i programmeringsspråket Rust. Men arbetet har nu stött på ännu ett kompatibilitetsproblem.

    Den här gången gäller det kommandot cp, som används för att kopiera filer och kataloger.

    Efter att Rust-versionen av cp orsakat problem vid byggandet av Ubuntus installations- och liveavbilder valde utvecklarna att tillfälligt gå tillbaka till den klassiska versionen från GNU Coreutils.

    Det betyder inte att Ubuntu har övergett satsningen på Rust. Händelsen visar snarare hur svårt det är att ersätta program som har utvecklats och använts i flera årtionden.

    Ett litet kommando med en viktig uppgift

    Kommandot cp verkar vid första anblicken mycket enkelt. Det kopierar en fil från en plats till en annan:

    Men bakom det enkla kommandot finns en stor mängd funktioner och specialfall. cp kan bland annat:

    • kopiera hela katalogstrukturer
    • bevara filrättigheter och tidsstämplar
    • hantera symboliska länkar
    • skriva över befintliga filer
    • skapa exakta kopior av katalogträd
    • hantera särskilda filtyper

    Under flera årtionden har administratörer, utvecklare och Linuxdistributioner skrivit skript som förutsätter att cp beter sig exakt på samma sätt i varje situation.

    Även en mycket liten skillnad kan därför få stora konsekvenser.

    Problem vid byggandet av Ubuntu

    Problemet upptäcktes när Ubuntu åter aktiverade Rust-versionen av cp i paketet coreutils-from.

    Det paketet används för att bestämma om ett visst kommando ska komma från traditionella GNU Coreutils eller från det Rustbaserade projektet uutils.

    När Rust-versionen av cp aktiverades började paketet livecd-rootfs misslyckas. Det är ett viktigt verktyg som används när Ubuntu bygger sina startbara live- och installationsavbilder.

    Eftersom felet stoppade byggandet av Ubuntuavbilder klassades det som kritiskt.

    Den omedelbara lösningen blev därför att återställa GNU-versionen av cp.

    Problemet uppstod med flera flaggor samtidigt

    Felet handlade om hur Rust-versionen tolkade vissa kombinationer av kommandoradsflaggor.

    Ett exempel är:

    Flaggan -a betyder arkivläge. Den används när man vill kopiera en katalog så fullständigt som möjligt och samtidigt bevara exempelvis filrättigheter, ägare, tidsstämplar och länkar.

    I GNU-versionen motsvarar -a ungefär följande:

    Det viktiga här är bokstaven R, som betyder att kataloger ska kopieras rekursivt.

    Flaggan -L säger samtidigt att symboliska länkar ska följas. I stället för att bara kopiera själva länken kopieras alltså det som länken pekar på.

    Rust-versionen hanterade vissa sådana flaggkombinationer för aggressivt. När -a och -L användes tillsammans kunde den rekursiva funktionen som ingår i -a försvinna.

    Resultatet blev felmeddelanden som:

    Programmet hävdade alltså att rekursiv kopiering inte hade begärts, trots att den egentligen ingick i arkivläget.

    Varför är det så svårt att ersätta gamla Unixverktyg?

    GNU Coreutils innehåller flera av de mest grundläggande kommandona i Linux, bland annat:

    Kommandona har funnits länge och används överallt: i installationsprogram, säkerhetskopior, servermiljöer, byggsystem och vanliga skalskript.

    Dokumentationen beskriver hur kommandona ska fungera, men i praktiken finns det även en mängd historiska beteenden och specialfall som program och skript har börjat förlita sig på.

    En ny implementation måste därför inte bara göra ungefär samma sak. Den måste ofta efterlikna originalet nästan exakt.

    Det gäller bland annat:

    • vilka flaggor som får kombineras
    • vilken flagga som har företräde
    • i vilken ordning argument behandlas
    • vilka felmeddelanden som visas
    • vilka returvärden programmet ger
    • hur länkar, kataloger och filrättigheter hanteras

    Det är ofta först när den nya versionen används i en stor Linuxdistribution som de ovanliga skillnaderna upptäcks.

    Rust är inte problemet i sig

    Det inträffade ska inte tolkas som att Rust Coreutils är ett misslyckat projekt eller att programmeringsspråket Rust inte lämpar sig för systemverktyg.

    Tvärtom är det just genom omfattande tester som sådana problem kan upptäckas och rättas innan verktygen når en stabil Ubuntuutgåva.

    Rust har blivit populärt inom systemutveckling eftersom språket är konstruerat för att förhindra flera vanliga typer av programmeringsfel.

    Program skrivna i C eller C++ kan exempelvis drabbas av:

    • buffertöverskridningar
    • användning av redan frigjort minne
    • ogiltiga minnespekare
    • datakapplöpningar mellan trådar

    Rusts typsystem och regler för minneshantering gör många av dessa fel svårare eller omöjliga att skapa i säker Rustkod.

    För program som finns på miljontals datorer kan det innebära betydande säkerhetsfördelar.

    Ubuntu vill införa Rust stegvis

    Canonical har tidigare meddelat att målet är att börja använda vissa moderna Rustbaserade systemverktyg som standard.

    Planen har varit att introducera fler sådana verktyg i Ubuntu 25.10 och därefter eventuellt använda dem i Ubuntu 26.04 LTS, förutsatt att kompatibiliteten är tillräckligt bra.

    Ett viktigt projekt i satsningen är uutils Coreutils, som försöker återskapa GNU Coreutils i Rust.

    Det handlar alltså inte om att skapa helt nya kommandon. Målet är att användare och skript ska kunna fortsätta skriva exempelvis:

    Skillnaden är att programmen bakom kommandona är skrivna i Rust i stället för huvudsakligen C.

    Ett verktyg för att växla mellan gammalt och nytt

    För att göra övergången säkrare har Ubuntu utvecklat ett verktyg för experimentell aktivering av Rustbaserade systemkomponenter.

    Tanken är att användaren eller utvecklaren enkelt ska kunna växla mellan olika implementationer.

    Ett experiment kan exempelvis aktivera:

    • Rust Coreutils
    • sudo-rs
    • andra framtida Rustbaserade systemverktyg

    Om ett kompatibilitetsproblem uppstår ska experimentet kunna stängas av, så att systemet återgår till de traditionella programmen.

    Detta gör det möjligt att testa ny teknik utan att omedelbart göra den permanent för alla användare.

    Ingen fara för vanliga Ubuntu-användare

    För vanliga användare finns det ingen anledning till oro.

    Ubuntu har inte levererat ett trasigt cp i en färdig stabil utgåva. Problemet upptäcktes under utveckling och verktyget byttes tillbaka innan det hann bli ett större problem.

    Att återgå till GNU-versionen är ett försiktigt och rimligt beslut. Grundläggande filkommandon måste fungera stabilt, eftersom ett fel kan påverka allt från installationer och säkerhetskopior till systemuppdateringar.

    Samtidigt har utvecklarna skickat en korrigering uppströms, så att problemet kan lösas i själva uutils-projektet.

    En påminnelse om hur mycket vi tar för givet

    De flesta tänker sällan på kommandon som cp, ls eller mv. De finns bara där och förväntas alltid fungera.

    Men just därför är de svåra att ersätta.

    Ett modernt program kan vara bättre konstruerat, säkrare och lättare att underhålla, men det måste samtidigt vara kompatibelt med flera årtionden av skript och användarbeteenden.

    Händelsen med Ubuntu och cp visar att övergången till Rust inte kommer att ske genom ett enda stort byte. Den kommer snarare att ske steg för steg, med tester, bakslag, rättningar och tillfälliga återgångar.

    Det är inte ett tecken på att utvecklingen har misslyckats.

    Det är så försiktig systemutveckling bör fungera.

    https://bugs.launchpad.net/ubuntu/+source/coreutils-from/+bug/2158691

    $ FAKTA: UBUNTU, CP OCH RUST COREUTILS

    > Berört kommando:
    cp – används för att kopiera filer och kataloger.

    > Traditionell version:
    GNU Coreutils, huvudsakligen skrivet i programmeringsspråket C.

    > Ny version:
    uutils Coreutils, en nyimplementation av de klassiska Unix-verktygen i Rust.

    > Vad hände?
    Rust-versionen av cp hanterade vissa kombinationer av flaggorna -a och -L annorlunda än GNU-versionen.

    > Konsekvens:
    Paketet livecd-rootfs kunde inte bygga Ubuntus live- och installationsavbilder korrekt.

    > Ubuntus lösning:
    Ubuntu återgick tillfälligt till GNU-versionen av cp medan felet rättas i uutils.

    > Berörda Ubuntu-versioner:
    Utvecklingen inför Ubuntu 26.04 LTS samt den pågående övergången till Rust-baserade systemverktyg.

    > För vanliga användare:
    Ingen akut åtgärd krävs. Problemet upptäcktes under utvecklingen och nådde inte en färdig stabil Ubuntu-utgåva.

  • Tmux 3.7 släppt – nu med tidigt stöd för flytande paneler

    Tmux 3.7 är här och bjuder på flera nyheter för den som arbetar mycket i terminalen. Den största förändringen är ett första stöd för flytande paneler, som kan lägga sig ovanpå den vanliga layouten. Dessutom får kopieringsläget radnummer, urklippshanteringen förbättras och flera säkerhets- och stabilitetsfixar har lagts till.

    Tmux, det populära verktyget för att hantera flera terminalsessioner i samma terminalfönster, har nu kommit i version 3.7. Den nya versionen innehåller flera förbättringar, men den mest uppmärksammade nyheten är ett första stöd för flytande paneler.

    För den som ofta arbetar i terminalen är tmux ett mycket praktiskt verktyg. Det gör det möjligt att dela upp terminalen i flera fönster och paneler, koppla från en session och senare återansluta till den. På så sätt kan man till exempel ha en serverprocess igång i en panel, loggfiler i en annan och en redigerare i en tredje.

    Flytande paneler ovanpå den vanliga layouten

    Den stora nyheten i tmux 3.7 är alltså flytande paneler. De fungerar ungefär som små terminalfönster som lägger sig ovanpå den vanliga, rutnätsbaserade layouten. Utseendemässigt kan de påminna om popupfönster, men de fungerar mer som vanliga tmux-paneler.

    Skillnaden är viktig. En popup i tmux är normalt mer tillfällig och modal, vilket innebär att den ofta tar över fokus tills den stängs. En flytande panel är däremot tänkt att fungera mer som en vanlig panel, fast placerad ovanpå de andra. Den kan ta emot vanliga terminalsekvenser och bete sig som en del av arbetsytan.

    Som standard kan en flytande panel öppnas genom att trycka på tmux prefixkommando, normalt Ctrl-b, följt av *. Det går även att skapa flytande paneler med det nya kommandot new-pane.

    Fortfarande en tidig funktion

    Stödet för flytande paneler är ännu i ett tidigt skede. Det betyder att funktionen finns där, men att den ännu inte har alla finesser man kan förvänta sig i framtiden.

    I nuläget kan flytande paneler bara flyttas och ändra storlek med musen. Det går ännu inte att till exempel växla en flytande panel med en vanlig panel, ändra storlek på den med resize-pane, eller enkelt konvertera mellan flytande och vanlig panel. Det finns inte heller fullt stöd för att spara och återställa anpassade layouter som innehåller flytande paneler.

    Trots begränsningarna är detta ett intressant steg. Flytande paneler kan på sikt göra tmux mer flexibelt, särskilt för användare som vill ha tillfälliga terminalytor utan att störa hela layouten.

    Radnummer i kopieringsläge

    En annan nyhet i tmux 3.7 är stöd för radnummer i kopieringsläget. Det styrs med den nya inställningen copy-mode-line-numbers.

    Användaren kan välja mellan flera lägen:

    • off
    • default
    • absolute
    • relative
    • hybrid

    Detta kan vara särskilt användbart när man läser loggfiler, felsöker eller kopierar text från längre terminalutskrifter. Relativa radnummer kan också vara praktiska för den som är van vid textredigerare som Vim.

    Bättre stöd för mus och urklipp

    Tmux 3.7 förbättrar även hanteringen av mus och fokus. Den nya inställningen focus-follows-mouse gör att fokus kan följa muspekaren mellan paneler. Det kan kännas mer naturligt för användare som ofta arbetar med musen, även i terminalmiljö.

    Även urklippshanteringen har förbättrats. Med den nya inställningen get-clipboard kan tmux begära innehåll från terminalens urklipp och skicka det vidare till en panel. Det gör att kopiering och inklistring kan fungera smidigare i moderna terminalemulatorer.

    Förbättringar för kontrolläge och bilder

    Den nya versionen innehåller också förbättringar i tmux kontroll- och mushantering. Nya musområden, control0 till control9, gör det möjligt att skapa muskontroller i panelens statusrad.

    När status-format är satt till 2 visar den andra statusraden nu som standard en lista över paneler. Det ger bättre överblick över arbetsytan.

    Stödet för SIXEL-bilder har också förbättrats. SIXEL är en teknik för att visa bilder direkt i terminalen, något som blivit mer intressant i takt med att moderna terminalprogram fått bättre grafikstöd. I tmux 3.7 har maxgränsen för antal bilder höjts till 20, och flera problem med storleksberäkningar har rättats.

    Säkerhet och stabilitet

    Förutom nya funktioner innehåller tmux 3.7 även säkerhetsförbättringar. Namn på paneler, fönster och sessioner saneras nu striktare. Det minskar risken för att skadliga eller felaktiga tecken används på ett sätt som kan skapa problem i terminalmiljön.

    Utvecklarna har också rättat flera fel som hittats genom så kallad fuzz-testning. Det är en metod där programmet matas med stora mängder oväntad eller slumpmässig data för att hitta krascher och säkerhetsproblem.

    Ett steg mot en mer flexibel terminalmiljö

    Tmux 3.7 är inte en revolution, men det är en viktig uppdatering för avancerade terminalanvändare. Flytande paneler är fortfarande en ung funktion, men de visar tydligt vart tmux kan vara på väg: mot en ännu mer flexibel och dynamisk arbetsmiljö i terminalen.

    För systemadministratörer, utvecklare och Linuxanvändare som tillbringar mycket tid i terminalen är tmux redan ett av de mest användbara verktygen. Med version 3.7 blir det ännu lite kraftfullare.

    https://github.com/tmux/tmux/issues/5179

    Teknisk faktaruta: Tmux 3.7

    Program: tmux

    Version: 3.7

    Typ: Terminalmultiplexer

    Funktion: Hanterar flera terminalsessioner, fönster och paneler i samma terminal.

    Största nyheten: Tidigt stöd för flytande paneler.

    Nya funktioner:

    • Flytande paneler ovanpå vanlig layout
    • Radnummer i kopieringsläge
    • Förbättrad urklippshantering
    • Fokus kan följa muspekaren
    • Bättre hantering av SIXEL-bilder
    • Striktare sanering av panel-, fönster- och sessionsnamn

    Standardkommando: Ctrl-b följt av *

    Nytt kommando: new-pane

    Status: Flytande paneler är fortfarande en tidig funktion och har ännu vissa begränsningar.

  • GNU nano 9.1: den lilla textredigeraren får putsad vardagsteknik

    GNU nano 9.1 är en liten men viktig uppdatering av den välkända terminalbaserade textredigeraren. Den nya versionen bjuder inte på några stora nyheter, men förbättrar sökning, backuphantering och syntaxmarkering, samtidigt som gammalt stöd för klassiska Mac-radslut tas bort. Resultatet är ett renare, stabilare och mer modernt nano för användare som ofta arbetar direkt i terminalen.

    GNU nano är kanske inte den mest glamorösa programvaran i Linuxvärlden, men den är en av de mest använda. Den lilla textredigeraren finns i terminalen, startar snabbt och används ofta när man behöver ändra en konfigurationsfil, skriva ett skript eller göra en snabb textändring direkt på en server. Nu har GNU nano 9.1 släppts, och även om uppdateringen inte förändrar programmet i grunden innehåller den flera förbättringar som gör vardagen lite smidigare.

    En av de mer synliga förändringarna gäller sökfunktionen. När man söker efter text i en fil försöker nano nu visa träffen på ett tydligare sätt i terminalfönstret. Om sökträffen får plats inom det synliga området placeras vyn så långt åt vänster som möjligt. Det kan låta som en liten detalj, men för den som arbetar i långa konfigurationsrader eller källkod kan det göra det enklare att snabbt se sammanhanget runt träffen.

    En annan förändring är att nano nu slutar stödja det gamla Mac-formatet för radslut. Förr i tiden använde klassiska Mac OS ett ensamt carriage return-tecken som radbrytning. Moderna system använder andra format, till exempel LF i Linux och andra Unix-liknande system, eller CRLF i Windows. Det gamla Mac-formatet är numera mycket ovanligt, och i nano 9.1 kan programmet varken läsa eller skriva filer med just den typen av radslut. För de flesta användare kommer detta aldrig att märkas, men det är ett tydligt tecken på att gammal teknisk ballast rensas bort.

    Filhanteringen har också förbättrats. Nano kan nu redigera en fil som faktiskt heter ~, alltså en ensam tilde. Det är ett specialtecken som ofta används som genväg till användarens hemkatalog, vilket tidigare kunde skapa problem. Programmet ger också ett tydligare felmeddelande om ett filnamn avslutas med snedstreck, eftersom det normalt antyder en katalog snarare än en vanlig fil.

    Även backupfunktionen har fått rättelser. När nano körs med alternativet --backup och skrivdialogen visar [Backup] skapas nu alltid en säkerhetskopia. Dessutom får backupfilerna numera en korrekt och komplett tidsstämpel. Det gör det lättare att förstå när en säkerhetskopia skapades och minskar risken för förvirring när flera versioner finns sparade.

    En mer teknisk förändring gäller så kallade nödsparade filer. Om nano kraschar eller avslutas oväntat kan programmet skapa en .save-fil för att rädda osparat arbete. I den nya versionen ändras inte längre filens rättigheter och ägarskap för att matcha originalfilen. Det är en liten men viktig justering som påverkar hur säkert och förutsägbart sådana räddningsfiler hanteras.

    På användargränssnittets område har vissa tangentbordsfunktioner ändrats. Växlingen med Ctrl+T mellan menyerna WhereIs och GoToLine har tagits bort. Samtidigt har Meta+Insert och Meta+Delete lagts till som giltiga tangentnamn. Det betyder att användare som anpassar nano via konfigurationsfiler nu kan binda även dessa tangentkombinationer till egna funktioner.

    Syntaxmarkeringen har också uppdaterats. För programmerare innebär det bland annat att C-definitionen nu känner igen fler nyckelord från C++23. Markeringen av hexadecimala och binära tal har förbättrats, liksom hanteringen av booleska konstanter. Även Lua-stödet har moderniserats med nyare nyckelord, borttagning av gamla föråldrade sådana och bättre hantering av flerradiga strängar och escape-tecken. Dessutom känner syntaxmarkeringen för manualsidor nu igen specialtecken skrivna i formen \[xx].

    Bakom kulisserna har utvecklarna dessutom gjort en hel del städarbete. Nano 9.1 innehåller uppdaterad gnulib-kod, säkrare felkontroller, minskad risk för minnesläckor, tydligare kommentarer och flera namnändringar i kodens variabler och funktioner. Det är sådant som vanliga användare sällan ser direkt, men som är viktigt för att programmet ska vara lättare att underhålla och stabilare på sikt.

    GNU nano 9.1 är alltså ingen dramatisk nyversion, utan snarare en vårstädning av ett välkänt verktyg. Den tar bort gammalt stöd som nästan ingen längre behöver, rättar till små men irriterande problem och förbättrar hur programmet beter sig i vardagliga situationer. För den som ofta arbetar i terminalen är det precis sådana förbättringar som gör skillnad över tid.

    Den nya versionen finns att hämta som källkod från projektets officiella webbplats. Användare som inte vill kompilera själva kan vänta tills nano 9.1 dyker upp i den egna Linuxdistributionens paketförråd.

    https://www.nano-editor.org/news.php

    Fakta: GNU nano 9.1

    Program: GNU nano

    Version: 9.1

    Typ: Textredigerare för terminalen

    Miljö: Linux, Unix-liknande system och terminalmiljöer

    Viktiga nyheter:

    • Förbättrad visning vid sökning i filer.
    • Stöd för gamla Mac-radslut har tagits bort.
    • Bättre hantering av backupfiler.
    • Ändrat beteende för nödsparade .save-filer.
    • Uppdaterad syntaxmarkering för C, C++23, Lua och manualsidor.
    • Intern kodstädning och förbättrad felhantering.

    Sammanfattning:
    GNU nano 9.1 är en underhållsversion som gör textredigeraren modernare, renare och mer förutsägbar i vardagligt terminalarbete.

  • Red Hat Enterprise Linux 10.2 släppt – nu med valfri AI-assistent i terminalen

    Red Hat Enterprise Linux 10.2 är här och visar tydligt vart företags-Linux är på väg: mot mer AI-stöd, starkare säkerhet, enklare uppgraderingar och modernare verktyg för både drift och utveckling. Med nyheter som AI-assistent i kommandoraden, postkvantskydd för SSH, Kernel Livepatching, PostgreSQL 18, MariaDB 11.8 och förbättrat stöd för image mode tar RHEL ännu ett steg mot framtidens automatiserade och säkra servermiljöer.

    Red Hat Enterprise Linux, ofta förkortat RHEL, är inte en Linuxdistribution som i första hand riktar sig till hobbyanvändare. Den är byggd för företag, myndigheter, datacenter och organisationer där stabilitet, långsiktigt stöd och säker drift är viktigare än att alltid ha det allra senaste skrivbordstemat. Därför är varje ny punktversion av RHEL betydelsefull. Den visar vart företags-Linux är på väg.

    Med RHEL 10.2 blir riktningen tydlig: mer automatisering, mer AI-stöd, bättre säkerhet och enklare hantering av stora mängder servrar.

    AI flyttar in i kommandoraden

    En av de mest intressanta nyheterna är den valfria AI-assistenten goose. Den kan installeras från Red Hats extensions-förråd och är tänkt att hjälpa administratörer direkt i terminalen.

    För den som arbetar med Linuxservrar är kommandoraden fortfarande hjärtat i systemet. Det är där man felsöker tjänster, läser loggar, startar om processer, installerar paket och skriver skript. En AI-assistent i terminalen kan därför bli ett kraftfullt verktyg, särskilt om den kan hjälpa till att tolka felmeddelanden, föreslå kommandon eller ge snabbare vägledning i komplexa miljöer.

    RHEL:s kommandoradsassistent får dessutom stöd för färgutskrifter, vilket kan göra informationen mer lättläst. Det låter kanske som en liten sak, men i en terminalmiljö kan färger göra stor skillnad när man snabbt behöver se skillnad på varningar, kommandon, statusmeddelanden och fel.

    Image mode blir viktigare för framtidens Linuxdrift

    En annan stor del av RHEL 10.2 handlar om image mode, alltså ett sätt att hantera operativsystemet mer som en kontrollerad systemavbildning än som en traditionellt löpande installerad server.

    Tanken påminner delvis om hur containerteknik fungerar. I stället för att varje server underhålls helt individuellt kan man arbeta med standardiserade avbildningar. Det gör det lättare att rulla ut samma system på många maskiner, hålla miljöer konsekventa och minska risken för att servrar långsamt glider isär i konfiguration.

    I RHEL 10.2 får image mode flera förbättringar. Ett nytt alternativ i bootc gör det möjligt att ladda ner en OS-uppdatering till en hel maskinpark utan att tillämpa uppdateringen direkt. Det är praktiskt i större driftmiljöer där man vill förbereda uppdateringar i förväg men själv bestämma exakt när de ska aktiveras.

    Det blir också effektivare containerlagring genom att systemet kan hålla en separat kopia av operativsystemet i ett containerförråd. Dessutom tillkommer bättre möjligheter att logiskt binda ihop avbildningar i större skala.

    För virtualiserade miljöer finns även förbättringar genom BCVK, Bootable Containers and Virtualization Kit, som ska förenkla skapandet av virtuella maskiner från startbara containerbaserade system.

    Starkare skydd mot framtidens kvantdatorer

    Säkerhet är ett av de områden där RHEL 10.2 sticker ut mest. Red Hat lyfter bland annat fram förbättringar kopplade till postkvantkryptografi.

    Dagens kryptering bygger ofta på matematiska problem som vanliga datorer har mycket svårt att lösa. Men framtidens kvantdatorer kan i teorin hota vissa av dessa metoder. Därför pågår ett stort arbete i IT-världen med att ta fram kryptering som även ska stå emot kvantdatorer.

    I RHEL 10.2 märks detta bland annat i stöd för postkvantrelaterade lösningar i SSH och i Red Hat Certificate System 11.0. Den systemomfattande kryptopolicyn FUTURE blir också striktare och tillåter nu endast hybrida ML-KEM-nyckelutbytesalgoritmer, i stället för traditionella metoder utan postkvantskydd.

    För vanliga användare låter detta tekniskt, men betydelsen är enkel: Red Hat förbereder RHEL för en framtid där dagens kryptering inte längre kan tas för given.

    Kernel Livepatching minskar behovet av omstarter

    RHEL 10.2 bygger på Linuxkärnan 6.12 LTS och introducerar även förbättringar kring Kernel Livepatching.

    Kernel Livepatching gör det möjligt att installera vissa säkerhetsfixar och kärnuppdateringar utan att starta om systemet. För en vanlig hemdator är en omstart oftast inget stort problem. För en bank, ett sjukhus, ett datacenter eller en kritisk affärstjänst kan en omstart däremot kräva planering, servicefönster och riskhantering.

    Med Livepatching kan administratörer minska stilleståndstiden och samtidigt hålla systemen säkrare. Det är en typisk företagsfunktion: osynlig för slutanvändaren, men mycket viktig i miljöer där upptid är avgörande.

    Modernare utvecklingsmiljö

    RHEL har historiskt varit försiktig med att byta till alltför nya programversioner, eftersom stabilitet är så viktigt. Samtidigt måste utvecklare få tillgång till moderna språk, databaser och verktyg. RHEL 10.2 försöker balansera detta.

    Bland de uppdaterade komponenterna finns:

    • Python 3.14
    • PHP 8.4
    • Ruby 4.0
    • Node.js 24
    • OpenJDK 25
    • PostgreSQL 18
    • MariaDB 11.8
    • Git 2.51
    • LLVM 21
    • Rust 1.92
    • Go 1.26

    För utvecklare innebär detta att RHEL 10.2 blir mer attraktiv som plattform för moderna applikationer. Det gäller både klassiska webbapplikationer, containerbaserade system, databasmiljöer och program skrivna i språk som Rust, Go och Python.

    Även verktyg för felsökning och prestandaanalys har uppdaterats, bland annat GDB, Valgrind, SystemTap, elfutils och libabigail. Det gör RHEL 10.2 relevant inte bara för drift, utan också för avancerad utveckling och analys.

    Flatpak får större roll på skrivbordet

    En intressant förändring gäller skrivbordsmiljön. Installationsprogrammet Anaconda får stöd för automatisk installation av Flatpak-appar redan under systeminstallationen.

    Det betyder att system som installeras med exempelvis alternativet “Server with GUI” kan få Flatpak-baserade program direkt från början. Firefox och Thunderbird levereras nu som standard via Flatpak, även om Red Hat fortsätter att tillhandahålla och stödja RPM-versionerna i AppStream under RHEL 10:s livstid.

    Detta visar hur Flatpak fortsätter att vinna mark även i mer konservativa företagsmiljöer. Fördelen är att program kan paketeras mer isolerat från resten av systemet, vilket kan förenkla uppdateringar och minska konflikter mellan olika programberoenden.

    Enklare uppgraderingar med Leapp och Ansible

    Att uppgradera stora företagsmiljöer är sällan enkelt. Det räcker inte att klicka på “uppdatera”. Man måste kontrollera beroenden, kompatibilitet, hårdvara, tredjepartsprogram, säkerhetspolicyer och driftkrav.

    RHEL 10.2 förbättrar uppgraderingsvägarna med hjälp av Leapp och Red Hat Ansible Automation Platform. Red Hat beskriver detta som ett mer automatiserat arbetssätt där organisationer kan testa, misslyckas snabbt, justera och sedan köra igen.

    Det är ett praktiskt sätt att tänka kring stora IT-miljöer. I stället för att hoppas att allt fungerar vid första försöket skapar man en repeterbar process där fel kan upptäckas tidigt.

    RHEL 10.2 stöder bland annat uppgraderingsvägar från RHEL 9.8 till RHEL 10.2 på moderna plattformar som x86-64-v3, 64-bitars Arm, IBM Power Systems POWER10 och senare samt IBM Z z15 och senare.

    Små förändringar som kan märkas i vardagen

    Alla nyheter är inte stora rubriker. En förändring är att kommandot vi inte längre startar Vim när både vim-minimal och vim-enhanced är installerade. För vissa administratörer kan det vara en liten men märkbar förändring i vardagsarbetet.

    Sådana detaljer visar att även etablerade Linuxmiljöer förändras över tid. Kommandon och standardbeteenden som administratörer vant sig vid kan justeras när distributionen utvecklas.

    RHEL 10.2 visar vart företags-Linux är på väg

    Red Hat Enterprise Linux 10.2 är inte en dramatisk revolution, men det är en viktig uppdatering. Den visar hur Linux i företagsvärlden rör sig mot mer automatiserad drift, mer standardiserade systemavbildningar, AI-stöd i arbetsflöden och säkerhet som förbereds för framtidens hot.

    För systemadministratörer betyder det bättre verktyg för att hantera stora miljöer. För utvecklare betyder det modernare språk och databaser. För säkerhetsansvariga betyder det starkare kryptografiska alternativ och bättre kontroll. För organisationer betyder det framför allt en Linuxplattform som fortsätter att utvecklas utan att släppa sitt fokus på stabilitet.

    RHEL 10.2 är därmed inte bara ännu en punktversion. Det är ett tecken på hur nästa generation av företags-Linux kommer att se ut: mer automatiserad, mer containerorienterad, mer säkerhetsmedveten och allt mer förstärkt av AI.

    https://www.redhat.com/en/blog/rhel-102-and-98-intelligent-evolution-enterprise-linux

    Fakta: Red Hat Enterprise Linux 10.2

    Red Hat Enterprise Linux 10.2 är den andra uppdateringen i RHEL 10-serien och riktar sig främst till företag, myndigheter och organisationer som behöver en stabil Linux-plattform med långsiktig support.

    Versionen innehåller bland annat en valfri AI-assistent för kommandoraden, förbättrat stöd för automatiserade uppgraderingar med Ansible och uppdaterade utvecklingsverktyg.

    Exempel på uppdaterade komponenter är Rust 1.92, Python 3.14, Git 2.51, PHP 8.4, LLVM 21, Go 1.26, Ruby 4.0, OpenJDK 25, PostgreSQL 18 och MariaDB 11.8.

    Samtidigt har Red Hat även släppt Red Hat Enterprise Linux 9.8 för användare och organisationer som fortfarande ligger kvar på RHEL 9-serien.

  • COSMIC 1.0.12: Små förbättringar som gör Linux-skrivbordet smidigare

    COSMIC 1.0.12 är en mindre men viktig uppdatering av System76:s moderna Linux-skrivbord. Den nya versionen förbättrar bland annat terminalen, filhanteraren, inställningsappen och notiserna, samtidigt som flera tekniska delar under ytan putsas till. Resultatet är ett mer stabilt och smidigt skrivbord för användare av Pop!_OS och andra Linux-distributioner som erbjuder COSMIC.

    Det Linux-baserade skrivbordet COSMIC har fått en ny stabil uppdatering. Version 1.0.12 är ingen dramatisk omgörning, men den förbättrar flera delar av skrivbordsmiljön, bland annat filhanteraren, terminalen, inställningsappen, appbutiken och själva grafikmotorn bakom skrivbordet.

    COSMIC utvecklas av System76 och används som standard i Linux-distributionen Pop!_OS. Projektet är särskilt intressant eftersom skrivbordsmiljön byggs i programmeringsspråket Rust, som ofta lyfts fram för säkerhet, stabilitet och modern systemutveckling.

    Terminalen blir mer praktisk

    En av de mest användbara nyheterna finns i COSMIC Term, skrivbordets terminalprogram. Där finns nu ett alternativ som gör att nya flikar kan öppnas i samma katalog som den aktuella fliken.

    Det kan låta som en liten detalj, men för den som ofta arbetar i terminalen kan det spara tid. I stället för att öppna en ny flik och sedan själv navigera tillbaka till rätt mapp hamnar användaren direkt där arbetet redan pågår.

    Även zoomfunktionen har förbättrats. När zoomnivån återställs påverkas nu bara den aktuella fliken, inte alla terminalflikar i samma fönster.

    Filhanteraren får bättre nätverksstöd

    Filhanteraren COSMIC Files har också fått förbättringar. Den hanterar nu namn på nätverksplatser bättre, vilket gör det tydligare när man arbetar med delade mappar, servrar eller andra resurser över nätverket.

    Dessutom har hanteringen av så kallade desktop entry-fält förbättrats. Det är information som Linux använder för att beskriva programgenvägar, ikoner och hur program ska visas i menyer.

    Smidigare uppdateringar och inställningar

    COSMIC Store, som används för att hantera program och uppdateringar, har fått stöd för att tvinga fram en ny cacheuppdatering när användaren klickar på knappen för att söka efter uppdateringar. Det gör att appen snabbare kan visa färsk information om vilka uppdateringar som finns tillgängliga.

    I COSMIC Settings har hanteringen av bakgrundsbilder förbättrats. Programmet följer nu symboliska länkar när det söker igenom mappar med bakgrundsbilder. Det är användbart för dem som organiserar sina bilder i flera mappar eller använder genvägar mellan kataloger.

    Inställningsappen fungerar också bättre på system som använder OpenRC, ett alternativt init-system till systemd.

    Förbättringar under ytan

    COSMIC 1.0.12 innehåller även förbättringar i skrivbordets compositor. Det är den del av systemet som hanterar fönster, grafik och hur saker visas på skärmen.

    Uppdateringen av Smithay-komponenten ska bland annat rätta problem med dra-och-släpp och andra mindre störningar. Det har också lagts till stöd för att rensa DPMS-läget när datorn väcks från viloläge. DPMS används för skärmens strömsparfunktioner, och förbättringen kan bidra till färre problem när datorn återgår från vila.

    Notisappleten har också förbättrats och kan nu tolka HTML-markeringar i rika textnotiser. Det gör att aviseringar kan visas med mer formatering än tidigare.

    COSMIC fortsätter att mogna

    COSMIC 1.0.12 är framför allt en underhålls- och förbättringsuppdatering. Språkfiler och beroenden har uppdaterats, och från och med den här versionen kräver COSMIC Rust 1.93 eller senare.

    Samtidigt arbetar System76 vidare med nästa större version, COSMIC Epoch 2.0. Där planeras bland annat stöd för hot reloading, widgetanimationer, bättre stöd för IME och fcitx, snabbare bildhantering, Wacom-stöd, förbättringar för skärmläsare, en skrivardialog, firmwarehantering och en ny visuell effekt kallad Frosted.

    Ett steg mot ett mer komplett Linux-skrivbord

    COSMIC 1.0.12 visar hur moderna skrivbordsmiljöer ofta utvecklas. Det handlar inte alltid om stora synliga förändringar, utan om många små förbättringar som tillsammans gör systemet mer praktiskt och stabilt.

    För användare av Pop!_OS och andra Linux-distributioner som erbjuder COSMIC är uppdateringen värd att installera när den dyker upp i de stabila programförråden. Särskilt den som ofta använder terminalen, filhanteraren eller COSMICs egna appar kan märka av förbättringarna i vardagen.

    https://github.com/pop-os/cosmic-epoch/releases/tag/epoch-1.0.12

    Tekniska fakta: COSMIC 1.0.12

    Projekt: COSMIC Desktop

    Version: 1.0.12

    Utvecklare: System76

    Används i: Pop!_OS och andra Linux-distributioner

    Programmeringsspråk: Rust

    Minsta Rust-version: Rust 1.93 eller senare

    Viktiga nyheter: Förbättringar i terminalen, filhanteraren, appbutiken, inställningarna och notiserna

    Kommande version: COSMIC Epoch 2.0

  • APT 3.3: Debian gör pakethanteraren tystare, smartare och mer framtidssäker

    APT 3.3 har landat i Debian Unstable och markerar en viktig milstolpe för Debians pakethanterare. Den gamla varningen om att apt har ett instabilt kommandoradsgränssnitt är nu borttagen, samtidigt som en ny --cli-version-flagga gör det möjligt att hantera framtida förändringar mer kontrollerat. Tillsammans med smartare uppdateringsflöden, förbättrad pakethämtning och moderniserad C++-kod gör versionen APT både mer användarvänligt och mer framtidssäkert.

    I Linuxvärlden är pakethanteraren lite som hemmets elcentral. Den märks inte alltid, men utan den fungerar nästan ingenting. När du installerar, uppdaterar eller tar bort program i Debian och många Debian-baserade system är det ofta APT som gör jobbet bakom kulisserna.

    Nu har APT 3.3 landat i Debian Unstable, och även om versionsnumret kan låta som en teknisk detalj rymmer uppdateringen flera förändringar som både vanliga användare och systemadministratörer lär märka.

    Ett välkänt varningsmeddelande försvinner

    Den mest synliga nyheten är att APT tar bort den gamla varningen om att kommandot apt har ett “instabilt” kommandoradsgränssnitt.

    I många år har användare som kört apt i vissa sammanhang mötts av en påminnelse om att verktygets CLI inte var garanterat stabilt och därför borde användas med försiktighet i skript. Rekommendationen var länge att använda apt-get och apt-cache för automatiserade miljöer, medan apt var tänkt som ett mer människovänligt verktyg för interaktiv användning.

    Med APT 3.3 tas den generella varningen bort.

    Anledningen är inte att utvecklarna plötsligt ignorerar stabilitet. Tvärtom införs nu ett mer kontrollerat sätt att hantera förändringar: en ny flagga, --cli-version, gör det möjligt att begära en specifik version av kommandoradsgränssnittet. Det innebär att äldre beteenden kan fasas ut mer ordnat, utan att användare ständigt behöver se en allmän varning.

    Gradvisa förändringar i stället för tvära kast

    För skript och automatiserade system är förutsägbarhet viktigt. Ett litet ändrat format i utdata kan räcka för att ett skript ska sluta fungera. Därför har APT historiskt varit försiktigt med att lova stabilitet för just apt.

    Med möjligheten att ange CLI-version får utvecklarna ett verktyg för att modernisera APT utan att lika lätt bryta befintliga arbetsflöden. Det är ungefär som att en webbplats erbjuder flera API-versioner: gamla klienter kan fortsätta fungera medan nya funktioner introduceras i en nyare version.

    Små förbättringar som gör vardagen smidigare

    APT 3.3 innehåller också flera användbarhetsförbättringar. Historiklistan anpassar sig bättre efter skärmens bredd, vilket gör den mer lättläst i terminalen. Kommandoförkortningar har också optimerats, vilket kan göra vardagsanvändningen snabbare och mer behaglig.

    En annan korrigering gäller APT:s mönsterhantering, där relationen Pre-Depends nu tolkas korrekt. Det låter tekniskt, men är viktigt: paket i Debian kan ha olika typer av beroenden, och vissa måste vara uppfyllda redan innan installationen får fortsätta. Fel i sådan tolkning kan skapa problem vid installation eller uppgradering.

    Smartare och säkrare uppdateringsflöden

    APT 3.3 rättar även ett fel i Phased-Update-Percentage, mekanismen som gör att uppdateringar kan rullas ut gradvis.

    I stället för att alla användare får en ny paketversion samtidigt kan Debian och Ubuntu-liknande system låta uppdateringen nå en mindre andel användare först. Om något visar sig vara fel kan utrullningen bromsas innan problemet påverkar alla. Det är samma grundidé som används i många moderna mjukvaruplattformar: börja försiktigt, övervaka effekterna och skala upp när allt verkar fungera.

    En sannolikhetsmiss i denna mekanism är nu åtgärdad, vilket gör den gradvisa utrullningen mer korrekt.

    Stabilare hantering av nedladdningar och metadata

    Pakethantering handlar inte bara om att ladda ner filer. APT måste också hantera metadata, kontrollera transaktioner och se till att systemets bild av tillgängliga paket är konsekvent.

    I APT 3.3 förbättras kod som rör paketinhämtning. Bland annat rättas transaktionshantering när pkgAcquire::Run avbryts. Dessutom ändras ordningen för när InRelease-metadata sparas, så att den commitas efter andra transaktionsobjekt. Det minskar risken för inkonsekventa tillstånd om något avbryts vid fel tillfälle.

    Modernare C++ under huven

    Under ytan har utvecklarna också moderniserat delar av kodbasen. APT använder nu fler moderna C++-konstruktioner, som std::span, range-baserade loopar, emplace och make_unique.

    För den vanliga användaren syns inte detta direkt, men sådana förändringar kan göra koden lättare att läsa, underhålla och vidareutveckla. Uppdateringen täpper dessutom till flera mindre minnesläckor i APT:s metodhantering, vilket bidrar till ett mer robust verktyg.

    En liten version med stor betydelse

    APT 3.3 är kanske inte en spektakulär lansering med nya grafiska funktioner eller dramatiska förändringar. Men den är viktig på ett annat sätt. Den tar ett gammalt irritationsmoment ur användarens väg, inför bättre kontroll över kommandoradsgränssnittets utveckling och förbättrar flera delar av den tekniska infrastrukturen.

    För Debian-användare innebär det en pakethanterare som känns lite renare i terminalen, fungerar mer förutsägbart i automatiserade miljöer och står bättre rustad för framtida förändringar. I ett operativsystem där stabilitet och kontroll är centrala värden är det precis den sortens förbättring som spelar roll.

    https://salsa.debian.org/apt-team/apt/-/blob/main/debian/changelog

    $ apt show apt

    Teknisk faktaruta: APT 3.3

    APT är Debians centrala pakethanteringsverktyg och används för att installera, uppdatera och ta bort programvara i Debian och Debian-baserade Linuxdistributioner.

    • Version: APT 3.3
    • Distribution: Debian Unstable
    • Ny CLI-funktion: --cli-version
    • Synlig förändring: Den tidigare varningen om instabilt CLI-gränssnitt har tagits bort.
    • Uppdateringar: Förbättrad hantering av phased updates via Phased-Update-Percentage.
    • Pakethämtning: Stabilare transaktionshantering när pkgAcquire::Run avbryts.
    • Kodbas: Moderniserad C++ med bland annat std::span, emplace och make_unique.

    Betydelse: APT 3.3 gör pakethanteraren mer förutsägbar för skript, renare för terminalanvändare och bättre rustad för framtida förändringar.

  • GNU nano 9.0 – den lilla editorn som vägrar dö

    GNU nano 9.0 visar att även små och till synes enkla program kan ha en lång och betydelsefull historia. Från sina rötter som fri ersättare till Pico har nano vuxit till ett självklart verktyg för Linux-användare, och den nya versionen för vidare traditionen med förbättringar som gör terminalredigering både smidigare och mer modern.

    I en tid där avancerade kodredigerare som Visual Studio Code och Vim dominerar utvecklarnas vardag, fortsätter en betydligt enklare spelare att utvecklas – och överleva. Den klassiska terminaleditorn GNU nano har nu nått version 9.0, och med det skrivs ännu ett kapitel i en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1990-talet.

    Från Pico till nano – en rebell föds

    Historien om GNU nano börjar egentligen med ett annat program: Pico, en enkel texteditor som följde med e-postklienten Pine. Pico var uppskattad för sin användarvänlighet – men hade en begränsning: licensen var inte fri.

    Detta blev startskottet för nano. År 1999 skapades projektet som en fri ersättare, helt i linje med idealen från Free Software Foundation och GNU Project. Målet var tydligt: erbjuda en enkel editor som alla kunde använda, modifiera och sprida.

    Nano blev snabbt populär, inte minst bland nybörjare inom Linux. Med tydliga kortkommandon längst ner i skärmen – till skillnad från mer kryptiska alternativ som Vim – blev den en självklar del av många distributioner.

    Den eviga kampen: enkelhet vs kraft

    Under årens lopp har nano balanserat på en intressant gräns. Den ska vara enkel – men inte primitiv.

    När GNU nano 8.0 släpptes fortsatte utvecklingen med förbättrad syntaxfärgning och bättre hantering av olika språk. Men med version 9.0 tar utvecklarna ett tydligt steg framåt utan att kompromissa med filosofin.

    Vad är nytt i nano 9.0?

    Den nya versionen (med det poetiska kodnamnet “Le bonheur est dans le pré”) introducerar flera förbättringar som kanske låter små – men gör stor skillnad i praktiken:

    • Smart sidscrollning: Istället för att bara flytta en rad i taget följer nu hela vyn med när du skriver långt åt höger.
    • Förbättrad navigering: Du kan scrolla sidledes i steg (baserat på tabstorlek) med nya tangentkommandon.
    • Mer robust makrohantering: Snabb start och stopp av inspelning påverkar inte tidigare makron.
    • Musstöd utvecklas: Det går nu att klicka i scrollbaren för att hoppa i dokumentet (med rätt flaggor).
    • Flexiblare kortkommandon: Flera tangentkombinationer kan nu bindas om.

    Dessutom har många mindre förbättringar införts:

    • Bättre syntaxfärger i olika språk och lokaler
    • Smartare “gå till rad”-funktion (med ++ och –)
    • Möjlighet att lista syntaxdefinitioner direkt via flagga
    • Bevarande av positioner och ankare mellan sessioner

    Varför spelar nano fortfarande roll?

    Det kan verka märkligt att ett så enkelt verktyg fortfarande utvecklas aktivt – men det fyller en viktig funktion.

    I situationer där du:

    • arbetar över SSH
    • räddar ett trasigt system
    • snabbt behöver redigera en konfigurationsfil

    …är nano ofta det snabbaste och mest tillgängliga valet.

    Till skillnad från tyngre alternativ kräver nano ingen inlärningskurva. Det är ett verktyg som “bara fungerar”.

    En liten editor med stor uthållighet

    GNU nano 9.0 visar att även små projekt kan ha lång livslängd – om de fyller ett verkligt behov. I över 25 år har nano varit en trogen följeslagare i terminalen, och allt tyder på att den kommer fortsätta vara det.

    I en värld av ständigt mer komplex mjukvara är det kanske just enkelheten som gör nano tidlös.

    https://www.nano-editor.org/download.php

    Nano manulen i linux.se wiki : https://wiki.linux.se/nano(1)

    [ TEKNISK FAKTARUTA: GNU nano 9.0 ]

    Program GNU nano
    Version 9.0
    Kodnamn Le bonheur est dans le pré
    Typ CLI-texteditor
    Plattform GNU/Linux & Unix-liknande system
    Licens Fri programvara (GNU)
    Nyheter Gemensam sidscrollning, förbättrad makrohantering, klickbar scrollbar, ombindbara tangenter och bättre syntaxfärgning.
    Flaggor –solosidescroll, –listsyntaxes (-z), positionlog, förbättrad GotoLine (++ / –)
    Status Tillgänglig för nedladdning / kommer till repos
  • SysVinit 3.16 – en liten uppdatering av ett av Linux äldsta hjärtan

    SysVinit, ett av Linux äldsta init-system, har fått en ny uppdatering i version 3.16. Även om förändringarna är små handlar de om förbättrad dokumentation, ökad kompatibilitet med systemd och fortsatt kodstädning – ett tecken på att klassisk Unix-teknik fortfarande hålls vid liv i en modern Linuxvärld.

    Trots att moderna Linuxdistributioner i dag nästan alltid använder systemd, lever den klassiska startmekanismen SysVinit vidare. Nu har version 3.16 släppts – en liten men viktig uppdatering som visar att även äldre teknik fortsätter att utvecklas och förbättras.

    Vad är egentligen SysVinit?

    För att förstå betydelsen av uppdateringen behöver man först veta vad ett init-system är.

    När du startar en Linuxdator sker det i flera steg:

    1. Kärnan (Linux kernel) startar
    2. Init-systemet tar över
    3. Systemtjänster och program startas

    SysVinit är alltså det program som organiserar hela uppstarten. Det bestämmer vilka tjänster som ska startas, i vilken ordning, och ser till att systemet fungerar som det ska.

    Det bygger på ett klassiskt Unix-koncept med så kallade runlevels – olika driftlägen som exempelvis:

    • Enanvändarläge (felsökning)
    • Fleranvändarläge
    • Omstart eller avstängning

    Vad är nytt i version 3.16?

    Den nya versionen är ingen revolution – men den förbättrar stabilitet och tydlighet.

    Förbättrad dokumentation

    En stor del av arbetet har lagts på manualerna:

    • Felstavningar och otydlig syntax har rättats
    • Dokumentationen för inittab har förbättrats
    • Tydligare beskrivning av hur katalogen /etc/inittab.d/ används

    Det här är viktigt eftersom SysVinit ofta används i miljöer där administratörer arbetar nära systemet och är beroende av tydlig dokumentation.

    Bättre kompatibilitet med systemd

    En intressant förbättring är att SysVinit blivit bättre på att:

    • Konvertera systemd-enheter (unit files) till traditionella init-skript

    Det gör det enklare att:

    • Migrera från systemd till SysVinit
    • Köra hybridmiljöer där båda systemen förekommer

    Mindre kodstädning och förbättringar

    Utvecklarna har också:

    • Tagit bort onödiga debug- och statusmeddelanden
    • Rensat bort oanvänd kod
    • Förbättrat komponenten sulogin

    Det här påverkar inte funktionaliteten direkt – men gör koden mer robust och lättare att underhålla.

    Varför används SysVinit fortfarande?

    Trots att systemd dominerar i distributioner som Ubuntu, Fedora och Debian, finns det fortfarande ett tydligt behov av SysVinit.

    Det används bland annat i:

    • Devuan – en Debian-baserad distribution utan systemd
    • antiX – en mycket lättviktig Linuxdistribution
    • Äldre eller resurssnåla system

    Anledningarna är flera:

    • Enkel och förutsägbar design
    • Mindre komplexitet
    • Passar bra för äldre hårdvara
    • Uppskattas av användare som vill ha full kontroll

    Ett levande stycke Linuxhistoria

    SysVinit är inte bara ett tekniskt verktyg – det är en del av Unix- och Linuxhistorien. Att projektet fortfarande underhålls visar hur viktigt stabilitet och långsiktig kompatibilitet är i open source-världen.

    Version 3.16 må vara en liten uppdatering, men den visar att även de mest klassiska komponenterna i Linux fortsätter att utvecklas – i sin egen takt, med fokus på enkelhet och tillförlitlighet.

    https://codeberg.org/thejessesmith/sysvinit/releases/tag/3.16

    Teknikfakta: SysVinit

    • Typ: Traditionellt Unix-liknande init-system
    • Funktion: Startar användarrymden och hanterar systemtjänster
    • Konfiguration: Främst via /etc/inittab och init-skript
    • Arbetsmodell: Bygger på runlevels för olika driftlägen
    • Aktuell version: 3.16
    • Nytt i version 3.16: Förbättrad dokumentation, bättre konvertering från systemd-enheter, mindre kodstädning och småfixar
    • Används i: Bland annat Devuan, antiX och andra systemd-fria eller lättviktiga distributioner
    • Styrka: Enkel, förutsägbar och uppskattad i miljöer där man vill ha full kontroll

    SysVinit 3.16 släppt med mindre förbättringar och fortsatt kodstädning

    SysVinit, ett av Linux äldsta init-system, har fått en ny uppdatering i version 3.16. Även om förändringarna är små handlar de om förbättrad dokumentation, ökad kompatibilitet med systemd och fortsatt kodstädning – ett tecken på att klassisk Unix-teknik fortfarande hålls vid liv i en modern Linuxvärld.

    När en Linuxdator startar är det inte bara kärnan som spelar en avgörande roll. Efter att Linux-kärnan har laddats behövs ett system som tar över uppstarten av användarrymden, ser till att tjänster startas i rätt ordning och håller grundläggande processer igång. Det är här init-systemet kommer in – och SysVinit är ett av de mest klassiska exemplen.

    SysVinit har nu uppdaterats till version 3.16. Det är ingen dramatisk nyutgåva med stora arkitekturförändringar, utan snarare en mindre underhållsversion med fokus på tydligare dokumentation, förbättrad kompatibilitet och intern kodstädning. Men just sådana uppdateringar säger ofta mycket om ett projekts långsiktiga betydelse.

    Förbättringar i det tysta

    En stor del av förändringarna i SysVinit 3.16 gäller manualsidorna. Dokumentationen för inittab och init har setts över för att rätta skrivfel och göra syntaxen tydligare. Det har också blivit lättare att förstå hur katalogen /etc/inittab.d/ läses in och behandlas.

    För systemadministratörer är detta mer betydelsefullt än det kan låta. I äldre och mer traditionella Linuxmiljöer är tydlig dokumentation avgörande, särskilt när konfiguration sker manuellt och systemet ska vara lätt att överblicka.

    Bättre samspel med systemd-världen

    En av de mest intressanta förbättringarna i version 3.16 är att SysVinit blivit bättre på att konvertera systemd-enheter till traditionella SysV-liknande init-skript. Det gör verktyget mer användbart i miljöer där man vill flytta bort från systemd, eller där olika init-modeller behöver samexistera under en övergångsperiod.

    Det säger också något om dagens Linuxlandskap. Även om systemd dominerar i de flesta stora distributioner lever behovet kvar av enklare och mer klassiska lösningar. Där kan SysVinit fortfarande fylla en viktig funktion.

    Kodstädning som stärker helheten

    Utöver dokumentationsförbättringarna innehåller version 3.16 också mindre tekniska justeringar. Onödiga debug- och statusmeddelanden vid läsning av /etc/inittab.d/ har tagits bort, och oanvända variabler samt överflödig kod i komponenten sulogin har rensats bort.

    Den typen av förändringar märks sällan direkt för slutanvändaren, men de är viktiga för kodens kvalitet. Ett välstädat projekt är enklare att underhålla, lättare att felsöka och mer hållbart på lång sikt.

    Varför används SysVinit fortfarande?

    Trots att många stora Linuxdistributioner sedan länge gått över till systemd finns SysVinit fortfarande kvar i aktiv användning. Distributioner som Devuan och antiX använder det som ett medvetet alternativ, ofta för att hålla systemen enklare, lättare och mer förutsägbara.

    För vissa användare handlar det om filosofi: att föredra små, tydliga komponenter framför större och mer integrerade lösningar. För andra handlar det om praktiska skäl, som bättre passform för äldre hårdvara eller enklare felsökning.

    Ett levande arv från Unix

    SysVinit 3.16 visar att gammal teknik inte nödvändigtvis är död teknik. Tvärtom kan långlivade verktyg fortsätta vara relevanta just därför att de är beprövade, stabila och väl förstådda. I en tid när mycket inom Linuxvärlden förändras snabbt är det anmärkningsvärt att ett så klassiskt init-system fortfarande underhålls och förbättras.

    Den nya versionen är liten, men den bekräftar att SysVinit fortfarande har en plats – särskilt för dem som värdesätter enkelhet, kontroll och ett mer traditionellt sätt att bygga Linuxsystem.

  • APTUI – ett modernt terminalgränssnitt för paket i Debian och Ubuntu

    APTUI är ett nytt open source-verktyg som ger Debian-, Ubuntu- och Mint-användare ett mer överskådligt sätt att hantera program direkt i terminalen. Med ett modernt textbaserat gränssnitt blir det enklare att söka efter, installera och uppdatera paket utan att lämna kommandoraden.

    Att installera och uppdatera program i Linux görs ofta via kommandoraden med verktyget APT. För många är kommandon som apt install, apt remove och apt upgrade vardag, men för den som arbetar mycket i terminalen kan det ibland vara svårt att få en tydlig överblick över vilka paket som finns, vad som är installerat och vilka uppdateringar som väntar.

    Ett nytt projekt som vill göra detta enklare heter APTUI. Det är ett öppet källkodsverktyg som erbjuder ett textbaserat användargränssnitt direkt i terminalen. Programmet fungerar som ett gränssnitt ovanpå APT och är tänkt att göra paketadministration mer överskådlig på system som Debian, Ubuntu och Linux Mint.

    Ett grafiskt tänk – i ren terminalmiljö

    APTUI ersätter inte APT, utan fungerar som en frontend till den befintliga paket­hanteringen. I stället för att skriva kommandon manuellt får användaren ett navigerbart gränssnitt i terminalen där paket kan bläddras, sökas och hanteras interaktivt.

    Programmet är skrivet i programmeringsspråket Go och bygger på ramverket Bubble Tea, som används för att skapa terminalbaserade användargränssnitt. Resultatet är ett tangentbordsstyrt system som fungerar lite som en lättvikts-dashboard direkt i kommandoraden.

    Det innebär att användaren kan utföra många vanliga uppgifter utan att lämna terminalen.

    Särskilt användbart på servrar

    Många Linuxdistributioner erbjuder grafiska program för paketinstallation. På servrar saknas dock ofta grafiska miljöer helt, och då återstår normalt endast kommandoraden.

    Just här kan APTUI bli ett praktiskt verktyg. Det ger en mer strukturerad översikt över paketdatabasen utan att kräva ett grafiskt skrivbord. Samtidigt passar det användare som helt enkelt föredrar terminalbaserade verktyg.

    Sökning, filtrering och överblick

    APTUI gör det möjligt att bläddra igenom hela paketarkivet och söka efter program med hjälp av fuzzy-sökning, vilket innebär att även ungefärliga söktermer kan ge relevanta träffar.

    Gränssnittet organiserar resultaten i olika flikar, till exempel:

    • alla paket
    • installerade paket
    • paket som kan uppgraderas

    Det gör det enkelt att snabbt få en bild av systemets aktuella tillstånd och vilka uppdateringar som finns tillgängliga.

    Hantera paket direkt i gränssnittet

    Förutom att visa information kan APTUI också utföra vanliga paketåtgärder. Användaren kan exempelvis:

    • installera paket
    • ta bort paket
    • rensa paket helt (purge)
    • uppgradera installerade program

    Det går dessutom att markera flera paket och utföra åtgärder i bulk, vilket kan vara praktiskt vid större systemuppdateringar.

    När ett paket väljs visas också detaljerad metadata, bland annat versionsnummer, beskrivning, arkitektur och vilket programarkiv paketet kommer från.

    Kräver administratörsrättigheter

    Precis som vid vanlig användning av APT kräver systemändringar administratörsbehörighet. För att installera eller uppgradera paket behöver därför APTUI köras med sudo.

    Fortfarande i tidig utveckling

    Projektet är fortfarande i ett relativt tidigt skede, men verktyget fungerar redan på system som använder APT som paket­hanterare. Källkoden är publicerad under MIT-licensen, vilket innebär att projektet är fritt att använda och vidareutveckla.

    APTUI finns tillgängligt på GitHub där både installationsinstruktioner och färdiga binärer finns för den som vill prova verktyget.

    Terminalen fortsätter utvecklas

    APTUI visar hur även klassiska terminalmiljöer kan moderniseras. Genom att kombinera textbaserade gränssnitt med smart navigering och sökfunktioner kan verktyg som detta göra systemadministration både snabbare och mer överskådlig – utan att lämna kommandoraden.

    https://github.com/mexirica/aptui

    Läs mer >>

    Teknisk faktaruta: APTUI

    Typ: Terminalbaserat gränssnitt för APT

    Plattformar: Debian, Ubuntu, Linux Mint

    Licens: MIT

    Programmeringsspråk: Go

    Ramverk: Bubble Tea

    Funktion: Frontend för APT-pakethantering

    Stöd för: Installation, borttagning, purge och uppgradering av paket

    Sökfunktion: Fuzzy-sökning och filtrering

    Behörighet: Kräver sudo för systemändringar

    Målgrupp: Terminalanvändare och serveradministratörer

  • Ghostty 1.3 – snabb terminalemulator får stora nyheter

    Ghostty 1.3 är här med flera av de funktioner som användarna länge har efterfrågat. Den GPU-accelererade terminalemulatorn får nu bland annat sökning i terminalhistoriken, inbyggda systemanpassade scrollbars, bättre tangentbordsstyrning och smartare notiser, samtidigt som utvecklarna har förbättrat både prestanda och stabilitet.

    Terminalprogram är ett av de viktigaste verktygen i Linux- och utvecklarvärlden. Nu har den moderna terminalemulatorn Ghostty fått en omfattande uppdatering. Version 1.3 innehåller flera funktioner som länge har efterfrågats av användare, samtidigt som utvecklarna har förbättrat både prestanda och stabilitet.

    Ghostty är en relativt ny terminalemulator som fokuserar på hög prestanda genom att använda datorns grafikprocessor (GPU) för rendering. Resultatet är en snabb och responsiv terminal som klarar stora mängder text och komplexa terminalutdata utan att kännas långsam.

    Sök direkt i terminalens historik

    En av de största nyheterna i version 1.3 är sökning i scrollback-historiken. Tidigare har användare ofta behövt använda externa verktyg eller manuella metoder för att hitta text långt bak i terminalens logg.

    Nu går det att söka direkt i terminalen:

    • Ctrl + Shift + F på GTK-baserade system (vanligt i Linux)
    • Cmd + F på macOS

    När man söker markeras alla träffar direkt i terminalfönstret och man kan snabbt hoppa mellan resultaten via tangentbordet eller sökgränssnittet.

    Äkta scrollbars från operativsystemet

    Ghostty 1.3 introducerar också native scrollbars. Det innebär att rullningslisten inte längre är en specialritad komponent utan använder operativsystemets egna widgetar.

    Det ger flera fördelar:

    • Samma utseende som resten av systemet
    • Stöd för standardinteraktioner
    • Bättre integration i både Linux (GTK) och macOS

    Användaren kan till exempel dra i scrollbaren eller klicka i spåret för att hoppa i historiken, precis som i andra program.

    Klicka för att flytta markören i terminalprompten

    En annan efterlängtad funktion är click-to-move-cursor. Med hjälp av standarden OSC 133 Semantic Prompts specification kan användaren nu klicka i en aktiv shell-prompt för att flytta markören.

    Det gör terminalen mer lik en vanlig textredigerare. Istället för att använda piltangenter eller avancerade tangentkombinationer kan man helt enkelt klicka där man vill fortsätta skriva.

    Kraftfullare tangentbordsgenvägar

    För avancerade användare har Ghostty också förbättrat sitt system för tangentbordsbindningar.

    Nyheterna inkluderar:

    • Key tables – möjliggör modal arbetsstil liknande tmux
    • Kedjade kortkommandon – flera åtgärder från samma genväg
    • catch_all-tangent – fångar upp alla obundna tangenttryckningar i en sekvens

    Detta gör det enklare att skapa komplexa arbetsflöden direkt i terminalen.

    Smart kopiering till urklipp

    När man kopierar text från terminalen lägger Ghostty nu flera format i urklipp samtidigt.

    Förutom vanlig text inkluderas även HTML-format. Det innebär att färger och formatering kan bevaras när text klistras in i exempelvis dokument eller e-postklienter.

    Stora förbättringar i prestanda

    Utvecklarna har också arbetat mycket med prestanda. Genom att analysera omkring 4 GB terminalinspelningar från tjänsten asciinema kunde de optimera hur Ghostty hanterar terminaldata och rendering.

    Resultatet är:

    • snabbare uppspelning av terminalsessioner
    • mindre väntetid i renderingsmotorn
    • effektivare I/O-hantering

    Flera stabilitetsfixar

    Version 1.3 löser även ett långvarigt problem: en minnesläcka som funnits sedan Ghostty 1.0 har nu åtgärdats.

    Utvecklarna har dessutom använt omfattande fuzz-testning för att stress-testa terminalens parser för escape-sekvenser och VT-dataströmmar. Det gör programmet mer robust mot felaktig eller ovanlig terminaldata.

    Automatisering på macOS

    På macOS introducerar Ghostty stöd för AppleScript.

    Det gör det möjligt för externa skript och program att styra terminalen, till exempel:

    • skapa nya fönster
    • öppna flikar
    • dela upp terminalrutor
    • skicka kommandon

    Funktionen är aktiverad som standard men är fortfarande märkt som förhandsversion medan API:t stabiliseras.

    Notiser när kommandon är klara

    En annan praktisk nyhet är notiser när ett kommando är färdigt. Funktionen kan användas när man kör långvariga kommandon, exempelvis kompilering eller databearbetning.

    Ghostty kan då:

    • visa en skrivbordsnotis
    • spela ett terminal-ljud
    • eller båda

    Det går även att konfigurera så att notiser bara visas när terminalfönstret inte är i fokus.

    Sex månader av utveckling

    Ghostty 1.3 är resultatet av ungefär sex månaders arbete. Under den tiden har:

    • 180 utvecklare bidragit
    • över 2 858 kodändringar gjorts

    Utöver de större funktionerna innehåller versionen hundratals mindre förbättringar, buggrättningar och optimeringar.

    En terminal som fortsätter utvecklas snabbt

    Med funktioner som historiksökning, systemintegrerade scrollbars och bättre tangentbordsstöd tar Ghostty ännu ett steg mot att bli ett av de mest avancerade terminalprogrammen för både Linux och macOS.

    Utvecklingen går dessutom snabbt – något som tyder på att Ghostty kan bli en stark konkurrent till etablerade terminaler under de kommande åren.

    https://ghostty.org

    Fakta: Ghostty 1.3

    Ghostty 1.3 är en större uppdatering av den GPU-accelererade terminalemulatorn Ghostty.

    • Ny sökfunktion i terminalhistoriken
    • Systemanpassade scrollbars för macOS och GTK
    • Stöd för klickbar markörflytt i shell-prompt
    • Förbättrade tangentbordsgenvägar och nyckeltabeller
    • Smartare kopiering med stöd för både text och HTML
    • Prestandaförbättringar och minnesläckor åtgärdade
    • Notiser när långkörande kommandon avslutas
  • Visa IP-adress vid inloggning i Ubuntu 24.04 (textläge)

    När du loggar in i Ubuntu 24.04 i textläge kan det vara ovärderligt att se datorns IP-adress direkt på inloggningsskärmen, särskilt vid fjärradministration, användning av virtuella maskiner och felsökning. I den här guiden går vi steg för steg igenom hur du visar IP-adressen vid TTY-inloggning med en robust systemd-lösning, samt några enklare alternativ om du vill visa adressen först efter inloggning.

    Om du loggar in i Ubuntu 24.04 i textläge (TTY, alltså utan grafiskt skrivbord) kan det vara väldigt praktiskt att direkt se maskinens IP-adress på inloggningsskärmen. Det här går att fixa på flera sätt. Nedan får du en tydlig steg-för-steg-guide med tre metoder, där den första är “rätt” och robust för moderna Ubuntu (systemd), och de andra är alternativ.

    Förutsättningar

    Du behöver kunna logga in som en användare med sudo-rättigheter.

    Du kommer att redigera någon konfigurationsfil och sedan testa genom att växla till textläge eller starta om.

    Metod 1: Visa IP i “login-banner” via systemd (rekommenderad)

    Ubuntu 24.04 använder systemd och agetty för TTY-inloggning. Vi kan lägga in ett dynamiskt meddelande som körs när TTY:n startar, så IP-adressen syns innan du loggar in.

    Steg 1: Skapa ett litet skript som skriver ut IP-adressen

    Skapa filen:

    /usr/local/bin/tty-ip-banner.sh

    Innehåll:

    #!/usr/bin/env bash
    set -e
    
    # Försök hitta en "primär" IPv4-adress (ej loopback).
    IPV4=$(ip -4 -o addr show scope global up | awk '{print $4}' | cut -d/ -f1 | head -n 1)
    
    # Om ingen IPv4 hittas, visa något ändå.
    if [ -z "${IPV4:-}" ]; then
      IPV4="(ingen IPv4 hittad ännu)"
    fi
    
    echo
    echo "IP-adress: $IPV4"
    echo
    

    Spara filen.

    Steg 2: Gör skriptet körbart

    sudo chmod +x /usr/local/bin/tty-ip-banner.sh
    

    Steg 3: Skapa en systemd drop-in för getty på tty1

    Vi lägger till ett “ExecStartPre” som körs innan själva login-programmet.

    Skapa katalogen:

    sudo mkdir -p /etc/systemd/system/getty@tty1.service.d
    

    Skapa filen:

    /etc/systemd/system/getty@tty1.service.d/ip-banner.conf

    Innehåll:

    [Service]
    ExecStartPre=/usr/local/bin/tty-ip-banner.sh
    

    Steg 4: Ladda om systemd och starta om getty

    sudo systemctl daemon-reload
    sudo systemctl restart getty@tty1.service
    

    Steg 5: Testa i textläge

    Byt till tty1:

    Tryck Ctrl + Alt + F1 (ibland F3F6 beroende på maskin)

    Du ska nu se “IP-adress: …” ovanför inloggningsprompten.

    Om du vill ha detta på fler TTY, upprepa för tty2, tty3 osv genom att skapa motsvarande drop-in-mappar, till exempel getty@tty2.service.d.

    Metod 2: Visa IP via /etc/issue (enkel men mindre flexibel)

    Ubuntu visar ofta innehållet i /etc/issue före login. Problemet är att /etc/issue är statisk text om du inte bygger en uppdateringsmekanism.

    Steg 1: Skapa ett script som genererar /etc/issue dynamiskt

    Skapa:

    /usr/local/bin/update-issue-with-ip.sh

    #!/usr/bin/env bash
    set -e
    
    IPV4=$(ip -4 -o addr show scope global up | awk '{print $4}' | cut -d/ -f1 | head -n 1)
    [ -z "${IPV4:-}" ] && IPV4="(ingen IPv4 hittad ännu)"
    
    cat > /etc/issue <<EOF
    Ubuntu 24.04 LTS
    
    IP-adress: $IPV4
    
    \\n
    EOF
    

    Gör den körbar:

    sudo chmod +x /usr/local/bin/update-issue-with-ip.sh
    

    Steg 2: Kör scriptet manuellt för att testa

    sudo /usr/local/bin/update-issue-with-ip.sh
    

    Byt till en TTY och se om det visas.

    För att detta ska uppdateras automatiskt krävs att du kör scriptet vid boot och gärna när nätet kommer upp, annars kan IP saknas om nätet inte är klart.

    Metod 3: Visa IP efter inloggning (om “vid login” duger som direkt efter)

    Om du kan nöja dig med att IP visas så fort du loggat in (direkt efter att du skrivit lösenord), är detta enklast och ofta “good enough”.

    Steg 1: Lägg till en utskrift i /etc/profile.d

    Skapa filen:

    /etc/profile.d/show-ip.sh

    IPV4=$(ip -4 -o addr show scope global up | awk '{print $4}' | cut -d/ -f1 | head -n 1)
    if [ -n "$IPV4" ]; then
      echo "IP-adress: $IPV4"
    fi
    

    Klart. Nästa gång någon loggar in i terminalen syns IP direkt.

    Felsökning

    Om du får “ingen IPv4 hittad ännu” på inloggningsskärmen kan det bero på att nätverket inte hunnit upp innan getty startar.

    En snabb kontroll efter inloggning:

    ip -4 addr
    

    Om du använder Wi-Fi kan anslutningen komma senare än för kabel, särskilt om maskinen väntar på inloggning innan den kopplar upp.

    I sådana fall är Metod 3 säkrast, eller så bygger du Metod 1 vidare så att den väntar en kort stund på nätet (exempelvis loopar i 1–3 sekunder), men det är en balans så att inloggningen inte känns seg.

    Rekommendation

    Vill du se IP innan du ens loggar in i TTY: använd Metod 1.

    Vill du ha enklast möjliga: Metod 3.

    FAKTARUTA: Visa IP-adress vid TTY-inloggning i Ubuntu 24.04
    Syfte: Visa serverns IP-adress direkt på inloggningsskärmen i textläge (TTY) – praktiskt för VM, fjärradministration och felsökning.
    Rekommenderad metod (systemd): Skapa ett skript som skriver ut IP och koppla det till getty@tty1 via en systemd drop-in.
    Kontrollera IP manuellt:
    ip -4 addr
    Vanlig orsak om IP saknas: Nätverket hinner inte bli klart innan TTY startar (ofta vid Wi-Fi). Då kan “visa efter inloggning” vara säkrare.
    Tips: Vill du visa både IPv4 och IPv6, eller flera nätverkskort (t.ex. ens18, eth0) kan skriptet byggas ut.
  • När stjärnorna avslöjar mer än du tror – om lösenord, synlig feedback och framtiden för sudo

    En ny ändring i sudo-rs, den Rust-baserade omimplementeringen av det klassiska sudo-verktyget, gör lösenordsinmatningen synlig genom att visa stjärnor i terminalen. Det kan låta som en harmlös användarvänlig förbättring, men förändringen väcker en större fråga: när ett system börjar avslöja detaljer som lösenordets längd, är det då bara en kosmetisk justering, eller ett steg bort från en säkerhetsfilosofi som präglat Unix i decennier?

    I decennier har en liten detalj i Unix-världen varit nästan helig: när du skriver ditt lösenord i terminalen syns ingenting. Inga prickar. Inga stjärnor. Bara en tyst markör.

    Det har inte varit en bugg utan en medveten säkerhetsåtgärd.

    Men nu är en förändring på väg.

    Vad är sudo – och varför är det så viktigt?

    sudo är ett av de mest centrala verktygen i Unix- och Linuxsystem. Det låter en vanlig användare tillfälligt köra kommandon med administratörsrättigheter.

    Varje gång du installerar ett program, uppdaterar systemet eller ändrar något viktigt i Linux, använder du nästan alltid sudo.

    Och varje gång skriver du in ditt lösenord.

    Den tysta traditionen

    Historiskt har lösenordsinmatningen varit helt osynlig. Skärmen visar inga tecken alls medan du skriver.

    Varför?

    Det handlar om något som kallas sidokanalsinformation. Även om en angripare inte ser själva lösenordet kan lösenordets längd ge värdefulla ledtrådar. Ju mer information som exponeras, desto lättare blir det att göra kvalificerade gissningar.

    Genom att inte visa något alls döljs åtminstone längden.

    Det är en liten detalj men en symbol för Unix-filosofins säkerhetstänkande.

    Nu ändras beteendet

    sudo-rs är en modern, minnessäker omskrivning av sudo i programmeringsspråket Rust. Syftet är att minska risken för klassiska minnesfel som buffer overflow.

    I en nyligen införd ändring aktiverade utvecklarna alternativet pwfeedback som standard.

    Resultatet är att när du skriver lösenordet visas nu stjärnor i terminalen.

    Utvecklarna beskriver det som en förbättrad användarupplevelse. Många nya användare tror att tangentbordet inte fungerar när inget syns på skärmen.

    Deras argument är att säkerhetsförlusten, att lösenordets längd exponeras, är teoretisk och marginell jämfört med den pedagogiska vinsten.

    Säkerhet kontra användarvänlighet

    Här uppstår den klassiska konflikten mellan säkerhet genom minimal informationsläcka och användarvänlighet genom tydlig återkoppling.

    Att visa stjärnor avslöjar inte lösenordet men det avslöjar exakt hur långt det är. För en angripare som redan har annan information kan varje detalj spela roll.

    Fenomenet kallas ofta shoulder surfing, när någon bokstavligen tittar över din axel.

    Är det ett stort hot? I de flesta vardagssituationer, nej.
    Är det en principiell förändring? Absolut.

    Vad betyder detta för Ubuntu?

    Ubuntu 26.04 LTS planeras bli den första större distributionen som använder sudo-rs som standardimplementation.

    Det innebär att många framtida användare potentiellt kommer att möta stjärnor istället för tystnad vid lösenordsinmatning.

    Andra stora distributioner fortsätter än så länge att använda den klassiska C-baserade versionen av sudo.

    Går det att ändra tillbaka?

    Ja.

    Administratörer kan återställa traditionellt beteende genom att lägga till

    Defaults !pwfeedback

    i sin sudoers-konfiguration.

    Men här ligger en intressant socioteknisk fråga. Hur många gör det faktiskt?

    Nya användare kommer sannolikt inte bry sig.
    Erfarna användare kanske inte prioriterar ännu en justering.

    Standardinställningar formar beteenden.

    Är detta en liten detalj eller en symbolisk förändring?

    Tekniskt sett är detta ingen katastrof. Det är en marginell informationsläcka i en värld där betydligt större säkerhetsproblem existerar.

    Men symboliskt är det större.

    Unix-världen har länge lutat mot principen att avslöja så lite som möjligt.

    Att nu prioritera användarupplevelse över strikt informationsminimering visar hur säkerhetsfilosofin förändras i takt med att Linux når bredare användargrupper.

    Det är inte bara en fråga om stjärnor i terminalen.
    Det är en fråga om vilken balans mellan säkerhet och bekvämlighet vi tycker är rimlig.

    Slutsats

    Ska man undvika system som använder sudo-rs?

    Det beror på hur man värderar risk.

    För de flesta användare är detta ingen praktisk säkerhetsfara. För säkerhetsmedvetna miljöer kan det däremot vara en principiell invändning.

    Men kanske är den verkligt intressanta frågan denna.

    När vi gör system mer tillgängliga, hur mycket är vi villiga att kompromissa med den tystnad som en gång var en säkerhetsprincip?

    Och nästa gång du ser stjärnor när du skriver ditt lösenord, fundera på vem som faktiskt ser dem.

    https://bugs.launchpad.net/ubuntu/+source/rust-sudo-rs/+bug/2142721

    TEKNISK FAKTA
    Vad är sudo?
    Verktyget som låter en vanlig användare köra enskilda kommandon med administratörsrättigheter (root).
    Vad är sudo-rs?
    En minnessäker omimplementering av sudo i Rust, med fokus på att minska klasser av minnesfel.
    Förändringen
    Alternativet pwfeedback är aktiverat som standard: lösenord visas som ******** istället för helt tyst inmatning.
    Varför är det kontroversiellt?
    Stjärnor avslöjar lösenordets längd för någon som tittar på skärmen (”shoulder surfing”). Den klassiska sudo-prompten har historiskt undvikit detta.
    Återställ klassiskt beteende
    Lägg till i sudoers:
    Defaults !pwfeedback
    Nyckelpoäng
    Det är en avvägning: bättre användarupplevelse för nya användare, men något mer läckage av information på skärmen.
  • Omarchy 3.4 – Arch Linux möter AI, smart energihantering och förbättrad spelupplevelse

    Omarchy 3.4 visar hur snabbt Linuxvärlden förändras. Den Arch-baserade distributionen kombinerar nu AI-assisterad utveckling, smartare energihantering och förbättrat spelstöd i en färdigkonfigurerad Hyprland-miljö. Resultatet är ett system som försöker förena avancerad teknik med en mer tillgänglig och genomarbetad skrivbordsupplevelse.

    Den Arch-baserade distributionen Omarchy har släppt version 3.4 – en uppdatering som tydligt visar hur moderna Linuxsystem utvecklas i riktning mot bättre användarvänlighet, AI-integration och effektivare arbetsflöden. Omarchy är i grunden en förkonfigurerad Arch-installation med den Wayland-baserade fönsterhanteraren Hyprland och ett noggrant utvalt paket av utvecklarverktyg.

    Den nya versionen stärker både skrivbordsupplevelsen och systemets tekniska fundament.

    Terminalen i centrum – Tmux och AI direkt från start

    En av de mest uppmärksammade nyheterna är att Tmux nu installeras som standard. Tmux gör det möjligt att dela upp terminalen i flera paneler, köra parallella processer och återansluta till sessioner – något som länge varit populärt bland utvecklare och systemadministratörer.

    I Omarchy räcker det att skriva ett enkelt alias för att starta Tmux. Dessutom finns färdiga layoutkommandon för exempelvis AI-assisterad kodning och arbete i flera terminalpaneler samtidigt.

    Distributionen inkluderar även Claude Code, ett AI-baserat kodverktyg som kan startas via ett kortkommando. Det är ett tydligt tecken på hur AI nu börjar integreras direkt i operativsystemens standardmiljöer snarare än att vara ett tillägg.

    Automatisk viloläge och smartare energiprofiler

    Energihantering har traditionellt krävt manuell konfiguration i Arch Linux. I Omarchy 3.4 är viloläge aktiverat som standard vid nyinstallation. Systemet växlar dessutom automatiskt energiprofil när strömkabeln ansluts eller kopplas ur.

    Suspend-funktionen är återinförd i systemmenyn, med möjlighet att stänga av den på hårdvara där den inte fungerar korrekt. För användare av bärbara datorer innebär detta en betydligt mer färdig och genomtänkt upplevelse än tidigare.

    Spel och molntjänster får större utrymme

    Gamingstödet breddas genom en inbyggd installationsfunktion för NVIDIA GeForce NOW. Användaren kan installera tjänsten direkt från systemets installationsmeny, och särskilda fönsterregler säkerställer att den fungerar smidigt i Hyprland-miljön.

    Problem med Steam och videobaserade webbappar har åtgärdats, vilket stärker Omarchys position som en distribution som inte enbart riktar sig till utvecklare utan även till vanliga skrivbords- och spelanvändare.

    Ett mer polerat skrivbord

    Skärmdumpsfunktionen har gjorts om: när man trycker på Print Screen sparas bilden direkt både till fil och urklipp. En notifiering ger möjlighet till snabb redigering.

    Bakgrundsbytet har fått en visuell väljare i stället för sekventiell bläddring. Waybar har förbättrats med indikatorer för låsning, notifieringsläge och ljudstatus, samt justerad ikonplacering. Sammantaget ger det ett mer sammanhållet och professionellt intryck.

    Nya teman och enklare anpassning

    Tre nya teman introduceras: Miasma, Vantablack och White. Standardbakgrunden Tokyo Night har dessutom uppdaterats.

    En viktig nyhet är att användare nu kan ersätta inbyggda teman genom att lägga in egna filer med samma namn. Det möjliggör djup anpassning utan att störa systemets uppdateringsmekanism.

    Utvecklarfokus och effektivare systemresurser

    På kommandoradssidan har flera verktyg lagts till, bland annat hjälpfunktioner för SSH-portforwarding och fuzzy finder-integration. Bash har förbättrad tab-komplettering, och Scala kan installeras som valbar komponent.

    Docker är nu konfigurerat för socket-aktivering, vilket innebär att tjänsten bara startas vid behov och därmed minskar minnesanvändningen när den inte används.

    Minimalism med ett klick

    En ny funktion låter användaren ta bort alla förinstallerade webb- och skrivbordsapplikationer i ett enda steg. Det gör det enklare att skapa en mer minimalistisk och personlig installation.

    Stabilitet och förbättrad kompatibilitet

    Version 3.4 innehåller även en omfattande lista med buggfixar. Bland annat har problem med kärnmoduler efter uppgraderingar, AUR-hantering, fingeravtrycksautentisering, Bluetooth-namn, emoji-rendering och GPU-detektering åtgärdats.

    Användare som uppgraderar från äldre versioner kan tillfälligt stöta på konfigurationsvarningar i Hyprland, särskilt om de tidigare använt äldre syntax i egna fönsterregler.

    Ett tecken i tiden

    Omarchy 3.4 illustrerar flera tydliga trender i Linuxvärlden: AI blir en naturlig del av utvecklingsmiljön, Arch-baserade system blir mer tillgängliga och Wayland-ekosystemet fortsätter mogna snabbt.

    För den som vill kombinera Arch Linux flexibilitet med en färdig, modern och utvecklarvänlig miljö är Omarchy 3.4 ett tydligt steg framåt.

    https://github.com/basecamp/omarchy/releases/tag/v3.4.0

    På distributionens hemsida finns en YouTube-video för den som vill veta mer.

    https://omarchy.org

    TEKNISK FAKTA
    Produkt:
    Omarchy 3.4
    Bas:
    Arch Linux (förkonfigurerad setup)
    Fönsterhanterare:
    Hyprland (Wayland, tiling)
    Terminal/Multiplex:
    Tmux förinstallerat, alias t
    Layouts/Helpers:
    tdl, tdlm, tsl (fördefinierade sessioner)
    AI-verktyg:
    Claude Code inkluderat, alias cx (accept-all-läge)
    Energihantering:
    Hibernation som standard vid nyinstallation (kan stängas av)
    Strömprofil:
    Automatisk växling vid nätström/batteri
    Gaming:
    Installerare för NVIDIA GeForce NOW + fönsterregler
    Skärmdump:
    Print Screen sparar direkt till fil + urklipp, valfri redigering via notis
    Panel:
    Waybar-indikatorer för idle-lock, tysta notiser, ljudstatus
    Teman:
    Miasma, Vantablack, White + uppdaterad Tokyo Night-bakgrund
    Temaanpassning:
    Ersätt inbyggda teman med egna filer (samma temanamn)
    Städning:
    “Remove Preinstalls” tar bort bundlade appar i ett steg
    Docker:
    Socket-aktivering (startar vid behov för lägre idle-RAM)
  • COSMIC Desktop 1.0.7 – stabilare, snabbare och smartare skrivbord

    COSMIC Desktop 1.0.7 är en uppdatering som inte förändrar allt på ytan – men som gör stor skillnad i vardagen. Med smartare arbetsytor, färre krascher vid helskärm och förbättrad språk- och ljudhantering tar skrivbordsmiljön ytterligare ett steg mot att bli en stabil och modern plattform för Linux-användare.

    Den nya versionen av COSMIC Desktop 1.0.7 visar att projektet nu rör sig in i en mer mogen fas. Istället för stora visuella förändringar handlar uppdateringen om stabilitet, precision och förbättrad användarupplevelse. Skrivbordsmiljön utvecklas av System76 och är tänkt som en modern, Wayland-baserad plattform för framtidens Linux-datorer.

    Arbetsytor som reagerar när du börjar skriva

    En av de mest intressanta nyheterna finns i Workspaces Overview, alltså översikten där alla arbetsytor visas. Nu kan användaren själv välja vad som ska hända när man börjar skriva direkt i översikten.

    Den nya inställningen ”Action on typing” gör att tangenttryckningar automatiskt kan öppna antingen programstartaren eller applistan. Funktionen aktiveras via Inställningar → Skrivbord → Arbetsytor.

    Detta kan verka som en liten detalj, men det minskar avståndet mellan intention och handling. Användaren slipper klicka först – det räcker att börja skriva.

    Stabilare helskärm och bättre tiling

    Tidigare kunde vissa situationer orsaka krascher, särskilt när fönster växlades till helskärmsläge eller när så kallade tiling-platshållare inte rensades korrekt.

    I version 1.0.7 är dessa problem åtgärdade. Resultatet är:

    Ett stabilare helskärmsläge
    Inga panikfel vid fönsterhantering
    Bättre beteende i dynamiska fönsterlayouter

    Dessutom har funktionen ”cursor follows focus” förbättrats, särskilt i miljöer med flera skärmar. Även tangentbordsgenvägar fungerar nu korrekt med icke-latinska tangentbordslayouter.

    Smartare ljud och bättre fokus

    Ljudhanteringen har fått en viktig korrigering. Tidigare kunde volymändringar oväntat byta ljudutgång. Detta är nu fixat.

    Systemet tar också bara hänsyn till aktiva ljudrutter vid volym- och mute-hantering. När en applet öppnar inställningarna får inställningsfönstret dessutom korrekt fokus.

    Det är små förbättringar, men de bidrar till att systemet upplevs som mer genomtänkt.

    Inställningar och språk fungerar mer konsekvent

    Språkhantering har förbättrats så att omordning av språk nu uppdaterar systemspråket via AccountsService. WPA3-nätverk visas korrekt, och automatisk temaväxling fungerar igen efter vila eller tidsändringar.

    Om man importerar ett tema visas nu också alternativet att återställa till standard. Dessa förbättringar gäller både inställningsappen och dess bakgrundstjänst.

    Filer-appen blir mer funktionell

    Filhanteraren har fått flera förbättringar som märks i vardagen.

    Den respekterar nu Path-nyckeln i desktop-filer. Bufferten för ”type-to-select” rensas när man byter plats, vilket gör navigering mer logisk. Dessutom har Edit-menyn fått nya alternativ: ”Flytta till” och ”Kopiera till”.

    Det finns också en ny inställning som gör det möjligt att stänga av funktionen ”Recents”.

    Snabbare programbutik och bättre terminal

    COSMIC Store använder nu diskcache för Explore-sidan. Första gången laddas innehållet som vanligt, men därefter startar butiken nästan omedelbart. Det ger ett snabbare och mer responsivt intryck.

    Terminalen har samtidigt fått stöd för att dra och släppa flikar. Det gör det enklare att organisera flera terminalsessioner, särskilt i utvecklings- och administrationsarbete.

    En uppdatering som märks i vardagen

    COSMIC Desktop 1.0.7 är ingen spektakulär version med stora visuella förändringar. Istället handlar det om att täta hål, förbättra logik och skapa ett mer stabilt fundament.

    Det är ofta just dessa förbättringar som avgör om en skrivbordsmiljö känns robust och färdig. Färre krascher, bättre språkstöd, smartare genvägar och snabbare start är sådant som gör skillnad varje dag.

    Uppdateringen väntas först nå rullande distributioner som Arch Linux, openSUSE Tumbleweed och andra rolling-release-system.

    COSMIC fortsätter därmed att ta steg mot att bli ett fullt moget, självständigt Linux-skrivbord – inte genom dramatik, utan genom förfining.

    Cosmic Desktop

    Vill du veta mer om Cosmic Desktop, lär mer i vår wiki

    https://wiki.linux.se/index.php/Cosmic_Desktop

    Faktaruta: COSMIC Desktop 1.0.7

    • Nyhet i arbetsytor: “Action on typing” kan öppna launcher eller applistan direkt.
    • Stabilitet: Fixar krascher vid helskärm och problem med tiling-platshållare.
    • Flera skärmar: Förbättrad “cursor follows focus” mellan monitorer.
    • Tangentbord: Genvägar fungerar korrekt med icke-latinska layouter.
    • Ljud: Volymändring byter inte längre ljudutgång oväntat.
    • Nätverk & tema: WPA3-nät syns korrekt och automatisk temaväxling fungerar efter vila.
    • Appförbättringar: Snabbare Store, flik-drag i Terminalen, nya alternativ i Filer.
  • GNU Coreutils 9.10 – en stabilare grund för Linux

    GNU Coreutils 9.10 är en stabil uppdatering av de mest grundläggande verktygen i Linux, med fokus på att rätta allvarliga buggar, förbättra signalhantering och göra fil- och textkommandon både snabbare och mer förutsägbara. Utan att förändra hur användare arbetar till vardags stärker versionen den tekniska grund som nästan alla Linux-system vilar på.

    Nästan alla Linux-system, från små servrar till kraftfulla arbetsstationer, bygger på samma uppsättning grundläggande kommandon. Verktyg som ls, cp, mv, du och date används dagligen, ofta utan att man tänker på det. Dessa samlas i paketet GNU Coreutils, som i februari 2026 fick en ny stabil version: 9.10.

    Det är ingen revolutionerande version med nya kommandon, men däremot en mycket viktig uppdatering som förbättrar tillförlitlighet, prestanda och korrekt beteende i situationer där saker tidigare kunde gå fel.

    Allvarliga buggar från 9.9 är åtgärdade

    En av de viktigaste anledningarna till att uppgradera till Coreutils 9.10 är att flera regressioner från version 9.9 nu är fixade. Kommandona cp, mv och install kunde i sällsynta fall fastna i en oändlig loop när de kopierade så kallade sparse files, särskilt på ext4-filsystem när filerna ändrades samtidigt och hårdvaruavlastad kopiering inte användes.

    Sådana problem är ovanliga, men när de inträffar kan de låsa system, fylla loggar eller göra backup-jobb oanvändbara. I 9.10 är detta beteende helt eliminerat.

    Även kommandot date hade fått en bugg i 9.9 där vissa format kunde ge tom output och därmed orsaka fel. Det fungerar nu korrekt igen.

    Förbättrad signalhantering och säkrare processkontroll

    Kommandot timeout används ofta i skript för att förhindra att program kör för länge. Tidigare kunde det hända att timeout avslutades, men att det övervakade programmet fortsatte att köra i bakgrunden. I Coreutils 9.10 vidarebefordras nu alla avslutande signaler korrekt, vilket gör timeout betydligt säkrare att använda.

    Samtidigt respekteras ignorerade signaler på rätt sätt, till exempel i bakgrundsjobb i skalet. Relaterat till detta har även tail -f –pid blivit mer robust och avslutas inte längre oväntat av icke-terminerande signaler.

    Korrektare och mer portabelt beteende

    Flera klassiska verktyg har fått buggfixar som främst märks i mer avancerade eller långvariga användningsfall:

    • du och ls ändrar inte längre strängar som returneras av getenv, något som enligt POSIX inte är tillåtet
    • dd skriver inte längre över befintliga filer om trunkering misslyckas
    • fmt, numfmt, md5sum, sha*sum och b2sum har fått förbättrad felhantering och mer korrekt textbehandling

    Detta minskar risken för subtila fel i skript och förbättrar kompatibiliteten mellan olika Unix-liknande system.

    Bättre stöd för internationell text

    Kommandot paste är nu fullt medvetet om flerbytes­tecken, till exempel UTF-8. Det gäller även avgränsare. Det här är en viktig förbättring för användare som arbetar med icke-engelska språk, där ett tecken inte alltid motsvarar en byte.

    Nya funktioner och praktiska förbättringar

    Även om fokus ligger på stabilitet innehåller Coreutils 9.10 flera nyheter:

    • du har fått kortflaggan -A för –apparent-size, vilket förbättrar kompatibiliteten med FreeBSD
    • stat och tail känner nu igen filsystemstypen guest-memfd
    • tail har fått flaggan –debug för att visa hur follow-läget är implementerat
    • den så kallade multi-call-binären är cirka 3,2 procent mindre tack vare effektivare intern koddelning

    Dessutom har du blivit betydligt snabbare på vissa filsystem, till exempel Lustre, där stora kataloger nu hanteras upp till nio gånger snabbare.

    Tydligare dokumentation och bättre hjälptexter

    En synlig men ändå diskret förändring är att alla kommandon nu markerar sina flaggor tydligare i –help och manualsidor. Alternativen länkar direkt till den fullständiga online­dokumentationen på GNU:s webbplats, vilket gör det lättare att snabbt fördjupa sig vid behov.

    En uppdatering som märks genom att inget går fel

    Coreutils 9.10 är resultatet av 288 ändringar från tio utvecklare under tolv veckor. Det är en version som inte försöker imponera med nya kommandon, utan som istället stärker själva fundamentet i Linux.

    För de flesta användare betyder det här att systemet bara fortsätter fungera som vanligt – men med färre hörnfall, bättre prestanda och mindre risk för obehagliga överraskningar. Och just det är ofta det bästa betyget ett låg­nivå-paket kan få.

    Läs mer

    https://savannah.gnu.org/news/?id=10854

    Faktaruta: GNU Coreutils 9.10

    Typ: Stabil release

    Datum: 2026-02-04

    Om: Grundläggande GNU-verktyg (ls, cp, mv, du, date, tail m.fl.) för Linux och Unix-lika system

    Viktigast i 9.10:

    • Fixar regression i cp/mv/install som kunde orsaka oändlig loop vid kopiering av sparse files (SEEK_HOLE).
    • timeout vidarebefordrar nu alla terminerande signaler korrekt.
    • paste hanterar flerbytes-tecken och flerbytes-avgränsare korrekt.
    • Ny kortflagga du -A för –apparent-size.
    • tail har nytt –debug för att visa hur follow-läget implementeras.
    • Multi-call-binären är cirka 3,2% mindre.

    Tips: På många distar kommer uppdateringen via paketförråden. Alternativt kan källkod laddas ner från GNU:s FTP-servrar.

  • Micro 2.0.15 – terminalredigeraren som gör comeback

    Efter nästan ett års tystnad är den populära terminalbaserade textredigeraren Micro tillbaka med version 2.0.15. Uppdateringen fokuserar på förbättrad syntaxmarkering, stabilare redigering och ett mognare plugin-system, och markerar ett tydligt steg framåt för ett verktyg som vill kombinera enkelhet med kraften hos moderna kodredigerare – helt i terminalen.

    Efter en längre paus är den terminalbaserade textredigeraren Micro tillbaka med version 2.0.15. Det är den första nya utgåvan sedan version 2.0.14 från augusti 2024 och markerar ett tydligt steg framåt för projektet, både tekniskt och användarmässigt.

    Micro är utformad för att vara lätt att använda direkt, samtidigt som den erbjuder funktioner som annars ofta förknippas med fullskaliga grafiska textredigerare. Med intuitiva tangentkommandon, musstöd och modern funktionalitet har Micro blivit ett populärt alternativ för användare som vill arbeta effektivt i terminalen utan att behöva lära sig komplexa kommandospråk.

    Stora förbättringar i syntaxmarkering

    Den största nyheten i Micro 2.0.15 är de omfattande förbättringarna av syntaxmarkeringen. Stöd har utökats eller förfinats för många språk och filformat, bland annat Rust, Java, Swift, Haskell, OpenSCAD, Meson, PRQL, nftables, Fish shell, Groovy och Ruby. Även JavaScript-varianter som .cjs samt olika assembly- och C++-specialfall har fått bättre hantering.

    Utöver nya språk har flera problem från tidigare versioner rättats till, exempelvis felaktig tolkning av nyckelord, kommentarer och strängliteraler som uppstod efter tidigare ändringar i syntaxreglerna.

    Förbättrad redigering och navigering

    Även själva redigeringsfunktionerna har blivit mer konsekventa. Kommandon för att kopiera, klippa ut, ta bort och duplicera text fungerar nu bättre i alla situationer, inklusive specialfall som den sista raden i en fil.

    Navigeringen har också utvecklats. Nya funktioner för page up och page down beter sig nu mer som i nano, markören kan positioneras mer logiskt i förhållande till den synliga delen av dokumentet och arbetet med flera markörer samtidigt har förbättrats. Samtidigt har många regressioner åtgärdats, till exempel problem med scrollning, delade vyer, fönsterstorlekar och markörplacering.

    Stabilitet, säkerhet och plugins

    På stabilitetssidan har Micro blivit säkrare vid filhantering. Sparfunktionen är mer robust, onödiga säkerhetskopior skapas inte längre för oförändrade filer och sparning med förhöjda rättigheter fungerar bättre. Viktigt är också att risken för dataförlust har minskat vid arbete med delade buffertar.

    Plugin-systemet har utvecklats med nya callbacks och utökade API:er, samtidigt som gränsen mellan inbyggda och externa plugins blivit tydligare. För ökad säkerhet kan plugins inte längre ändra centrala konfigurationsfiler utan uttryckligt tillstånd från användaren.

    Byggstöd och framtid

    Slutligen har stödet för korskompilering förbättrats. Windows ARM64 stöds nu officiellt och alla byggen är helt statiska med CGO avstängt. Det gör Micro enklare att distribuera och mer pålitlig i olika miljöer.

    Snabba tangentkommandon i Micro

    KommandoFunktion
    Ctrl + SSpara fil
    Ctrl + QAvsluta Micro
    Ctrl + OÖppna fil
    Ctrl + FSök i dokument
    Ctrl + RSök och ersätt
    Ctrl + CKopiera
    Ctrl + XKlipp ut
    Ctrl + VKlistra in
    Ctrl + ZÅngra
    Ctrl + YGör om
    Ctrl + KKlipp ut aktuell rad
    Ctrl + DDuplicera rad eller markering
    Alt + ← / →Hoppa ordvis
    Ctrl + ← / →Byt flik
    Ctrl + \Dela vy
    Ctrl + WStäng aktuell vy
    Page Up / Page DownBläddra sida för sida

    Micro 2.0.15 visar tydligt att projektet är tillbaka på banan. Med förbättrad syntaxmarkering, stabilare beteende och ett mer moget plugin-system befäster Micro sin roll som ett modernt och lättillgängligt verktyg för effektiv textredigering i terminalen.

    Exempel på installation i praktiken

    På Ubuntu och Debian kan Micro installeras på flera sätt, och här är ett sammanhängande exempel som visar hur det går till i praktiken. Det vanligaste sättet är att använda den inbyggda pakethanteraren. Man börjar då med att uppdatera paketlistan och installerar sedan redigeraren direkt från programförråden genom att köra kommandona:

    sudo apt update
    sudo apt install micro
    

    Efter detta kan Micro startas genom att skriva micro följt av ett filnamn i terminalen.

    Vill man istället installera den senaste versionen från utvecklarna själva kan man använda Micros officiella installationsskript. Först laddas skriptet ner och görs körbart, därefter körs det för att hämta den färdiga binären:

    wget https://getmic.ro
    chmod +x getmic.ro
    ./getmic.ro
    sudo mv micro /usr/local/bin/
    

    När binären har flyttats till /usr/local/bin är Micro tillgänglig systemövergripande.

    Ett tredje alternativ är att använda Snap, vilket ger automatiska uppdateringar. Installationen görs då med ett enda kommando:

    sudo snap install micro --classic
    

    Samtliga metoder leder till samma resultat: Micro är installerat och redo att användas direkt i terminalen.

    https://github.com/zyedidia/micro/releases/tag/v2.0.15

    Faktaruta: Vad är nytt i Micro 2.0.15?
    Större lyft för syntaxmarkering: Fler och bättre regler för många språk/format (t.ex. Rust, Java, Swift, Haskell, Ruby, Groovy, Fish, nftables, PRQL) samt fler JavaScript-varianter som .cjs.
    Färre feltolkningar: Fixar för nyckelord, kommentarer och literaler som tidigare kunde ge fel färgsättning eller trasiga regler.
    Mer konsekvent redigering: Åtgärdar specialfall för kopiera/klipp/ta bort/duplicera, bland annat problem runt sista raden i filer.
    Smidigare navigering: Nya markör- och sidbläddringsbeteenden (inspirerat av nano), förbättrad markörplacering i synlig vy och bättre multicursor.
    Stabilare scroll och vyer: Fixar regressioner kring scrollning, vyjustering, split-resize och markörplacering.
    Säkrare sparning: Robustare skrivning, färre onödiga backups, förbättrad sparning med höjda rättigheter och skydd mot dataförlust vid delade buffertar.
    Plugin-systemet stramas upp: Nya callbacks och utökade API:er, tydligare gräns mellan inbyggda och externa plugins – plus att plugins inte får ändra kärnkonfig utan tillstånd.
    Bättre byggstöd: Förbättrad korskompilering (inkl. Windows ARM64) och byggen som är helt statiska med CGO avstängt.

Etikett: Terminal

  • HWall – ny Linux-app vill ge full koll på datorns hårdvara

    Hur varm är processorn egentligen? Hur snabbt arbetar kärnorna, vad gör grafikkortet och börjar hårddisken visa tecken på problem? Det nya Linux-programmet HWall samlar både hårdvaruinformation och sensordata i ett och samma verktyg – och kan dessutom varna när något börjar bli för varmt eller belastat. Linux har länge haft mängder av verktyg för den…

  • GNU Nano 9.2 förbättrar terminalkontrollen och återinför äldre kortkommandon

    GNU-projektet har släppt GNU Nano 9.2, en ny underhållsversion av den populära textredigeraren för Linux och andra Unix-liknande operativsystem. Versionen har fått kodnamnet ”Alquézar” och innehåller bland annat bättre kontroll av terminalmiljön, tydligare namn på multibuffertfunktionen och återställt stöd för äldre tangentkombinationer. GNU Nano är en liten och lättanvänd textredigerare som körs direkt i terminalen.…

  • Därför lever 50 år gamla Unix-idéer kvar i moderna Linux

    Linux är ett modernt operativsystem, men många av dess viktigaste idéer utvecklades redan under Unix-eran på 1960- och 1970-talen. Det hierarkiska filsystemet, processhanteringen, kommandopipelines och möjligheten att flytta systemet mellan olika datorarkitekturer är principer som fortfarande präglar dagens Linuxdistributioner. Att de lever kvar efter mer än 50 år beror framför allt på att de fortfarande…

  • Perl 5.44 släppt – får namngivna parametrar, bättre prestanda och Unicode 17

    Perl 5.44 har släppts med experimentellt stöd för namngivna parametrar, förbättrad prestanda och stöd för Unicode 17. Den nya versionen innehåller även flera säkerhetsrättningar, strängare regler för Unicode-tecken och uppdateringar av språkets reguljära uttryck. Programmeringsspråket Perl har fått en ny stabil version. Perl 5.44 innehåller bland annat experimentellt stöd för namngivna parametrar, bättre Unicode-hantering, flera…

  • Ubuntu bytte tillbaka till klassiska cp efter kompatibilitetsproblem

    Ubuntu har tillfälligt återgått till den klassiska GNU-versionen av kommandot cp efter att Rust-alternativet orsakat problem vid byggandet av systemets liveavbilder. Händelsen visar hur svårt det är att ersätta Linux mest grundläggande verktyg utan att stöta på små men avgörande kompatibilitetsskillnader. Ubuntu testar sedan en tid tillbaka att ersätta flera av Linux mest grundläggande kommandon…

  • Tmux 3.7 släppt – nu med tidigt stöd för flytande paneler

    Tmux 3.7 är här och bjuder på flera nyheter för den som arbetar mycket i terminalen. Den största förändringen är ett första stöd för flytande paneler, som kan lägga sig ovanpå den vanliga layouten. Dessutom får kopieringsläget radnummer, urklippshanteringen förbättras och flera säkerhets- och stabilitetsfixar har lagts till. Tmux, det populära verktyget för att hantera…

  • GNU nano 9.1: den lilla textredigeraren får putsad vardagsteknik

    GNU nano 9.1 är en liten men viktig uppdatering av den välkända terminalbaserade textredigeraren. Den nya versionen bjuder inte på några stora nyheter, men förbättrar sökning, backuphantering och syntaxmarkering, samtidigt som gammalt stöd för klassiska Mac-radslut tas bort. Resultatet är ett renare, stabilare och mer modernt nano för användare som ofta arbetar direkt i terminalen.…

  • Red Hat Enterprise Linux 10.2 släppt – nu med valfri AI-assistent i terminalen

    Red Hat Enterprise Linux 10.2 är här och visar tydligt vart företags-Linux är på väg: mot mer AI-stöd, starkare säkerhet, enklare uppgraderingar och modernare verktyg för både drift och utveckling. Med nyheter som AI-assistent i kommandoraden, postkvantskydd för SSH, Kernel Livepatching, PostgreSQL 18, MariaDB 11.8 och förbättrat stöd för image mode tar RHEL ännu ett…

  • COSMIC 1.0.12: Små förbättringar som gör Linux-skrivbordet smidigare

    COSMIC 1.0.12 är en mindre men viktig uppdatering av System76:s moderna Linux-skrivbord. Den nya versionen förbättrar bland annat terminalen, filhanteraren, inställningsappen och notiserna, samtidigt som flera tekniska delar under ytan putsas till. Resultatet är ett mer stabilt och smidigt skrivbord för användare av Pop!_OS och andra Linux-distributioner som erbjuder COSMIC. Det Linux-baserade skrivbordet COSMIC har…

  • APT 3.3: Debian gör pakethanteraren tystare, smartare och mer framtidssäker

    APT 3.3 har landat i Debian Unstable och markerar en viktig milstolpe för Debians pakethanterare. Den gamla varningen om att apt har ett instabilt kommandoradsgränssnitt är nu borttagen, samtidigt som en ny –cli-version-flagga gör det möjligt att hantera framtida förändringar mer kontrollerat. Tillsammans med smartare uppdateringsflöden, förbättrad pakethämtning och moderniserad C++-kod gör versionen APT både…

  • GNU nano 9.0 – den lilla editorn som vägrar dö

    GNU nano 9.0 visar att även små och till synes enkla program kan ha en lång och betydelsefull historia. Från sina rötter som fri ersättare till Pico har nano vuxit till ett självklart verktyg för Linux-användare, och den nya versionen för vidare traditionen med förbättringar som gör terminalredigering både smidigare och mer modern. I en…

  • SysVinit 3.16 – en liten uppdatering av ett av Linux äldsta hjärtan

    SysVinit, ett av Linux äldsta init-system, har fått en ny uppdatering i version 3.16. Även om förändringarna är små handlar de om förbättrad dokumentation, ökad kompatibilitet med systemd och fortsatt kodstädning – ett tecken på att klassisk Unix-teknik fortfarande hålls vid liv i en modern Linuxvärld. Trots att moderna Linuxdistributioner i dag nästan alltid använder…

  • APTUI – ett modernt terminalgränssnitt för paket i Debian och Ubuntu

    APTUI är ett nytt open source-verktyg som ger Debian-, Ubuntu- och Mint-användare ett mer överskådligt sätt att hantera program direkt i terminalen. Med ett modernt textbaserat gränssnitt blir det enklare att söka efter, installera och uppdatera paket utan att lämna kommandoraden. Att installera och uppdatera program i Linux görs ofta via kommandoraden med verktyget APT.…

  • Ghostty 1.3 – snabb terminalemulator får stora nyheter

    Ghostty 1.3 är här med flera av de funktioner som användarna länge har efterfrågat. Den GPU-accelererade terminalemulatorn får nu bland annat sökning i terminalhistoriken, inbyggda systemanpassade scrollbars, bättre tangentbordsstyrning och smartare notiser, samtidigt som utvecklarna har förbättrat både prestanda och stabilitet. Terminalprogram är ett av de viktigaste verktygen i Linux- och utvecklarvärlden. Nu har den…

  • Visa IP-adress vid inloggning i Ubuntu 24.04 (textläge)

    När du loggar in i Ubuntu 24.04 i textläge kan det vara ovärderligt att se datorns IP-adress direkt på inloggningsskärmen, särskilt vid fjärradministration, användning av virtuella maskiner och felsökning. I den här guiden går vi steg för steg igenom hur du visar IP-adressen vid TTY-inloggning med en robust systemd-lösning, samt några enklare alternativ om du…

  • När stjärnorna avslöjar mer än du tror – om lösenord, synlig feedback och framtiden för sudo

    En ny ändring i sudo-rs, den Rust-baserade omimplementeringen av det klassiska sudo-verktyget, gör lösenordsinmatningen synlig genom att visa stjärnor i terminalen. Det kan låta som en harmlös användarvänlig förbättring, men förändringen väcker en större fråga: när ett system börjar avslöja detaljer som lösenordets längd, är det då bara en kosmetisk justering, eller ett steg bort…

  • Omarchy 3.4 – Arch Linux möter AI, smart energihantering och förbättrad spelupplevelse

    Omarchy 3.4 visar hur snabbt Linuxvärlden förändras. Den Arch-baserade distributionen kombinerar nu AI-assisterad utveckling, smartare energihantering och förbättrat spelstöd i en färdigkonfigurerad Hyprland-miljö. Resultatet är ett system som försöker förena avancerad teknik med en mer tillgänglig och genomarbetad skrivbordsupplevelse. Den Arch-baserade distributionen Omarchy har släppt version 3.4 – en uppdatering som tydligt visar hur moderna…

  • COSMIC Desktop 1.0.7 – stabilare, snabbare och smartare skrivbord

    COSMIC Desktop 1.0.7 är en uppdatering som inte förändrar allt på ytan – men som gör stor skillnad i vardagen. Med smartare arbetsytor, färre krascher vid helskärm och förbättrad språk- och ljudhantering tar skrivbordsmiljön ytterligare ett steg mot att bli en stabil och modern plattform för Linux-användare. Den nya versionen av COSMIC Desktop 1.0.7 visar…

  • GNU Coreutils 9.10 – en stabilare grund för Linux

    GNU Coreutils 9.10 är en stabil uppdatering av de mest grundläggande verktygen i Linux, med fokus på att rätta allvarliga buggar, förbättra signalhantering och göra fil- och textkommandon både snabbare och mer förutsägbara. Utan att förändra hur användare arbetar till vardags stärker versionen den tekniska grund som nästan alla Linux-system vilar på. Nästan alla Linux-system,…

  • Micro 2.0.15 – terminalredigeraren som gör comeback

    Efter nästan ett års tystnad är den populära terminalbaserade textredigeraren Micro tillbaka med version 2.0.15. Uppdateringen fokuserar på förbättrad syntaxmarkering, stabilare redigering och ett mognare plugin-system, och markerar ett tydligt steg framåt för ett verktyg som vill kombinera enkelhet med kraften hos moderna kodredigerare – helt i terminalen. Efter en längre paus är den terminalbaserade…